Ohederligt pensionslöfte

Lovar runt men håller sannolikt tunt

Den som inte vill ha högre pension räcker upp en hand. Garanterat ingen hand i luften. Det vet Socialdemokraterna och föreslår därför ökade pensionsavsättningar från Almedalens stora scen.

Förslaget innebär att ytterligare medel ska avsättas från arbetsgivaravgifterna som därmed skulle höjas med 1,3 procent. Det innebär en ytterligare pålaga för arbetsgivaren och en de facto skattehöjning. Utspelet sker vid sidan om riksdagens pensionsgrupp där lejonparten av partierna annars möts för att enas om pensionssystemets utformning. S är givetvis medvetna om allianspartiernas ovilja att ytterligare skattebelägga företagen och vet därför att de inte kommer nå enighet i riksdagen. Lika medvetna är de om det stora missnöje som pyr inom pensionärskollektivet. Kalkylen är därför att gå fram med ett löfte till Sveriges pensionärer som de vet inte kommer gå igenom och som de därför inte behöver ta konsekvenserna av. Samtidigt som de skapar en hett eftertraktad konfliktyta mot alliansens partier.

Löfvens pensionsutspel är ohederligt valfläsk. Att lova utgiftsökningar är riskfritt så länge du själv inte behöver betala dem och definitivt som du vet att löftet inte behöver hållas. Hederligare hade varit att antingen betala höjningen via statens befintliga kassa eller åtminstone först förhandla förslaget i pensionsgruppen. Ett ytterligare alternativ hade varit att sänka skatten, vilket alliansen gjorde hela fem gånger under sina mandatperioder.

Må bäste populist vinna

En populistisk budget i sin 

finaste form.

Populister är vi alla, i olika grad. Det behöver inte nödvändigtvis vara dåligt, avgörande är snarare vilken form av populism det handlar om.

Alliansen vann löntagarnas hjärta genom de fem jobbskatteavdrag som genomfördes under dess regim. Mer pengar i plånboken för den som jobbar och står i, löd budskapet. Det gav alliansen två mandatperioder och Moderaterna historisk popularitet. Mer pengar till mig går hem hos de flesta och ger därför väljarstöd. Populistiskt utan tvekan men samtidigt en viktig reform som långsiktigt ökat arbetskraftsdeltagandet och uppmuntrar till nit och redlighet. Nuvarande regering levererar också mer till plånboken, men till dem som inte jobbar. Populism i sin finaste form, men med det tveksamma budskapet att man lika gärna kan hålla sig borta från arbetsmarknaden. Sverigedemokraterna följer nogsamt opinionen och kan, på tryggt avstånd från regeringsansvaret, alltid erbjuda just det som väljarna för tillfället efterfrågar.

Populism kan vara förödande om den är kortsiktig och enbart syftar till enkla vinster, men den kan också vara av godo om den samtidigt tjänar ett långsiktigt syfte. Eftersom vi alla är populister får vi bara hoppas att bäste populist må vinna.

Utmanande budgetutspel

Extra busväder med höstbudgeten.

I fredags levererade finans- och finansmarknadsministrarna en tung uppsättning budgetutspel. Sammantaget avser Andersson och Bolund höja skatterna med 28 miljarder till nästa år. Även om de båda vädjade om förståelse för ett utmanande ekonomiskt läge så kan utspelen inte kategoriseras som annat än en riktig bomb.

Dessa och tidigare föreslagna höjningar ger en klar bild över regeringens visioner, där de själva snarare än vi andra ska ställa saker till rätta. I Anderssons och Bolunds värld kan nämligen satsningar endast ske genom deras, dvs. skattesedelns, försorg. Vi övriga synes duga illa till. Företagande och anställning ska bli dyrare, arbete efter 65 års ålder likaså. Sparmöjligheterna ska försämras via slopat pensionssparavdrag och höjda skatter på investeringssparkonto och i kapitalförsäkring. Transporter och pendling ska bli dyrare, liksom energin till industrin när kärnkraften ska betala mer. Efter förankring hos Vänsterpartiet kan vi också förvänta oss inkomstskattehöjningar för medel- och höginkomsttagare.

Om denna bombmatta av skattehöjningar ska kunna pareras krävs närmast genialisk politisk förmåga, som nuvarande ledning hittills inte visat prov på. Utspelen är utmanande, inte minst som förslagen garanterat kommer att passera genom riksdagen.

Seniorer göre sig icke besvär

De allra flesta av oss har snappat upp hur allt snedare den demografiska pyramiden blivit. När pensionärerna blir fler och lever allt längre krävs också fler som jobbar och betalar in till pensionssystemet. Annars sinar medlen och den fruktade bromsen hotar att bli regel.

