Sköt dig själv Stefan

Med allvar i blicken

När statsministern sparkade igång riksdagens hösttermin gjorde han det i sin sista partiledardebatt, för i november lämnar han vidare partiledar- och troligen statsministerklubban. Det var med ödesmättad och allvarsam ton som statsministern gjorde gällande att demokrati inte ska tas för givet, ens i Sverige. Med dessa ord satte han samtidigt tonen för det valår som nalkas. 

Det hot som statsministern skymtar är ett regeringsskifte i vilket moderater och kristdemokrater griper makten medelst Sverigedemokraterna, ett parti som vill ”ha sönder det som bygger Sverige starkt, jämlikhet, frihet och demokrati”. Det är naturligtvis allvarliga anklagelser, främst givetvis mot Sverigedemokraterna själva men också mot den övriga oppositionen som enligt Löfven är beredd att sjunka så lågt. Med detta sagt ämnar statsministern att misstänkliggöra och befläcka övriga partier och därigenom stigmatisera partiernas potentiella väljare. Det i sig är ett lågt spel som sår onödig split men samtidigt också relativiserar demokratin, underförstått att oppositionen och ett regeringsskifte utgör demokratihot. Skälet bakom statsministerns fulspel är mest sannolikt att skyla över sin egen regerings prekära situation och misslyckanden. För samtidigt som hans regeringsunderlag eroderar så skjuts det som aldrig förr och gängkriminaliteten frodas, arbetslösheten är fjärde högst i EU, en energikris står för dörren liksom sannolikt ett förödande cementdito. 

Istället för att misstänkliggöra andra partier och varna för demokratins undergång borde Stefan Löfven sköta sig själv. Det hade till skillnad varit bra för demokratin.

Försent ska syndarna vakna

Det var då det

2016 enades regeringspartierna S och MP med M, KD och C i en bred energipolitisk överenskommelse. Syftet sades vara att skapa långsiktiga spelregler för energiförsörjningen samt uppnå målet om hundraprocentig förnyelsebar elproduktion 2040. Det var då det. Idag är det annat ljud i skällan.

Då var det säkert mången miljö- och centerpartist som skålade i champagne. Överenskommelsens skrivning om hundraprocentigt förnyelsebart innebar nämligen att kärnkraften skulle fasas ut. En våt dröm för miljöpartisten och för den rättrogne centeranhängaren. Sen dess har dock en del vatten runnit under broarna och opinionsvindar blåst i partiseglen. Stödet för kärnkraften har ökat och Moderaternas väljare är såta kärnkraftsvänner. Sannolikt därför har M nu gjort en helomvändning, lovprisar kärnkraften och har, tillsammans med KD, lämnat överenskommelsen.

Försent ska syndarna vakna, ty nu är sannolikt M:s och KD:s nymornade kärnkraftsengagemang till ingen nytta. Ringhals stängs just för fullt och ytterligare reaktorer står på nedstängningstur. Att locka väljare är ett viktigt syfte för ett parti. Än viktigare är dock att ta långsiktigt ansvar för landets väl. Med det har M och KD lyckats sämre i energifrågan.

Rörigt värre med Januariöverenskommelsen

Har rört till det

En hel del partiföreträdare och valarbetare har nog känt en viss lättnad i att få prata lite avlägsen EU-politik ett tag. Särskilt liberaler, centerpartister och sossar kan man förmoda då dessa spelar med de största insatserna och därmed har mest att förklara.

Januariöverenskommelsen har rört till spelplanen. Lite som när schackbrädet skakas om och pjäserna sedan ska placeras ut på brädet igen, utan att någon kommer ihåg var de tidigare stått. Till höger eller till vänster? Upp eller ned? Socialdemokraterna lockade över ett par högerspelare till sin vänsterkant och spräckte därmed den borgerliga samverkan. Skälet var Sverigedemokraternas nya allt tyngre roll som potentiell vågmästare. Ett parti utan tydlig vänster- eller högerprägel men desto tydligare TAN-ton. Med traditionella, auktoritära och nationalistiska drag lägger man sig någonstans i närheten av gammelmoderater och en och annan mossigare kristdemokrat. Rörigt värre när höger-/vänsterskalan plötsligt bytts mot den klart diffusare GAL-TAN-skalan.

Väljare både till höger och vänster står villrådiga. Januariöverenskommelsen kommer säkert fösa L och C närmare S och samtidigt distansera Kd och M, som eventuellt konvergerar mer med Sd. Det ger helt nya förutsättningar, vilka kommer tvinga många väljare till nya svårprognostiserade ställningstaganden.

Ofrånkomligt KD-besked

Skaka hand och prata med varann,

som folk gör mest

Situationen är ohållbar. Det går i stort inte att fatta ett politiskt beslut utan att det först måste kalibreras mot SD:s uppfattning i frågan, för då gäller det att göra tvärtom. Det blir en slags slalomåkning där otäcka sverigedemokrater utgör portarna. Detta i ett skede då Sverige mer än på länge behöver en välpreparerad störtloppspist för riksdagsbeslut.

