Bättre belöna än bestraffa

Bättre tjockare plånbok åt fler

än färre

En liberal syn på människan är att den vill väl och kan bäst själv. Det är en positiv ansats som lämnar mycket frihet åt individen men som också är uppfordrande då den samtidigt ställer krav. Krav på eget ansvar, flit, moral och egen reflektion.

Ansvar, flit, moral och reflektion är ideal som ett samhälle behöver. Ett samhälle präglat härav är ett fungerande samhälle, oavsett färg på dem som för tillfället bestämmer. Medborgare bör därför uppmuntras att agera i linje med dessa ideal. Här skiljer sig liberalismens syn och från den socialistiska, då den senare hellre trycker ner än uppmuntrar. Viktigare än att få fler att ta egna initiativ och eget ansvar är att bestraffa dem som gör det. Det är improduktivt och resursförstörande. För det är exempelvis bättre för samhället att fler får välbetalda jobb än att de som har det straffbeskattas för det. Eller att fler gör välinformerade aktieaffärer än att de som gör det därför ska betala extra i skatt.

Goda ideal och gott beteende ska uppmuntras. Det är också genom att få fler att leva efter sådana ideal som vi bäst råder bot på ekonomiska och sociala ojämlikheter. Och då är det bättre att belöna än att bestraffa.

Var stolt över svensk skattemoral

Lockar mer än svensk skatt

Portugal är gemytligt. Varmt och skönt, trevligt folk, fina golfbanor och söta viner. Givetvis faktorer som spelar in när lite bättre bemedlade svenskar ska bestämma sig för pensionsort. Sen finns skattefaktorn. En svensk med privat tjänstepension som flyttar till Portugal kommer under vissa omständigheter inte behöva skatta alls för denna under en tioårsperiod. Det lockar givetvis, inget tu tal om det. Under 2016 flyttade 584 svenskar till Portugal, sannolikt inte enbart för solens och Madeiravinets skull.

Det är inte olagligt att flytta utomlands på ålderns höst men den tilltagande strömmen av Portugalresenärer väcker, tillsammans med uppgifterna från den färska Panamaläckan och dem i Paradispapperen, ändå en sund debatt. För statsförvaltningar runtomkring oss är förundrade av hur beredvilliga svenskar är att betala skatt, som trots allt är en av världens högsta. Och det är också med viss avund eftersom dagens välfärdssamhällen är helt beroende av en effektiv skatteuppbörd. Att som grekerna och italienarna behöva jaga varje skattekrona ger dåliga förutsättningar att bygga samhälle på.

Vi ska vara stolta över vår höga skattemoral och se det som ett sundhetstecken att skatteplanering trots allt väcker debatt, så är det inte överallt. Men samtidigt, fortsätter Magdalena Andersson sina skatteräder mot företagare och oss andra lär fler än soltörstande pensionärer vilja fly den svenska skattebasen.

Poäng till Sjöstedt

Äntligen poäng till Sjöstedt

Vänsterpartiet höll kongress i Karlstad i helgen. Den omvalde partiledaren Jonas Sjöstedts linjetal kom att handla om det som de allra flesta nu tycks prata om nämligen lag och ordning. Partiledaren har dock, som vanligt, en annan vinkling på frågan än den gängse. Och för en gångs skull är den riktig.

Sedan lag och ordning seglat upp som en av de viktigaste frågorna för väljarna har debatten kommit att utvecklas till ett auktionsförfarande om de tuffaste tagen och de hårdaste straffen. Sjöstedt lyfter fram Löfvens klavertramp om att kunna släppa fram militär som ett lågvattenmärke. Det var onekligen dumt sagt av statsministern men han är inte ensam syndare. Hack i häl på Sverigedemokraterna tävlar Socialdemokraterna och Moderaterna om vilket parti som tar frågan på störst allvar. Lösningarna är allmängiltiga men knappast särskilt nyanserade. Hårdare straff och tuffare tag må hantera symtomet men antagligen intet mer. Givetvis handlar det om en bred palett av insatser som börjar på BUP och fortsätter över familjestöd, skola, fritid och jobb. Sådana nyanser riskerar att gå förlorade när debatten blir för ensidig. Och det gäller för övrigt inte bara denna fråga utan lika väl för den om migration eller varför inte jämställdhet. Sjöstedt kallar dagens kriminalitetsdebatt för reaktionärt populistisk, och han är inte helt fel ute.

Politiker väljer vi för att de i varje respektive fråga ska fatta de för landet långsiktigt klokaste besluten. Det är varje politikers ansvar att inte hemfalla åt förenklade och populistiska lösningar, eftersom dessa långsiktigt aldrig är bäst för landet. Det påpekade Sjöstedt och det får han poäng för.

Rent, snyggt och tryggt

Inget roligt att sälja kosttillskott här

Sverige är ett alltmer delat land. Tydligast åskådliggörs detta genom att betrakta statistiken över antalet så kallade utanförskapsområden. Ett utanförskapsområde innebär att mindre än hälften av invånarna mellan 20 och 64 år är i sysselsättning. Under åren 2006 till 2014 har antalet sådana områden ökat från 105 till 130 stycken och mycket lite talar för att utvecklingen stannat av.

Med sysslolöshet följer obönhörligen kriminalitet, förstörelse, nedskräpning och annat oacceptabelt beteende. Exempelvis vittnar Svensk Handel om att stöld och snatteri i dagligvaruhandeln nästan dubblerats mellan 2010 och 2016, en inte oäven gissning framförallt i utanförskapsområdena. Samtidigt är det allt färre som anmäler, då det ändå inte medför några konsekvenser. Spiralen nedåt är uppenbar; näringsidkare och potentiella arbetsgivare flyr området och uppgivenheten tilltar ytterligare. Samhället måste stävja denna utveckling, och det gör vi bäst tillsammans. Runt om i världen har flera lokala aktörer på olika platser organiserat sig och bildat så kallade ”BID:s”, business improvement districts. Tanken är att fastighetsägare, företag, myndigheter, boende och kommunala verksamheter slår sig samman för att gemensamt öka attraktiviteten i sin närmiljö. Framgångsexempel finns att hämta från vitt skilda platser som New York, London, Stockholm och Göteborg.

När det offentliga på egen hand helt uppenbart inte förmår att ta tillbaka våra tillfälligt förlorade utanförskapsområden måste andra goda krafter ta vid. För ett rent, snyggt och tryggt Sverige vore därför en riksomfattande satsning på BID:s önskvärd.