Orimligt men tänkvärt

Väcker känslor och tankar

Sverigedemokraterna förnekade sig som vanligt inte i samband med sin vårbudgetproposition. Och som vanligt flyttade partiet fram sina positioner, för att behålla relevansen i de egna väljarleden. SD vill nu att de så kallade bosättningsbaserade förmånerna ska knytas till medborgarskap och inte som nu, till bosättning. 

Socialförsäkringslagen skiljer mellan bosättnings- och arbetsbaserade ersättningar där de senare förutsätter arbete i Sverige medan de förra ges till alla dem som anses bosatta i landet, i princip dem med uppehållstillstånd. Exempel på bosättningsbaserade förmåner är barn- och bostadsbidrag, föräldrapenning, tandvårds- och aktivitetsstöd. Summa summarum kan dessa villkorslösa stöd utgöra ansenliga belopp för till exempel en familj med tre-fyra barn. Det kan till och med antas att bidragen samfällt många gånger ger mer pengar för hushållet än vad det kunnat drömma om i sitt ursprungsland. Detta utgör en så kallad ”pull-faktor” där förmånliga bidragsregler gör Sverige attraktivt som tillfyktsort. Det är onekligen tänkvärt om alla med uppehållstillstånd verkligen ska ha direkt access till en bred palett av bidrag, finansierade av arbetande skattebetalare. Den releventa frågan är om det verkligen är en mänsklig rättighet att villkorslöst få del av alla dessa stöd. Och om många inte tycker det, vad gör det då med sammanhållningen och skattemoralen? 

Hur tänkvärt detta än må vara så är SD:s medborgarskapskrav orimligt. Att bli medborgare tar tid och åtskilliga, till exempel barnen, skulle drabbas hårt. Höga krav för, och kvalificering till, det svenska välfärdssystemet är fullt rimligt, däremot inte att i ett svep kasta ut barnfamiljer och äldre i misär och fattigdom.

Språkkrav nu som då

Lika bra idag som för 17 år sedan

I valet 2002 rusade väljarstödet för Folkpartiet och partiledare Lars Leijonborg dubbades till lejonkung. Det var då det och Folkpartiet hade just lanserat sitt förslag om språkkrav för medborgarskap. I årets almedalstal föreslog Ulf Kristersson att språkkunskaper ska vara ett krav för permanent uppehållstillstånd och medborgarskap.

Att ställa krav är att bry sig lyder ett gammalt liberalt ordspråk. På samma sätt är det en samhällelig plikt att tydligt tala om vad som krävs för att lyckas i det svenska samhället, samt att sedan också ge förutsättningar för att uppnå kraven. Utan grundläggande, helst goda, kunskaper i det svenska språket saknas i princip all möjlighet att integrera sig. Att överbrygga språkbarriären är därför kritiskt både för den nyanlände själv men också för samhället i stort som annars dras isär när språkokunniga öar isoleras från övriga samhället.

Kristerssons förslag om språkkrav är lika bra och nödvändigt idag som på Leijonborgs tid för 17 år sedan. Skillnaden är att det idag är betydligt mer bråttom och än mer kritiskt än då.