En halt svensk tiger

Halt och lytt

Verkligheten är komplex, det vet alla vi som tvingas leva i den. Och inte blir den enklare av att våra förtroendevalda gör sitt genom att blanda korten för att vinna stöd för den egna politiska verklighetsbilden. Den som ändå har en ambition att finna någon sorts sanning måste först bottna i de hårda siffrorna, och därefter fatta klokare politiska beslut. 

Rikedom är relativ och det vanligaste ekonomiska måttet att mäta denna är BNP per capita, eller i vardera invånares ekonomiska levnadsstandard. Så sett har Sverige raskt fallit från en sjunde- till en tolfteplats sedan 2011. Ett sätt att jämföra konkurrenskraft är att se till kostnadsläget per tillverkad enhet, produktivitet på fackspråk. Här har löneutvecklingen relativt konkurrentländerna sprungit ifrån produktiviteten vilket innebär att svensktillverkat blivit relativt dyrare i förhållande till sitt innehåll och kvalité. Genom bytesbalansen, dvs. skillnaden mellan import och export, kan man få en uppfattning om hur eftertraktade svensktillverkade varor och tjänster är i omvärlden. Sedan 2008 har bytesbalansöverskottet krympt från 8 till dagens blygsamma 4 procent. 

De hårda siffrorna talar således för att den svenska tigern haltar. Skälen är givetvis flera men varje seriös politiker bör i vart fall ta sin utgång i en korrekt verklighet. Väl där bör denne gör sitt för att få ordning på skola, integration, migration, grasserande brottslighet samt för ett skattesystem som främjar flit, sparande och risktagande. Nödvändigheter för att åter få den blågula tigern på språng.

Nyckeln till frihet

Fläskar på

Pensionerna kommer med all sannolikhet bli en het potatis i nästa års val. Gruppen pigga och röststarka pensionärer växer samtidigt som inkomstpensionerna krymper. Frågan är likaså lätt att ta politiska poäng på, för vem tycker inte att pensionären ska ha en dräglig ekonomi efter ett långt och slitsamt yrkesliv? 

Sverigedemokraterna står utanför den så kallade Pensionsgruppen, i vilken övriga partier utom V sitter med för att diskutera och diktera de långsiktiga ekonomiska dragen i pensionssystemet. Det var denna grupp som på 90-talet såg till att Sverige fick en långsiktig hållbarhet i det då läckande systemet. Som outsider har SD pole posiiton, fria från ansvar och eftertankens kranka blekhet. Från denna position föreslår partiet att pensionerna ska drygas ut medelst höjda arbetsgivaravgifter, vilket för övrigt Socialdemokraterna också gör. Arbetsgivaravgifterna uppgår redan idag till drygt 32 procent, avgifter som till mångt är rena men väld dolda skatter. Tillsammans med de mer synliga inkomstskatterna innebär dessa att svenska arbetstagare betalar långt över 60 procent till staten på förvärvad inkomst. 

Vägen till högre pensioner går dock inte genom isterdrypande valfläsk, och nyckeln till frihet är inte än högre skatt. Tvärtom handlar det om långsiktigt hårt arbete och sänkta skatter, för att skapa de jobb som trots allt säkrar våra pensioner. Budskap man däremot tyvärr inte vinner val på.

Orimligt men tänkvärt

Väcker känslor och tankar

Sverigedemokraterna förnekade sig som vanligt inte i samband med sin vårbudgetproposition. Och som vanligt flyttade partiet fram sina positioner, för att behålla relevansen i de egna väljarleden. SD vill nu att de så kallade bosättningsbaserade förmånerna ska knytas till medborgarskap och inte som nu, till bosättning. 

Socialförsäkringslagen skiljer mellan bosättnings- och arbetsbaserade ersättningar där de senare förutsätter arbete i Sverige medan de förra ges till alla dem som anses bosatta i landet, i princip dem med uppehållstillstånd. Exempel på bosättningsbaserade förmåner är barn- och bostadsbidrag, föräldrapenning, tandvårds- och aktivitetsstöd. Summa summarum kan dessa villkorslösa stöd utgöra ansenliga belopp för till exempel en familj med tre-fyra barn. Det kan till och med antas att bidragen samfällt många gånger ger mer pengar för hushållet än vad det kunnat drömma om i sitt ursprungsland. Detta utgör en så kallad ”pull-faktor” där förmånliga bidragsregler gör Sverige attraktivt som tillfyktsort. Det är onekligen tänkvärt om alla med uppehållstillstånd verkligen ska ha direkt access till en bred palett av bidrag, finansierade av arbetande skattebetalare. Den releventa frågan är om det verkligen är en mänsklig rättighet att villkorslöst få del av alla dessa stöd. Och om många inte tycker det, vad gör det då med sammanhållningen och skattemoralen? 

Hur tänkvärt detta än må vara så är SD:s medborgarskapskrav orimligt. Att bli medborgare tar tid och åtskilliga, till exempel barnen, skulle drabbas hårt. Höga krav för, och kvalificering till, det svenska välfärdssystemet är fullt rimligt, däremot inte att i ett svep kasta ut barnfamiljer och äldre i misär och fattigdom.