Hela demokratin tar skada

Det går åt helvete

LO gjorde på fredagens DN debatt gemensam sak och krävde samfällt en rad klassiska socialdemokratiska reformer. Ingen nykter socialdemokrat lär nämligen opponera mot krav om högre pensioner, stopp för lagstiftad liberalare arbetsrätt och högre kapitalskatter. Det gör i och för sig inte Socialdemokraterna heller, partiets problem är dock att Januariavtalet sätter stopp för sådan politik.

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson slår övertygat fast att S kommer förlora valet om partiet inte börjar driva sin egen politik. Det går rent utav åt helvete annars menar han. Vare sig Thorwaldsson eller Metalls ordförande Marie Nilsson tror dock att Januariavtalet är hotat bara för att de föreslagna reformerna drivs igenom. LO-ordförandens profetia att det går åt helvete för S känns inte vidare äventyrlig. Opinionsmätningarna är obarmhärtiga och S-väljare flyr åt alla håll medan LO:s medlemmar förälskar sig alltmer i SD. Thorwaldssons och Nilssons spådom att en mer S-märkt reformagenda inte skulle hota Januariavtalet är däremot djärv. Centern och Liberalerna har nämligen pantsatt sin trovärdighet på att avtalet garanterar liberal politik, inte socialdemokratisk.

Thorwaldsson konstaterar slutligen ödesmättat att hela demokratin tar skada eftersom ingen vet vad det är som gäller, dvs vad som är regering och vad som är opposition. Och där har Thorwaldsson rätt, hoppas fler inser det innan det är försent.

Än finns räddning i sikte Stefan

På väg mot botten,
men än finns räddning i sikte

Sex procent av näringslivets högre chefer har förtroende för Stefan Löfven. Det är historiskt lågt och mycket illa, inte bara för Löfven själv men också för landet som helhet. En politisk ledning som inte förmår ingjuta förtroende hos företagen innebär alldeles säkert färre investeringar, lägre ekonomisk aktivitet och i slutändan färre jobb. Ovanpå detta har Löfven en flyktingkris att hantera, vilket går sämre än sisådär.

Då, för snart fyra år sedan, när Löfven utsågs till Socialdemokraternas högste chef togs han emot med hyfsat öppna armar i breda lager. En pragmatisk fackbas med förståelse för företagares villkor och förmåga att finna breda kompromisser. Sen lät han sig dock surras vid den gröna masten och liera sig med ett vänsterparti som avskyr företag lika mycket som dem som driver dem. Hårt surrad och oförmögen till aktion följer han nu skutan ned i djupet.

Ännu finns dock räddning i sikte, både för Löfven och dennes sjunkande skepp. Men då måste de fängslande gröna repen snabbt surras upp, de röda skickas ut på plankan och nya mer tillförlitliga vänner uppsökas.

Betygsvalideringen måste vässas

I Sverige råder brist på 50 000 ingenjörer om vi ska klara nödvändig produktutveckling. Samtidigt väljer allt färre svenska studenter någon av de tekniska linjerna. Detta konstaterade Leif Johansson, ordförande i Ericsson och Astra Zeneca, på ett IF Metall seminarium häromdagen. Allteftersom att bristen på tekniker tilltar växer högarna av utländska akademikers betyg i väntan på validering.

Svenska Dagbladet har uppdagat att över 2 400 invandrare med akademisk utbildning från hemlandet står i kö för att få sina betyg bedömda. Betyg som ofta är helt avgörande för personens integrering på arbetsmarknaden. Långa handläggningstider innebär att många människor, trots både godkänd och relevant utbildning, missar goda anställningsmöjligheter.  Flertalet av dessa personer hänvisas istället till Arbetsförmedlingen som idag härbärgerar 1 600 utländska ingenjörer och tusentals fler akademiskt skolade invandrare. Medan Sverige skriker efter teknikkompetens rullar alltså tusentals invandrade tekniker tummarna i Arbetsförmedlingens lokaler.

Sverige är sämst i EU på att integrera invandrare på arbetsmarknaden, en situation som knappast förbättras av de inte ens kan få sina betyg bedömda. För att fylla den av Leif Johansson omtalade kompetensluckan, ge fler invandrare en ärlig chans och för att mota xenofobin i grinden måste betygsvalideringen vässas.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lang-vantan-pa-betygskoll_8699658.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20131107

Låt folk jobba

Fredrik Reinfeldt tycks ha trampat på en del ömma tår när han väckte idén om att låta folk jobba längre än till 65 års ålder. Metalls nye ordförande Ander Ferbe anser Reinfeldts tankar rent upprörande då statsministern ”på ett flagrant sätt” visar sin bristande kunskap om svensk arbetsmarknad. Detta eftersom Ferbes Metallmedlemmar har slitsamma jobb och sällan ens orkar jobba till de 65. Ferbe menar heller inte att karriärs- och yrkesbyten kan få folk att stanna längre på arbetsmarknaden. Tänk dig själv en gruvarbetare som jobbat 25 år i underjorden, han kan minsann inte bara byta jobb. Inte heller vinner tankarna stöd hos Kommunal, den trötte mannen på gatan eller hos den sysslolöse ungdomen.