I mars presenterade den blocköverskridande Pensionsgruppen sina slutsatser. En av de viktigaste slutsatserna var att det måste bli attraktivare att jobba längre. Hit kan vi nå genom att erbjuda rätten att kvarstå längre i anställning samt genom att ge ekonomisk uppmuntran, till arbetsgivare och anställd. Den tidigare regeringen sänkte kraftigt de sociala avgifterna för arbetande seniorer. Detta gav goda resultat då åtskilligt fler valde att arbeta längre och där den svenska sysselsättningen bland äldre numer är högst inom EU. I ett sådant skede och med de utmaningar som vi står inför väljer den nya regeringen att införa en ny skatt på de äldre. En löneskatt om 5,6 procent, vilken på en årsinkomst om 180 000 kr ger drygt 10 000 kr mindre i kuvertet.

Istället för att uppmuntra till ett längre arbetsliv gör regeringen motsatsen, sänker skatten för att inte arbeta och höjer den i andra änden. Seniorer, gör er icke längre besvär.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/en-regering-som-motverkar-arbete_4046155.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20141027

Jobbavdraget är mer än en teknikalitet

Regeringspartierna ser ut att vara eniga kring ett femte jobbskatteavdrag inför de kommande budgetförhandlingarna. Skattesänkningen har redan i förtid dömts ut, givetvis av oppositionspartierna som hellre ser höjningar men även av diverse experter och oberoende bedömare. Återkommande argument bygger på att ännu ett avdrag ger liten effekt på arbetsutbudet och att andra insatser bättre skulle stimulera ekonomin. Det räknas, ritas grafer och målas mer eller mindre oläsbara avdragstrappor.

Politiska beslut måste självklart vara väl underbyggda utifrån fakta och realiteter men får aldrig bli så vetenskapliga att viktiga, värderingsbaserade, argument faller ifrån. Och skatter handlar om värderingar. Anser man exempelvis att ansträngning, ambition och förkovran ska belönas, ser man hellre lägre skatt. Är man av motsatt uppfattning föredrar man ett högre dito. Beskattning och skattenivåer är också en frihetsfråga. Höga skatter på arbete, kapital och konsumtion begränsar den enskildes valmöjligheter och livsrum.

Ett femte jobbskatteavdrag, gärna kombinerat med sänkt pensionärsskatt och höjd gräns för marginalbeskattning, är därför välkommet, inte minst ur ett frihetsperspektiv.

Ett gott nytt 2013

Nu när 2012 ska sammanfattas och 2013 förutspås är det åtskilliga aspekter att beakta. Trots braskande nyheter om eurokriser, budgetstup, ungdomsarbetslöshet och ett kinesiskt lok som tycks har parkerat på bangården finns en rad ljuspunkter för oss svenskar att glädjas över.

Löntagare kan alla glädjas åt höjda grundavdrag med mer kvar i plånboken som följd. I kombination med en rekordlåg inflation och en förväntat hygglig lönerörelse ger allt detta en god reallöneökning. Pensionären kan glädjas åt höjningar av såväl den allmänna pensionen som av garantipensionen. Pensioner som dessutom kommer beskattas lindrigare i och med en ytterligare sänkning av pensionärsskatten. Ensamstående pensionärer kan härtill också budgetera in ett höjt bostadstillägg. Småbarnsföräldrar kan räkna hem en höjd föräldrapenning och sjukskrivna får även de ett tillskott i form av högre sjukpenning. Med lägre ränta på CSN-lånet kan även skuldtyngda ex-studenter emotse 2013 med tillförsikt.

Det finns således anledning att skingra orosmolnen även om ett och annat regnoväder lär dra in. Med paraply, galjonbyxor och ett par rejäla gummistövlar kommer de allra flesta av oss ändå att stå väl rustade för ett gott nytt 2013.

 

Är jobbskatteavdragen höjden av rättvisa?

Pension är uppskjuten lön och ska beskattas därefter. Detta mantra hamrar socialdemokrater och vänsterpartister (och i viss mån kristdemokrater) ivrigt in i våra medvetanden. De förstnämnda två vill härigenom inta sina vanda positioner som försvarare av de svaga och tillskyndare av social- och ekonomisk rättvisa. Problemet är nu bara att de synes ha hamnat fel i dessa positioner.

En nykter betraktelse av situationen ger vid handen att de stora pensionskullar av 30, 40 och 50 talister som lämnat, lämnar och står i begrepp att lämna arbetsmarknaden är såväl starkare som ekonomiskt bättre bemedlade än de yngre grupper som förväntas försörja dem. Många av dessa pensionärer kommer att leva gott på sin förmånsbestämda pension och kan dessutom se tillbaka på en historiskt god arbetsmarknad, ett 30 årigt boprisrally och tvåsiffrig inflation som raderat de flesta av skulder. Pension är förvisso uppskjuten lön men denna lön betalas av nuvarande och framtida löntagare. Ingenting talar för att dessa, vilka synes bli allt färre till antalet, kommer att kunna bära denna kostnad. Samhällets samlade pensionsskuld är gigantisk och utgör ett tungt ok för de arbetstagare som har att betala av den.

De jobbskatteavdrag som stegvis lättat på skattebördan för de yrkesverksamma är mot denna bakgrund knappast orättvis utan innebär istället kanske snarare höjden av rättvisa.

