En saknad socialdemokrati

En allt slokigare ros

Statsminister Löfven har minsann ingen avundsvärd situation att hantera. Klämd från alla håll har han ändå lyckats klänga sig kvar vid makten, snart i hela sex år. Denna tid har dock inte varit någon guldålder för socialdemokratin och frågan många nu ställer sig är vad partiet överhuvudtaget ska vara bra för.

Politiska partier finns alla till av ett skäl, om det så är av ideologiska eller sakpolitiska. Dessa skäl utgör sedan kompassen för deras politik, i stort som smått. Socialdemokraterna har sina rötter förankrade i socialismen och arbetarrörelsen. I sin iver att regera vidare har partiet under Löfvens presidium dock klippt de flesta banden med detta historiska arv. En Decemberöverenskommelse, ett Januariavtal och ett konstant schackrande med sin i mångt radikala regeringspartner senare är det nämligen inte mycket till socialistisk arbetarrörelse kvar av Stefan Löfvens socialdemokrati.

En engagerad väljare utvärderar konsekvent sitt val av parti. Dömt av opinionssiffror, med vänsterpartistisk och sverigedemokratisk medvind och socialdemokratisk motvind, så är det många tidigare socialdemokrater som nu uppenbarligen också gjort det. För de är allt några stycken som trots allt saknar sin socialdemokrati.

Om Sveriges enda oppositionsparti

Inga problem att opponera.

Räkna med att få höra det ett antal gånger till fram till valet. Som ett mantra kommer Sverigedemokraterna banka in sitt budskap, att de utgör landets enda oppositionsparti.

Och visst, de har ett tacksamt läge. Alliansens ovilja och oförmåga att utmana om makten är uppenbar och bevittnad. Senast manifesterad i samband med misstroende-omröstningen mot Löfven och tidigare i bland annat december-överenskommelsen. Det är mycket taktiserande i allianspartiernas agerande, men där bakom finns också fullt legitima skäl. Liberaler vägrar göra sig beroende av SD och ytterligare andra ser det olyckliga i regeringskriser. Följden är att alliansgruppen surar men samtidigt mest ser på när minoritetsregeringen för Sverige i en alltmer socialistisk riktning. Vid sidan plockar SD hem alla oppositionspoäng. 

SD:s situation är gynnsam. De behöver inte ta ansvar eller stå till svars och kanske allra viktigast, partiet har politiskt kaos som ett av sina huvudmål. ”Etablissemanget” ska ju bort, och nya sverigedemokratiska sanningar råda. Och då är det lätt att bedriva oppositionspolitik. Betydligt lättare än att faktiskt ta ansvar för landet.

God morgon alliansen

Men gomorron!

Nu är det bra rörigt i alliansgrytan. Budgetbuden haglar, det ena mer avancerat än det andra. Det handlar om att i minsta möjliga mån stötta sig på sverigedemokrater, markera ovilja mot regeringen och samtidigt helst slippa regeringskris. Minst sagt svårförenade ambitioner.

Kristdemokraterna är det enda av de fyra allianspartierna som rakryggat framhärdat i att föra verklig opposition, medelst gemensam alliansbudget. KD tog tidigt kål på den fördärvliga Decemberöverenskommelsen och har sedan hållit sin linje. I det har man samtidigt varit ärliga i relationen till Sverigedemokraterna, stöttar de en alliansbudget innebär det majoritet i riksdagen vilket då skulle återspegla folkets vilja. Övriga partier har sussat gott och fört en sorts pseudoopposition bestående av tillkännagivanden och KU-förhör. Så, i januari 2017 vaknade Moderaterna och ville plötsligt sparka Löfven från regeringstronen. Några månader senare följde Centern och dagarna efter vi liberaler. De två senare vrider sig dock i svåra ångestkrämpor, eftersom SD skulle behövas för att göra skillnad.

Rullgardinen upp och god morgon alliansen. Nu är det snart val och det finns ingen anledning att ställa till med regeringskris. Det skulle i sådant fall skett redan hösten 2014. Men nu när de äntligen vaknat bör all vaken tid ägnas åt att bygga alliansen stark till valdagen, som ju faktiskt ändå är här snart.

Strutsstrategi vid vägs ände

Åkesson behöver inte längre
be för högre opinionsstöd

Sverigedemokraterna har än en gång lyckats blåsa upp till storm. Denna gång genom att SD-företrädare frekventerat med näringslivsorganisationer och framstående lobbyister. Hundhuvuden har bland andra Svenskt Näringsliv och lobbyjätten Kreab fått bära, som efter uppvaktningarna kritiserats för att legitimera och normalisera SD.

