Konflikt fyller en viktig funktion i det politiska. För framgångsrikt konfliktande krävs en fiende att enas
mot. Fienden ska helst vara anonym för de flesta, gärna en krösus, mäktig och på
något sätt uppfattas som inflytelserik. Regeringen har hittat sådana fiender i
de svenska bankerna och i landets företag. 
Slagpåsar och gödkalvar
Storkapitalet och finansvalpar klingar illa i de flesta svenskars öron. För giriga bankirer, mäktiga direktörer och andra Stureplanssnitsare är ju svåra att sympatisera med. Regeringen har därför tacksamt kunnat hetsa på för ytterligare bank- och ”riskskatter”. Likaså vann regeringen snabbt gehör för vinstutdelningsstopp så snart corona slog till och pengar pungats ut i permitteringsstöd. Utgångspunkten för dessa åtgärder måste vara att banker tjänar för mycket och att företagens ägare inte riktigt kan hantera sina bolags egna medel. Så kan regeringen givetvis tycka men mer sannolikt är att den mest jagar politiska poänger. Svenska banker är nämligen stabila och internationellt sett heller inte särdeles lönsamma. Inget talar heller för att aktieägare skulle blivit så värst mycket mindre ansvariga eller kompetenta sedan corona slog till.
Tråkigt nog får regeringens politiska spel även realekonomiska följder, utöver de retoriska. Internationellt tuffa bankskatter begränsar bankernas utlåningsmöjligheter, till förfång för investeringar och växande företag. Utdelningsstopp innebär mindre pengar till bland annat forskning och utveckling, som många gånger är beroende av just dessa medel. Det anonyma kapitalet och dess förvaltare utgör förvisso tacksamma slagpåsar och aptitliga gödkalvar, som en ansvarsfull regering dock borde vara betydligt försiktigare med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar