Därför ska ungdomslönen hållas låg

Du får vad du betalar för brukar det heta. Lika sant är att det du är beredd att betala beror på vad du får. De s.k. ungdomslönerna har blivit en het potatis i svensk politik. Detta sedan Centern och Folkpartiet argumenterat för behovet av sänkta löner för de yngsta grupperna på arbetsmarknaden. Ett kontroversiellt förslag i konformismens Sverige som fått både opposition och fackförbund att slå bakut. I stugorna runt om har man knappast heller hoppat i taket av förslaget. Snarare tvärtom, ska de stackarna ha ännu lägre lön har det mumlats. Ja, mycket talar faktiskt för det.

I ett fungerande lönebildningssystem sätts lön efter produktivitet, dvs. utifrån vad var och en kan producera. En färsk studie genomförd av det tyska arbetsministeriet har ambitiöst mätt den genomsnittliga produktiviteten hos olika grupper på arbetsmarknaden. Sifforna är talande och överraskar föga. Som mest produktiv är man i åldern 45-49 och minst produktiv i tidig 20 års ålder. Produktiviteten grupperna emellan skiljde sig markant åt vilket är fullt logiskt. För inte är det särskilt konstigt att 20-25 års yrkeserfarenhet och kompetensutveckling gör folk produktivare.

Av fackförbund, centralt och utan beaktande av individuella skillnader, framförhandlade löneavtal har tvingat upp priserna på lågproduktiv arbetskraft till nivåer som inte motsvarar dess värde. Köparen, dvs. arbetsgivaren, anser sig till dessa priser inte få valuta för pengarna. Följden är den vi ser idag med närmare 25 procent ungdomsarbetslöshet. Just av denna anledning ska ungdomslönen hållas låg.

Anonymt faderskap kan aldrig ligga i barnets bästa

Nu har även Moderaterna, Centern och Folkpartiet slutit sig i leden vilket innebär att ensamstående kvinnor genom insemination hädanefter kommer att kunna bli mödrar. Argumenten är i korthet att familjer idag ser olika ut och att ensamstående kvinnor kan vara lika goda föräldrar som övriga. Att så är fallet lär få ifrågasätta, idag är det snart snarare regel än undantag att barn växer upp med separerade föräldrar. Och få hävdar väl att dessa, p.g.a. separationen, kommit att bli sämre föräldrar.

Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är de enda riksdagspartierna som ännu motsätter sig förslaget. KD bland annat med det oerhört centrala argumentet att det är barnets och inte föräldrarnas bästa som ska stå i centrum. Risken för identitets- och rotlöshet torde vara överhängande för den vars far är, och kommer att förbli, okänd. Konsekvenserna av att aldrig ha haft och aldrig kommer att få en pappa är svåröverskådliga, och bara denna osäkerhet borde vara skäl nog att inte sanktionerna möjligheten.

Barnets väl och ve måste alltid stå i centrum och att godkänna eller, genom lagstiftning, till och med uppmuntra anonymt faderskap kan aldrig ligga i barnets bästa.