Vad kritikerna inte tycks ha insett alternativt vägrat acceptera är att SD redan betraktas som både legitima och normala. Detta så till den grad att det nu är största parti bland män och nosar både M och S i den opinionsmässiga baken. Det faktum att SD:s 13 procentiga väljarstöd och 49 mandat i riksdagskammaren ger betydande inflytande över rikets styre tycks heller inte ha gått in, eller att en lobbyverksamhets enda uppgift är att påverka dem med inflytande. Strutsstrategin har för länge sen nått vägs ände och nu handlar det om att konstruktivt hantera situationen och samtidigt respektera demokratins spelregler som, tyvärr, gett SD betydande mandat.

SD är ett i många avseende främmande parti i den svenska politiska myllan, men som till synes har en politik som vinner väljarnas stöd. Detta är ett faktum som strutsens taktik inte förmår att hantera.

Snålheten bedrar regeringen

Glöm inte rotavdragets förtjänster,
det har regeringen gjort.

Från och med årsskiftet lär du endast få dra av 30 procent av arbetskostnaden för så kallade rottjänster. Det innebär en kraftig försämring mot nu gällande 50 procent i avdrag. Det enda hinder som skulle kunna resas på vägen är att Decemberöverenskommelsen bryts och oppositionen röstar ner den rödgröna budgeten, vilket givetvis inte kommer ske.

Än sen kanske du tänker, folk får väl åter börja betala för sig och dessutom får de ju fortfarande skatteavdrag. Med ett sådant förenklat resonemang missar man dock de viktigaste aspekterna. Branschorganisationen Företagarna beräknar att drygt 21 000 vita heltidsjobb skapats med rotavdraget. Ekobrottsmyndigheten och Ekonomistyrningsverket varnar för ökat svartarbete och Arbetsförmedlingen spår lägre sysselsättning, särskilt i landsdelar med ett redan kärvt sysselsättningsläge. Beräkningar från Sverige Byggindustrier uppskattar att upp till 8 300 jobb kommer gå förlorade.

I regeringens kalkyl räknar man hem ytterligare 3,2 miljarder i intäkter, en spottstyver i budgetsammanhang. Med ökad arbetslöshet och färre vita jobb kommer kalkylen dessutom kraftigt försämras och sannolikt hamna på minus. Snålheten bedrar regeringen, snuvar tusentals på deras jobb och åter tusentals på de sociala förmåner som följer av ett vitt jobb.

Utmanande budgetutspel

Extra busväder med höstbudgeten.

I fredags levererade finans- och finansmarknadsministrarna en tung uppsättning budgetutspel. Sammantaget avser Andersson och Bolund höja skatterna med 28 miljarder till nästa år. Även om de båda vädjade om förståelse för ett utmanande ekonomiskt läge så kan utspelen inte kategoriseras som annat än en riktig bomb.

Dessa och tidigare föreslagna höjningar ger en klar bild över regeringens visioner, där de själva snarare än vi andra ska ställa saker till rätta. I Anderssons och Bolunds värld kan nämligen satsningar endast ske genom deras, dvs. skattesedelns, försorg. Vi övriga synes duga illa till. Företagande och anställning ska bli dyrare, arbete efter 65 års ålder likaså. Sparmöjligheterna ska försämras via slopat pensionssparavdrag och höjda skatter på investeringssparkonto och i kapitalförsäkring. Transporter och pendling ska bli dyrare, liksom energin till industrin när kärnkraften ska betala mer. Efter förankring hos Vänsterpartiet kan vi också förvänta oss inkomstskattehöjningar för medel- och höginkomsttagare.

Om denna bombmatta av skattehöjningar ska kunna pareras krävs närmast genialisk politisk förmåga, som nuvarande ledning hittills inte visat prov på. Utspelen är utmanande, inte minst som förslagen garanterat kommer att passera genom riksdagen.

Bättre än det låter

Kosta på dig ett leende, läget är bättre än det låter

Tillståndet för Moder Svea är inget vidare. Något, oklart vad, håller på att gå sönder, välfärden förfaller, ungdomarna går syssloslösa, rasismen frodas och ladorna är tomma. Medias och politikens verklighetsbilder målas i mörka toner.

Denna dystra bild har dessvärre slagit rot bland stora grupper. Därför presenteras också allt extremare lösningar på de beskrivna problemen. Extrema problem kräver extrema lösningar. Idag bedrivs flertalet krig, mot rasism, patriarkatet, terrorism, miljöförstöring, bolånebubblan, jihadism, ryssen med mera. Denna radikalisering polariserar och försämrar förutsättningarna för sunda kompromisser och pragmatisk politik. En konkret följd av det oresonliga klimatet är den nu uppkomna situationen i parlamentet, en annan är en ökad misstro i allmänhet och mot politiker i synnerhet. Trots att stora delar av omvärlden sneglar ganska avundsjukt åt svenskt håll och på det som erbjuds så uppfattar vi alltså själva, oftast utan att själva uppleva det, att Sverige är i upplösning.

Den dystopiska verklighet som till synes råder rimmar illa med den verklighet som det absoluta flertalet lever i. Nu, efter uppslitande valtider, skulle en mer sansad samhällsdebatt göra väl, Och det kan vi bjuda på, för det är betydligt bättre än det låter.