Statministerns förslag om möjligheten att få jobba till 75 års ålder är dock egentligen fullständigt okontroversiellt. Dels erbjuder förslaget just en möjlighet och innebär inget tvång och dels skulle det i sådant fall förenas med en rad reformer för att möjliggöra ett längre yrkesliv. Och att tvinga ljusskygga gruvarbetare eller andra trötta metallare till ytterligare 10 års slit handlar det givetvis heller inte om.

När medellivslängden kryper upp mot 100 strecket och pensionskuverten tunnas ut för var år krävs nytänk, utanför befintliga ramar. Att sätta hinder för pigga och klartänkta 65 åringar är inget annat än åldersdiskriminering, så låt folk jobba om de nu vill, kan och orkar.

Gnäll inte på regeringen, köp en egen Saab istället

Nu när den svenska nationalklenoden Saab Automobile är nere för räkning höjs tonläget betydligt från ringside. Vänsteroppositionen, Metall och Aftonbladet, för att nämna några, arbetar febrilt i den ena ringhörnan för att plocka politiska poäng.

Metalls Stefan Löfvén talar diffust om att regeringen borde bidra till att reda upp både de kortsiktiga och de långsiktiga problemen. Inte för att man ska gå in med pengar men ”den ska driva på och se vad den kan bidra med”. Aftonbladet säljer lösnummer och plockar opinionspoäng med snyfthistorier om utsatta Saabanställda och deras familjer. Vänsterpartiet manar på för ett statligt övertagande och Socialdemokraterna gottar sig mest åt allt rabalder. I den andra ringhörnan står regeringen, utan reella möjligheter att faktiskt få rätsida på den biltillverkare som nu haft helstängt i drygt tre månader utan en ny bil till försäljning.

Problemet för Saab är inte, som Löfvén gör gällande, en ”tillfällig likviditetskris” som regeringen lätt skulle åtgärda med lite positivare attityd och allmänt ”pådrivande”. Problemet är, och har alltför länge varit, att alltför få köper företagets bilar.

När GM släppte taget visade sig företaget närmast stå vid ruinens brant, utan nya modeller på gång och med en ihålig balansräkning. Dessa faktum kan ingen politiker göra något åt. Så istället för att gnälla på regeringen borde vardera Saabanhängare nu mangrant gå och köpa sig en egen Saab. Inget annat än bilförsäljning kan nämligen rädda företaget.

Den har vi hört förut Juholt

När Håkan Juholt gästspelar hos kongressande IF Metall svingas det friskt. När svaveloset just lagt sig efter ordförande Stefan Löfvéns salvor mot regeringens ”passiva industripolitik” och ”raserande av de sociala trygghetssystemen” äntrar vapenbrodern Håkan Juholt podiet. Johults taktik är att lättbegripligt och säljande skriva historien om ”det gamla Sverige som nu växer fram” med den sittande regeringen.

Opinionssiffrorna tyder på att taktiken för tillfället skördar framgång. Sympatierna för de nya ”sociala socialdemokraterna” tilltar i takt med att den kalla, och får man då förmoda, asociala borgerliga regeringen tappar i stöd. Håkan Juholt har sedan sitt bejublade installationstal i våras lovat de flesta (utom ”de rikaste direktörerna”) det mesta. Pensionärer, sjuka, fattiga småbarnsföräldrar, studenter, invandrare, arbetslösa, ja alla kan vänta sig bättre tider med Håkan Juholt. Och visst låter det lockande.

Att lova runt är inget problem så länge man inte behöver förklara hur löftena ska hållas. Greker, spanjorer och italienare har länge levt gott på frikostiga löften och valhänta subsidier. Men ingen avundas väl idag den grekiske statstjänstemannen eller de spanske pensionären. Även Mona Sahlin ryckte en gång fram som en yrvind i opinionsmätningarna. Först när löftena skulle blev politik blottlades att kejsaren var naken.

Lika lite som Mona Sahlins löften kunde frälsa Sverige eller Rörelsen, lika lite lär Håkan Juholts populism göra det.

Farlig revanschlusta hos metallbasen

Positionerna intas nu inför årets avtalsrörelse då lönerna ska sättas för 2,5 miljoner svenskar. Inför årets rörelse har viss ordning återställts sedan LO och Svenskt Näringsliv enats om att industriförbunden ska gå före och sätta nivån för övriga. Ordföranden i IF Metall, Stefan Löfvén, har sin målsättning klar. Företagen ska nu återgälda det som arbetarna gick miste om genom krisens överenskommelse. Hårda bud är således att vänta.

