S leker med elden

Leker med elden

Vår värld blir alltmer polariserad sägs det. Vi verkar ha allt svårare att förstå varandra och ett lika litet intresse av att försöka göra det. Sociala mediers algoritmer gör oss allt mer inskränkta samtidigt som intresset för hyfsat neutral public service avtar. Under sådana förhållanden hade man gärna sett att åtminstone våra förtroendevalda kunnat föregå med gott exempel.

Alltmedan vi med skräckblandad förtjusning följt den amerikanska utvecklingen under Trumps år vid makten så har situationen här hemma blivit alltmer prekär, tyvärr underblåst av vissa av våra ledande politiska företrädare. Socialdemokraterna har länge drivit linjen att minsta samröre, samtal eller blinkning åt sverigedemokratiskt håll i princip skulle öppna för ett fascistiskt maktövertagande. Tidigare socialminister Annika Strandhäll skrämdes till exempel nyligen med en högerkonservativ moderatledd regering med stöd av extremhögern. Justitieminister Morgan Johansson drar samtidigt oblygt paralleller mellan stormningen av Kapitolium och Ulf Kristerssons flört med SD häromdagen. Självfallet är denne och den före detta ministern rädda att tappa makten och förlora sina jobb, men de måste också inse att de samtidigt leker med elden. 

Demokratin bygger på tilltro till politiken, respekt för varandra och varandras åsikter. När justitieministern och kollegor målar ut drygt 20 procent av röstande svenskar som högerextremister så inte bara polariserar de landet, utan underminerar även den demokrati som det bygger på.

Ett gemensamt ansvar

Inte bara Trumps fel

En hel del av oss satt fängslade uppe och följde den remarkabla stormningen av Kapitolium häromdagen. Övriga fick händelseförloppet rapporterat dagen därpå, tillsammans med unisona fördömanden av våldsverkarna själva liksom av presidenten som drivit på i tal och på Twitter. 

Att USA:s president är den kanske största mobbaren och hetsaren är givetvis olyckligt. I hans roll, med den makt och exponering den för med sig, har han givetvis ett desto större ansvar. Men hur stort Trumps ansvar än må vara så fråntar det inte oss övriga vårt egna ansvar. Inte bara Trump utan likaså konventionell media och allehanda debattörer lever alltmer på kontrovers och polemik. Detta ligger i sakens natur då konkurrensen om vår uppmärksamhet bara tilltar. Det relevanta är således det som väcker uppmärksamhet och intresse, kanske snarare än kvalitén i själva nyheten. Vi får därför det mediaklimat vi förtjänar. På sociala medier frodas dreven, påhoppen och fördömanden, ofta efter att en pöbel med svans plockat ihop en präktig värphöna av en nyhetsfjäder. Sociala medier liksom debattklimatet i stort populeras och dikteras av dig och mig och det är således vi, snarare än Trump och klickjagande kvällspostjournalister, som driver utvecklingen. Just nu helt åt helsike. 

Vi bär alla ett ansvar, nämligen att inte gå igång på minsta lilla fluga, tänka efter och sluta koka nyhetssoppa på småspik av skvaller .

Tacksamma slagpåsar och aptliga gödkalvar

Slagpåsar och gödkalvar

Konflikt fyller en viktig funktion i det politiska. För framgångsrikt konfliktande krävs en fiende att enas mot. Fienden ska helst vara anonym för de flesta, gärna en krösus, mäktig och på något sätt uppfattas som inflytelserik. Regeringen har hittat sådana fiender i de svenska bankerna och i landets företag. 

Storkapitalet och finansvalpar klingar illa i de flesta svenskars öron. För giriga bankirer, mäktiga direktörer och andra Stureplanssnitsare är ju svåra att sympatisera med. Regeringen har därför tacksamt kunnat hetsa på för ytterligare bank- och ”riskskatter”. Likaså vann regeringen snabbt gehör för vinstutdelningsstopp så snart corona slog till och pengar pungats ut i permitteringsstöd. Utgångspunkten för dessa åtgärder måste vara att banker tjänar för mycket och att företagens ägare inte riktigt kan hantera sina bolags egna medel. Så kan regeringen givetvis tycka men mer sannolikt är att den mest jagar politiska poänger. Svenska banker är nämligen stabila och internationellt sett heller inte särdeles lönsamma. Inget talar heller för att aktieägare skulle blivit så värst mycket mindre ansvariga eller kompetenta sedan corona slog till. 

Tråkigt nog får regeringens politiska spel även realekonomiska följder, utöver de retoriska. Internationellt tuffa bankskatter begränsar bankernas utlåningsmöjligheter, till förfång för investeringar och växande företag. Utdelningsstopp innebär mindre pengar till bland annat forskning och utveckling, som många gånger är beroende av just dessa medel. Det anonyma kapitalet och dess förvaltare utgör förvisso tacksamma slagpåsar och aptitliga gödkalvar, som en ansvarsfull regering dock borde vara betydligt försiktigare med.