Vems parti tar Byggnads?

Den omhuldade svenska modellen bygger på ansvarstagande, en gedigen analys av parterna samt kompromissvilja. I avsaknad härav har modellen inte mycket att erbjuda. I dagarna ska det från parterna oberoende Medlingsinstitutet lägga ett medlarbud mellan arbetsgivarsidan och Byggnads. Den senare förväntas inte att godta budet. Konsekvensen av ett uteblivet avtal är strejk där 3000 byggarbetare redan på onsdag förväntas lägga hammaren på hyllan. I centrum för Byggnads krav står högre löner där rörelsen inte nöjer sig med de 3 procent som industrin i övrigt satt som tak.

Kravet ska ses i skenet av att kollektivanslutna byggarbetare generellt är ytterst välbetalda. Genomsnittslönen är 30 000 kr och i Stockholm 35 000 kr, löner som hundratusentals akademiker med dryga studielån och sent inträde på arbetsmarknaden bara kan drömma om. Med dessa verklighetsfrämmande krav blundar Byggnads för den omvärld branschen verkar i. Flerfalt billigare arbetskraft från främst Östeuropa har numer fritt tillträde till den svenska arbetsmarknaden vilket ger en mördande konkurrens. Vidare avtar nybyggandet, huspriserna sjunker och byggbolagens finansiering stryps alltmer.

Kanske allra värst med Byggnads beteende är ändå deras fullständiga arrogans inför och fjärmande från alla de byggare som ännu inte släppts in i fackets fina salonger. Vilken arbetsgivare är till dessa kostnader beredd att anställa en oerfaren ungdom, invandrare med bristande språkkunskaper eller en långtidsarbetslös med obsoleta yrkeskunskaper? Byggnads påstår sig slåss för sina medlemmar, må så vara men på längre sikt är deras insats endast en rejäl björntjänst åt de redan anställda och ett långfinger åt övriga som ännu inte anställts.

Farlig revanschlusta hos metallbasen

Positionerna intas nu inför årets avtalsrörelse då lönerna ska sättas för 2,5 miljoner svenskar. Inför årets rörelse har viss ordning återställts sedan LO och Svenskt Näringsliv enats om att industriförbunden ska gå före och sätta nivån för övriga. Ordföranden i IF Metall, Stefan Löfvén, har sin målsättning klar. Företagen ska nu återgälda det som arbetarna gick miste om genom krisens överenskommelse. Hårda bud är således att vänta.

Det ligger självklart i fackets uppgift att arbeta för sina medlemmars bästa. Nu är det dock så att nominella löneökningar inte alltid är det bästa för de anställda. Stridslystna fackförbund har mer än en gång tidigare satt svensk konkurrenskraft på prov. Under 80 talet drämde man till med smått ofattbara krav vilka då fick inflationstermometern att koka. Då drabbades inte bara de anställda själva utan hela den svenska ekonomin som kraschade fullständigt i och med 90 talskrisen. På liknande sätt hindrades en annars lovvärd ekonomisk utveckling i sin linda genom 1995 års avtalsrörelse då industrin lyckats förhandla fram exceptionellt goda villkor åt sina medlemmar.

En stor, och ganska betydande, skillnad idag mot situationen inför tidigare lönerörelser är att alla löntagare trots en i vissa fall sämre löneutvecklingen fått kraftiga reallöneökningar. Den skattebetalare som bemödat sig med att granska specifikationen till sin inkomstdeklaration kan konstatera att hon fått en dryg månadsinkomst extra genom regeringens jobbskatteavdrag. Detta kan givetvis inte LO förbunden beakta eftersom regeringen är borgerlig och ”fajten” måste tas. En sådan inställning och ”revanschlusta” kan återigen bli kostsam, för såväl metallarbetaren som för oss andra.