Ett gott nytt 2013

Nu när 2012 ska sammanfattas och 2013 förutspås är det åtskilliga aspekter att beakta. Trots braskande nyheter om eurokriser, budgetstup, ungdomsarbetslöshet och ett kinesiskt lok som tycks har parkerat på bangården finns en rad ljuspunkter för oss svenskar att glädjas över.

Löntagare kan alla glädjas åt höjda grundavdrag med mer kvar i plånboken som följd. I kombination med en rekordlåg inflation och en förväntat hygglig lönerörelse ger allt detta en god reallöneökning. Pensionären kan glädjas åt höjningar av såväl den allmänna pensionen som av garantipensionen. Pensioner som dessutom kommer beskattas lindrigare i och med en ytterligare sänkning av pensionärsskatten. Ensamstående pensionärer kan härtill också budgetera in ett höjt bostadstillägg. Småbarnsföräldrar kan räkna hem en höjd föräldrapenning och sjukskrivna får även de ett tillskott i form av högre sjukpenning. Med lägre ränta på CSN-lånet kan även skuldtyngda ex-studenter emotse 2013 med tillförsikt.

Det finns således anledning att skingra orosmolnen även om ett och annat regnoväder lär dra in. Med paraply, galjonbyxor och ett par rejäla gummistövlar kommer de allra flesta av oss ändå att stå väl rustade för ett gott nytt 2013.

 

Den vilsne svensken

Begreppet svenskhet har kommit i dålig dager. I det politiskt försiktigt tassande landskapet ifrågasätts nu överhuvudtaget begreppets existens. Historia och traditioner bör lämnas därhän, allrahelst om där finns en religiös ton.

Som blanka blad förväntas vi vandra ut i verkligheten. Samlas gör vi inte i kyrkan eller kring historiska högtider utan på sin höjd i TV-soffan framför André Pops och Vinterstudion. Den villrådige invandraren gör bäst i att studera Kanal 5:s följetong om Böda Camping för att lära känna svensken. Vilket givetvis är både olyckligt och olämpligt.

Ytlighet, konsumism och en politisk strävan att inte stöta sig har sugit musten ur svensken. Vilsenheten är påtaglig vilket antagligen bara är förnamnet för vad den invandrade svensken lär känna. Med detta sagt tillönskar jag alla vilsna själar en extra traditionsenlig jul, kanske i någon av kyrkans historietyngda salar.

 

Billström kan räta på ryggen

Att ens öppna munnen i migrationsdebatten är modigt. Att därtill sedan dryfta något som kan uppfattas som kritik är våghalsigt. Migrationsminister Billströms utspel om skärpta krav för försörjning vid anhöriginvandring är i denna miljö både modigt och våghalsigt.

Billströms förslag handlar i korthet om att färre undantag från försörjningsstöd vid anhöriginvandring ska gälla. Idag saknas i princip helt ett försörjningskrav då drygt 99,3 procent av uppehållstillstånden för anhöriginvandring beviljas med undantag. Att sakna ett sådant krav är Sverige ganska ensamt om och att frågan kan vara så känslig och kontroversiell är vi troligen lika ensamma om.

Kombinationen av en ytterst generös flyktingmottagning och avsaknaden av ett faktiskt krav på försörjning för anhöriginvandrade innebär givetvis en stor belastning för ekonomin och utgör en påfrestning för välfärdssystemets finansiering. Detta är egentligen inget utspel utan ett konstaterande som varje ärlig politiker borde kunna tillstå. Tyvärr synes Billström vara den ende allianspolitikern med kurage nog att medge detta offentligt, och därför kan han gott räta på ryggen.

Inte nödvändigtvis rasism

Förundran är stor och spekulationerna många kring Sverigedemokraternas framryckningar i opinionen. De färskaste mätningarna, till stor del genomförda efter järnrörsfadäsen, visar på ett väljarstöd från uppemot 8,5 procent av de tillfrågade. Partiet synes, snarare än att backa, istället gå framåt för varje gång partiordförande Åkesson tvingas fram för avbön.

Det torde inte vara ett alltför äventyrligt påstående att 8,5 procent av oss inte är rasister som låter oss övertygas av blabbe-retorik. Förklaringen till invandringsfientliga SD:s framgångar får sökas på annat håll. Den som skissar på en sympatikarta över väljarstödet runt om i riket kommer att finna ett ganska tydligt mönster. SD-rötterna gror och frodas allra bäst i en jordmån av segregerade boendemiljöer i områden präglade av hög arbetslöshet, förhållandevis låg utbildningsnivå och generellt utanförskap. Här upplevs verkligheten annorlunda än på Södermalm, i Vasastan eller för den delen i Rosenbad.

Där otrygghet och utsatthet präglar folks vardag och ingen av de etablerade partierna rår på problemen så kommer Sverigedemokraternas järngäng skörda ytterligare framgångar. Och detta ter sig dessvärre både logiskt och kanske till och med rimligt.