Orimligt men tänkvärt

Väcker känslor och tankar

Sverigedemokraterna förnekade sig som vanligt inte i samband med sin vårbudgetproposition. Och som vanligt flyttade partiet fram sina positioner, för att behålla relevansen i de egna väljarleden. SD vill nu att de så kallade bosättningsbaserade förmånerna ska knytas till medborgarskap och inte som nu, till bosättning. 

Socialförsäkringslagen skiljer mellan bosättnings- och arbetsbaserade ersättningar där de senare förutsätter arbete i Sverige medan de förra ges till alla dem som anses bosatta i landet, i princip dem med uppehållstillstånd. Exempel på bosättningsbaserade förmåner är barn- och bostadsbidrag, föräldrapenning, tandvårds- och aktivitetsstöd. Summa summarum kan dessa villkorslösa stöd utgöra ansenliga belopp för till exempel en familj med tre-fyra barn. Det kan till och med antas att bidragen samfällt många gånger ger mer pengar för hushållet än vad det kunnat drömma om i sitt ursprungsland. Detta utgör en så kallad ”pull-faktor” där förmånliga bidragsregler gör Sverige attraktivt som tillfyktsort. Det är onekligen tänkvärt om alla med uppehållstillstånd verkligen ska ha direkt access till en bred palett av bidrag, finansierade av arbetande skattebetalare. Den releventa frågan är om det verkligen är en mänsklig rättighet att villkorslöst få del av alla dessa stöd. Och om många inte tycker det, vad gör det då med sammanhållningen och skattemoralen? 

Hur tänkvärt detta än må vara så är SD:s medborgarskapskrav orimligt. Att bli medborgare tar tid och åtskilliga, till exempel barnen, skulle drabbas hårt. Höga krav för, och kvalificering till, det svenska välfärdssystemet är fullt rimligt, däremot inte att i ett svep kasta ut barnfamiljer och äldre i misär och fattigdom.

Utmanande budgetutspel

Extra busväder med höstbudgeten.

I fredags levererade finans- och finansmarknadsministrarna en tung uppsättning budgetutspel. Sammantaget avser Andersson och Bolund höja skatterna med 28 miljarder till nästa år. Även om de båda vädjade om förståelse för ett utmanande ekonomiskt läge så kan utspelen inte kategoriseras som annat än en riktig bomb.

Dessa och tidigare föreslagna höjningar ger en klar bild över regeringens visioner, där de själva snarare än vi andra ska ställa saker till rätta. I Anderssons och Bolunds värld kan nämligen satsningar endast ske genom deras, dvs. skattesedelns, försorg. Vi övriga synes duga illa till. Företagande och anställning ska bli dyrare, arbete efter 65 års ålder likaså. Sparmöjligheterna ska försämras via slopat pensionssparavdrag och höjda skatter på investeringssparkonto och i kapitalförsäkring. Transporter och pendling ska bli dyrare, liksom energin till industrin när kärnkraften ska betala mer. Efter förankring hos Vänsterpartiet kan vi också förvänta oss inkomstskattehöjningar för medel- och höginkomsttagare.

Om denna bombmatta av skattehöjningar ska kunna pareras krävs närmast genialisk politisk förmåga, som nuvarande ledning hittills inte visat prov på. Utspelen är utmanande, inte minst som förslagen garanterat kommer att passera genom riksdagen.

Klokt av Borg att hålla i plånboken

Nu viner det åter kring öronen på finansministern. Detta sedan regeringens vårbudget kommit att sågas längs fotknölarna. Hårda ord har fällts från såväl ekonomer som oppositionella. En ickehändelse som hotar att cementera den redan höga arbetslösheten och sänka den potentiella tillväxten föreföll ha varit konsensusomdömet. Borg är dock en man med integritet och det ska vi alla vara tacksamma för.

Minns hösten 2008 då den ekonomiska termometern nått fryspunkten och då korparna kraxade som allra osaligast. Då, precis som nu, behöll dock finansministern greppet om plånboken vilket fick samma personer som idag att utbrista, för lite och för sent. De flesta utomstående bedömare, ekonomer som politiker, är idag tämligen eniga om att även deras respektive regeringar borde ha följt det svenska exemplet. Idag brottas nämligen de flesta, även tidigare mönsterelever med relativt låga statsskulder såsom Tyskland och Storbritannien, med betungande skulder. Skulder som effektivt kommer omöjliggöra nödvändiga satsningar för framtiden.

Mycket talar nu för att Borg åter får rätt och att han faktiskt bör ta det förklenande talet om sin budget som en icke händelse som en komplimang. Men för all del, låt oss vänta och se.