KD:s klargörande i frågan om förhållningssättet till SD är både logiskt och rimligt. Värdekonservativa KD är det parti som står närmast SD, särskilt sedan det senare alltmer profilerat sig åt det konservativa hållet. KD står också fritt från ultimativa utfästelser och avståndstaganden vilket omöjliggör en alliansregering och som vållar huvudbry för Kristerssons moderater. Även om Busch-Thor inte tar samma stora risk som en gång Kinberg Batra gjorde eller som Kristersson skulle göra idag så är beskedet att samtala även med SD ofrånkomligt. Det går i längden inte att slalomåka förbi alla SD-portar. För det saknas folklig legitimitet samtidigt som det omöjliggör en konstruktiv egen politikutveckling. Och självklart straffar det sig, när SD växer och det egna partiet gör sig irrelevant.

Så kära riksdagspolitiker; snöra av er slalompjäxorna och trä på er störtloppsoverallerna för det finns åtskilliga reformer som brådskar.

God morgon alliansen

Men gomorron!

Nu är det bra rörigt i alliansgrytan. Budgetbuden haglar, det ena mer avancerat än det andra. Det handlar om att i minsta möjliga mån stötta sig på sverigedemokrater, markera ovilja mot regeringen och samtidigt helst slippa regeringskris. Minst sagt svårförenade ambitioner.

Kristdemokraterna är det enda av de fyra allianspartierna som rakryggat framhärdat i att föra verklig opposition, medelst gemensam alliansbudget. KD tog tidigt kål på den fördärvliga Decemberöverenskommelsen och har sedan hållit sin linje. I det har man samtidigt varit ärliga i relationen till Sverigedemokraterna, stöttar de en alliansbudget innebär det majoritet i riksdagen vilket då skulle återspegla folkets vilja. Övriga partier har sussat gott och fört en sorts pseudoopposition bestående av tillkännagivanden och KU-förhör. Så, i januari 2017 vaknade Moderaterna och ville plötsligt sparka Löfven från regeringstronen. Några månader senare följde Centern och dagarna efter vi liberaler. De två senare vrider sig dock i svåra ångestkrämpor, eftersom SD skulle behövas för att göra skillnad.

Rullgardinen upp och god morgon alliansen. Nu är det snart val och det finns ingen anledning att ställa till med regeringskris. Det skulle i sådant fall skett redan hösten 2014. Men nu när de äntligen vaknat bör all vaken tid ägnas åt att bygga alliansen stark till valdagen, som ju faktiskt ändå är här snart.

Är jobbskatteavdragen höjden av rättvisa?

Pension är uppskjuten lön och ska beskattas därefter. Detta mantra hamrar socialdemokrater och vänsterpartister (och i viss mån kristdemokrater) ivrigt in i våra medvetanden. De förstnämnda två vill härigenom inta sina vanda positioner som försvarare av de svaga och tillskyndare av social- och ekonomisk rättvisa. Problemet är nu bara att de synes ha hamnat fel i dessa positioner.

En nykter betraktelse av situationen ger vid handen att de stora pensionskullar av 30, 40 och 50 talister som lämnat, lämnar och står i begrepp att lämna arbetsmarknaden är såväl starkare som ekonomiskt bättre bemedlade än de yngre grupper som förväntas försörja dem. Många av dessa pensionärer kommer att leva gott på sin förmånsbestämda pension och kan dessutom se tillbaka på en historiskt god arbetsmarknad, ett 30 årigt boprisrally och tvåsiffrig inflation som raderat de flesta av skulder. Pension är förvisso uppskjuten lön men denna lön betalas av nuvarande och framtida löntagare. Ingenting talar för att dessa, vilka synes bli allt färre till antalet, kommer att kunna bära denna kostnad. Samhällets samlade pensionsskuld är gigantisk och utgör ett tungt ok för de arbetstagare som har att betala av den.

De jobbskatteavdrag som stegvis lättat på skattebördan för de yrkesverksamma är mot denna bakgrund knappast orättvis utan innebär istället kanske snarare höjden av rättvisa.

Anonymt faderskap kan aldrig ligga i barnets bästa

Nu har även Moderaterna, Centern och Folkpartiet slutit sig i leden vilket innebär att ensamstående kvinnor genom insemination hädanefter kommer att kunna bli mödrar. Argumenten är i korthet att familjer idag ser olika ut och att ensamstående kvinnor kan vara lika goda föräldrar som övriga. Att så är fallet lär få ifrågasätta, idag är det snart snarare regel än undantag att barn växer upp med separerade föräldrar. Och få hävdar väl att dessa, p.g.a. separationen, kommit att bli sämre föräldrar.

Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är de enda riksdagspartierna som ännu motsätter sig förslaget. KD bland annat med det oerhört centrala argumentet att det är barnets och inte föräldrarnas bästa som ska stå i centrum. Risken för identitets- och rotlöshet torde vara överhängande för den vars far är, och kommer att förbli, okänd. Konsekvenserna av att aldrig ha haft och aldrig kommer att få en pappa är svåröverskådliga, och bara denna osäkerhet borde vara skäl nog att inte sanktionerna möjligheten.

Barnets väl och ve måste alltid stå i centrum och att godkänna eller, genom lagstiftning, till och med uppmuntra anonymt faderskap kan aldrig ligga i barnets bästa.