Poäng till Sjöstedt

Äntligen poäng till Sjöstedt

Vänsterpartiet höll kongress i Karlstad i helgen. Den omvalde partiledaren Jonas Sjöstedts linjetal kom att handla om det som de allra flesta nu tycks prata om nämligen lag och ordning. Partiledaren har dock, som vanligt, en annan vinkling på frågan än den gängse. Och för en gångs skull är den riktig.

Sedan lag och ordning seglat upp som en av de viktigaste frågorna för väljarna har debatten kommit att utvecklas till ett auktionsförfarande om de tuffaste tagen och de hårdaste straffen. Sjöstedt lyfter fram Löfvens klavertramp om att kunna släppa fram militär som ett lågvattenmärke. Det var onekligen dumt sagt av statsministern men han är inte ensam syndare. Hack i häl på Sverigedemokraterna tävlar Socialdemokraterna och Moderaterna om vilket parti som tar frågan på störst allvar. Lösningarna är allmängiltiga men knappast särskilt nyanserade. Hårdare straff och tuffare tag må hantera symtomet men antagligen intet mer. Givetvis handlar det om en bred palett av insatser som börjar på BUP och fortsätter över familjestöd, skola, fritid och jobb. Sådana nyanser riskerar att gå förlorade när debatten blir för ensidig. Och det gäller för övrigt inte bara denna fråga utan lika väl för den om migration eller varför inte jämställdhet. Sjöstedt kallar dagens kriminalitetsdebatt för reaktionärt populistisk, och han är inte helt fel ute.

Politiker väljer vi för att de i varje respektive fråga ska fatta de för landet långsiktigt klokaste besluten. Det är varje politikers ansvar att inte hemfalla åt förenklade och populistiska lösningar, eftersom dessa långsiktigt aldrig är bäst för landet. Det påpekade Sjöstedt och det får han poäng för.

Går våld och förstörelse någonsin att rättfärdiga?

Det finns ett par hundra tappra brand- och polismän som dagligen i över en vecka riskerat sina liv i Stockholms förorter. I tjänst, på uppdrag av oss medborgare, tvingas de värja sig mot hotfulla angripare bestående av en våldsam mob till synes utan hämningar. Tjänstemännens uppgift är att upprätthålla lag och ordning i enlighet med det mandat som samhället har gett dem.

Nu tillåter sig ett antal ungdomar att inte bara ta lagen i egna händer utan dessutom att sätta andras liv och egendom i fara. På vilka grunder kan ett sådant agerande någonsin försvaras? På vardera våldsverkande ungdom går det åtminstone nio skötsamma som inte väljer våldet som metod. Alla dessa, vi övriga och alla tjänstgörande brand- och polismän blir lidande när ett fåtal inte ställer upp på demokratins regler.

Ett fungerande samhälle är beroende av att dess medborgare ställer sig bakom samhällets statut. Och så länge en majoritet gör det, så har övriga att rätta sig därefter. Våld och förstörelse är olagligt enligt överenskomna regler, sådant går därför aldrig att rättfärdiga.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/jag-fruktade-for-mitt-liv_8209422.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20130526

http://johanpehrson.blogspot.se/2013/05/upplopp.html

Hur har vid det med lag och ordning?

Den senaste tiden har två av våra samhällsviktigaste myndigheter hamnat i blåsväder när de tillämpat de lagar som de har att upprätthålla. Svidande kritik har riktats mot polismyndigheten i samband med mindre lyckade biljakter. Likaså har Migrationsverket fått utstå hård kritik för att den på ett plumpt och inhumant sätt skulle avvisa flyktingar utan asylskäl.

Myndigheterna bedriver båda en verksamhet som berör då deras beslut och insatser ofta får stora implikationer för den enskilda. Och det är säkert också så att de gång från annan förtjänar en känga. Dock, kritiken är alltför ofta såväl svepande, onyanserad som opportunistisk. När körkortslösa bilister flyr polisen i 160 knyck för att sedan passera stängda brobommar och ända i en tragisk död så är det polisen som klandras. Detta utan tanke på den fara bilisterna utsatt andra för eller på att åtminstone två lagbrott begåtts på vägen. Migrationsverket får ständig kritik för sina påstått hjärtlösa avvisningsbeslut trots att verket egentligen bara upprätthåller lag och ordning, i de allra flesta fall på ett professionellt och rättssäkert sätt.

Rättsstaten Sverige ska vara konsekvent, lagar och regler ska följas. Det samhällskritiska ansvaret för att så sker bär de myndigheter som utsetts därtill av våra folkvalda. Respekteras inte detta befinner vi oss på ett sluttande plan.