Den rättvisedebatten har vi inte råd med

KD:s Göran Hägglund har i dagarna tvingats schavottera. Detta sedan regeringen tvingats att backa om ytterligare skattesänkningar för pensionärerna. Reformambitionen har nu istället skjutits på framtiden och pensionärskollektivet lär få vänta till 2013 eller kanske 2014 innan ambitionen kan bli verklighet.

Ivriga som bävrar tuggar ledarna för oppositionen på om de orättvisor och det svek som regeringen drabbat de äldre med. Socialdemokraternas ekonomipolitiske talesman Tommy Waidelich, upprepar till leda i Aktuelltstudion (5/9) hur fruktansvärt orättvis regeringens pensionärsskatt är och lovar att om hans parti fått bestämma så skulle denna orättvisa ha rättats till omgående.

I det synnerligen trängda ekonomiska läge som vi nu åter befinner oss i, med ytterst osäkra framtidsprognoser, når vi nya lågvattenmärken när de populistiska slagträna plockas fram. Att, trots alla redan genomförda pensionärsskattesänkningar, dra till med orättvise- och svekargumenten är ytterst oansvarigt och torde inte ge mer än högst kortsiktiga poäng.

De prioriteringar som regeringen nu gör i höstbudgeten i form av infrastruktursatsningar, skol- och lärarinsatser, sänkt restaurangmoms och höjda bostadsbidrag för de sämst ställda pensionärerna innebär en väl avvägt blandning mellan framtidssatsningar och socialpolitik. Göran Hägglund har sannerligen inget i skamvrån att göra, lika lite som någon pensionär skulle få det bättre av en ekonomi körd i botten. Orättvist eller inte, någon rättvisedebatt har vi i vart fall inte råd med.

S spelar för galleriorna

Regeringen har sänkt skatten med 100 miljarder, skattesänkningar som framförallt gått till de allra rikaste (medelålders män med villa och enorma förmögenheter). Sänkningarna främst skett genom de fyra jobbskatteavdragen vilka enligt S genomförts med lånade pengar. Vid samtliga fyra tillfällen har S-ledningen grymtat om en oansvarig finanspolitik som vidgat klyftorna och hotar statsfinanserna. Samtidigt har man lovat att dra tillbaka sänkningarna, ett efter ett. S har också uppfunnit en pensionärsskatt som alla ålderspensionärer skulle betala till de yrkesverksamma. Den senare har man också lovat att avskaffa.

S och koalitionspartners har på sedvanligt högtidligt maner lovat att avskaffa borgerlighetens införda orättvisor. Detta ska ske via bland annat återförd fastighets- och förmögenhetsskatt för de allra allra rikaste (hur många de nu må vara). Intressant nog ska orättvisan mellan löntagare och pensionärer inte avskaffas genom höjda skatter. Istället drar man till med en av de enskilt största skattesänkningarna i svensk historia – 17 miljarder! Då börjar det snurra i skallen. I fyra år har S knorrat om de orättvisor och statsfinansiella underskott som regeringens jobbskatteavdrag skapat. Men nu, när de har chansen att rätta till det hela, blir de kvar. Inkonsekvent och ologiskt.

Det troliga är att grymtandet och stånkandet mest varit ett spel för gallerierna. Östros och Sahlin är nog bistert medvetna om skattesänkningarnas positiva effekter för löntagare och svensk ekonomi. En extra månadslön i näven per år och åtminstone 70 000 nya jobb (enligt SNS rapporten ”En skattepolitik för både innan- och utanförskapet”) innebär många viktiga röster, och sådana vill man ju inte avskaffa.

Klasskampsbluffen

Vänsterblocket går till val på återställd rättvisa och minskade klyftor. Klyftor och orättvisor som skapats av regeringens skattesänkningar, pensionärsbeskattning, nedskärningar i det offentliga och ihärdiga sparkande på de svagaste. Mona Sahlins uttalade mål är att ”skärpa konflikten”. Alltså, högerregeringen har raserat välfärdssverige och vidgat klyftorna och Mona Sahlin ska ändra på detta. Så, med vilken trovärdighet skulle hon då göra det?

Under de tre föregående mandatperioderna under S-styre steg ungdomsarbetslösheten konstant, unga människor förtidspensionerades på löpande band utan chans till rehabilitering, såväl arbetstagare, arbetsgivare och pensionärer betalade mer i skatter och avgifter. 110 000 färre gick till jobbet om dagarna. Högskatte- och bidragspolitiken höll effektivt svensken borta från arbetsmarknaden vilket vidgade klyftorna mellan dem med arbete och dem utan. För att stävja utvecklingen röstade svenska folket bort Socialdemokraterna 2006 till förmån för Alliansen.

Inför valet 2010 ställs väljarna inför exakt samma alternativ. S lovar, under klasskampsretorikens täckmantel, att återställa det som varit med höjda bidrag till alla, ”humanare sjukförsäkring”, en kravlös skola och höjda inkomstskatter och avgifter.

Denna politik minskar inga klyftor och hjälper ingen på klassresan. Det gäller bara att syna bluffen.