Upp med hakan EU-vänner

Britterna får flagga halv stång ett tag,
men sen kavlar vi upp ärmarna

Britternas beslut att lämna EU-samarbetet var inte bra alls. Centrifugalkrafterna inom både EU och Storbritannien sattes i fritt spel och än den enes än den andres röst höjs nu för mer nationalism och nationella lösningar. Vart dessa krafter slungar oss vet vi inte än, men vi lär i vart fall landa längre ifrån varandra.

Det kanske sorgligaste med britternas utträde, och vad som måste mana till eftertanke, är hur det kunde gå så långt. Vad vi vet är att EU-kritiska fraktioner vuxit sig allt starkare inom medlemsländerna, och att alltfler känner besvikelse över EU:s allt längre lista över misslyckanden och missnöje med dess tilltagande federalistiska ambitioner. Kritiken och missnöjet är till stor del befogad och måste respekteras och beaktas, hur EU-vänlig man sen än må vara.

Britternas farväl bör uppfattas som den tydligaste av signaler till kommissionen och statschefer. EU måste reformeras, i större grad respektera länders och invånares rätt till självbestämmande. Tolkas signalen rätt kan EU-vänner lyfta på hakan, för då kommer sannolikt något positivt ur allt detta.

Låt läraren göra sitt jobb

Handen upp när du har nåt att säga

Ingen lär ha missat att svenska skolan lider av kvalitetsproblem. De flesta har säkert också snappat upp att behovet av nya lärare under kommande fem år är enormt, uppskattningsvis 70 000 heltidstjänster.

Utmaningarna är grannlaga då läraryrket kraftigt tappat i status och då skolbarnen synes ha fått fritt spelrum att leva rövare. Kvalitetsproblemen och den falnande yrkesstatusen är två sidor av samma mynt. En lärare utan självklar auktoritet, i en miljö där regler är flytande, kan svårligen utföra sin egentligt enda uppgift. Den att förmedla kunskap. Och säg sen den som vill utbilda sig till ett yrke i vilket man inte får möjlighet att utföra sitt jobb.

Jan Björklund fick genomlida åtta svåra år som utbildningsminister, detta sedan han idogt arbetat för att återställa lärarens roll till vad den en gång var. En naturlig auktoritet som fick göra sitt jobb.

I väntan på sämre tider

Framtiden ger fog för oro.

De socialdemokratiska opinionssiffrorna rosar inte marknaden. Det gör för övrigt inte Miljöpartiets heller. Lika hastigt som förtroendet för regeringen dalar, dalar förtroende i Konjunkturinstitutets månadsbarometer över svensk ekonomi. Ofattbart anser regeringsföreträdare som samtidigt konstaterar en sjunkande arbetslöshet och finfin BNP-tillväxt.

Konsumenten, bostadsköparen och investeraren, alltså marknaden, är dock mer framsynt än våra styrande politiker synes vara. Den fråga som övriga, utom kretsen av regeringstrogna, ställer sig är hur framtiden kommer te sig. Vid horisonten ser de flesta högre räntor, höjda skatter, försämringar för bostadsägare och köpare samt en sannolikt högre arbetslöshet när tiotusentals nytillkomna inte kommer in på arbetsmarknaden. Allt som allt en sämre ekonomi alltså.

I brist på förtroende för det politiska styret, och i väntan på sämre tider, dalar därför både opinionssiffror och marknadens förtroende.