Det ligger självklart i fackets uppgift att arbeta för sina medlemmars bästa. Nu är det dock så att nominella löneökningar inte alltid är det bästa för de anställda. Stridslystna fackförbund har mer än en gång tidigare satt svensk konkurrenskraft på prov. Under 80 talet drämde man till med smått ofattbara krav vilka då fick inflationstermometern att koka. Då drabbades inte bara de anställda själva utan hela den svenska ekonomin som kraschade fullständigt i och med 90 talskrisen. På liknande sätt hindrades en annars lovvärd ekonomisk utveckling i sin linda genom 1995 års avtalsrörelse då industrin lyckats förhandla fram exceptionellt goda villkor åt sina medlemmar.

En stor, och ganska betydande, skillnad idag mot situationen inför tidigare lönerörelser är att alla löntagare trots en i vissa fall sämre löneutvecklingen fått kraftiga reallöneökningar. Den skattebetalare som bemödat sig med att granska specifikationen till sin inkomstdeklaration kan konstatera att hon fått en dryg månadsinkomst extra genom regeringens jobbskatteavdrag. Detta kan givetvis inte LO förbunden beakta eftersom regeringen är borgerlig och ”fajten” måste tas. En sådan inställning och ”revanschlusta” kan återigen bli kostsam, för såväl metallarbetaren som för oss andra.

Bor vi i ett dårhus?

Detta är en berättigad fråga sedan stormen kring de facebookinteragerande volvoarbetarna blåst upp. ”En dag kvar i veckan på detta dårhus” lät signaturen ”Inhyrd arbetare” proklamera via sin statusrad på Facebook. Detta var inte heller de enda kvädesord som yttrades om uppdragsgivaren. Till dessa kan fogas nedsättande och rent elaka omdömen om kollegorna i fabriken.

Uppdragsgivaren Volvo gjorde det mest naturliga och informerade arbetsgivaren, dvs. bemanningsföretaget som tillhandhållit arbetskraften, att de aktuella personerna inte lämpade sig för jobbet. Historien slutade dock inte där, vilket torde varit det naturliga. Istället bankar IF Metall på stridstrumman och anklagar Volvo och hela bemanningsbranschen för allehanda missgärningar. Volvo bidrar till en otryggare arbetsmarknad och tystar sina arbetare. Bemanningsföretagen används för att kringgå arbetsrätten och runda det fackliga medbestämmandet.

Om någon baktalar sin uppdragsgivare och sina kollegor, som anställd eller inhyrd, ska väl i rimlighetens namn personen inte jobba kvar. Eller? Vad IF Metall nu håller på med synes för en utomstående som en desperat strid i kampen för sin överlevnad. I mitt tycke en mycket illa vald strid.

Kärnkraft – osexigt men framsynt

Det alltid så industrivänliga och IF Metall beroende S har slutligen nått en kompromiss med de allra industrifientligaste miljöpartisterna. Kompromissen gäller de grönas stora hjärtefråga, kärnkraftens omedelbara avveckling. Det nya nu är att reaktorerna ska avvecklas ”med hänsyn till sysselsättning och välfärd”. En kompromiss som låter lika storvulen som ”avskaffandet av orättvisan” eller ”återställandet av den raserade sjukförsäkringen”. Precis som väldigt många av de rödgrönas påtvingade kompromisslösningar är denna näppeligen genomförbar och illa genomtänkt.

Faktum kvarstår nämligen att de svenska reaktorerna faller för ålderstrecket från och med 2020. Detta oavsett hur sysselsättning och välfärd påverkas. Kompromissen är således kompromisslös. S har med högra handen sökt hålla Stefan Löfvén och gubbarna på IF Metall lugna samtidigt som den vänstra kardan sökt blidka den gröna opinionen. Resultatet blev en klassiskt rödgrön röra, något som industrin naturligtvis förstår.

Elanalysföretaget Pöyry Energy Consulting har jämfört Alliansens kärnkraftspolitik med de rödgrönas avvecklingslinje. Industrin och företagen kan med en rödgrön regering emotse elprishöjningar om ca 20 procent. För oss konsumenter blir höjningarna uppåt 24 procent och kraftiga prisvariationer. Ökade elkostnader för alla innebär mindre i plånboken (och mindre frihet), minskad konkurrenskraft för företagen och i slutskedet förlorade arbetstillfällen. Härtill fastslår Pöyry att en kärnkraftsfri energiförsörjning ökar koldioxidutsläppen kraftigt då vi istället kommer tvingas importera betydligt smutsigare el.

Fina ord och klyschor står mot en osexig men framsynt energipolitik. Vad gäller energipolitik föredrar jag det osexiga alternativet.