Snålheten bedrar regeringen

Glöm inte rotavdragets förtjänster,
det har regeringen gjort.

Från och med årsskiftet lär du endast få dra av 30 procent av arbetskostnaden för så kallade rottjänster. Det innebär en kraftig försämring mot nu gällande 50 procent i avdrag. Det enda hinder som skulle kunna resas på vägen är att Decemberöverenskommelsen bryts och oppositionen röstar ner den rödgröna budgeten, vilket givetvis inte kommer ske.

Än sen kanske du tänker, folk får väl åter börja betala för sig och dessutom får de ju fortfarande skatteavdrag. Med ett sådant förenklat resonemang missar man dock de viktigaste aspekterna. Branschorganisationen Företagarna beräknar att drygt 21 000 vita heltidsjobb skapats med rotavdraget. Ekobrottsmyndigheten och Ekonomistyrningsverket varnar för ökat svartarbete och Arbetsförmedlingen spår lägre sysselsättning, särskilt i landsdelar med ett redan kärvt sysselsättningsläge. Beräkningar från Sverige Byggindustrier uppskattar att upp till 8 300 jobb kommer gå förlorade.

I regeringens kalkyl räknar man hem ytterligare 3,2 miljarder i intäkter, en spottstyver i budgetsammanhang. Med ökad arbetslöshet och färre vita jobb kommer kalkylen dessutom kraftigt försämras och sannolikt hamna på minus. Snålheten bedrar regeringen, snuvar tusentals på deras jobb och åter tusentals på de sociala förmåner som följer av ett vitt jobb.

Ensamt på toppen

Längtar Löfven efter sällskap
där uppe på toppen.

Det drar rejält där uppe på toppen för regeringen. Kritiken och skepsisen gentemot de rödgröna jobbförslagen och jobbrelaterade ambitionerna har varit massiv, och det långt ifrån enbart en störig opposition.

Stefan Löfven var tydlig när han proklamerade sitt stolta jobbmål om EU:s lägsta arbetslöshet 2020. De åtgärder han sedan presenterat för att nå dit har dock knappast imponerat. Finanspolitiska rådet spår exempelvis att enbart den höjda a-kassan och de höjda arbetsgivaravgifterna för unga kommer minska sysselsättningen med 30 000. Samtidigt varnar Ekonomistyrningsverket och Ekobrottsmyndigheten för att svartjobben åter kommer öka, på bekostnad av de vita, när regeringen försämrar rut- och rotavdragen. Nämnda återställare är tyvärr bara några av åtskilliga exempel som följer den röda tråden, nämligen att beskatta det produktiva för att istället stimulera dess motsats. 

Efter den ganska massiva myndighetskritiken är det lite beklämmande att sedan höra statsministerns försvarstal; ”Alla förståsigpåare som säger fem år före att det här inte går att nå, jag tror inte på dem”. Det är då inte konstigt om det känns ensamt där uppe på toppen, när både ögon och öron stängs så fort det inte passar.

Vem ska jag tro på?

Så sjöng en gång Thomas Di Leva. Inför 2010 års val torde denna dänga åter ha aktualitet för den ambivalente väljaren. Sedan S med kamrater bestämt att konflikten ska skärpas samt uppbådat ett historiskt gemensamt manifest står två tydliga alternativ mot varandra. På den ena sidan står de fyra blå partierna som med hårda nypor satt åt de allra svagaste. Detta samtidigt som de allra rikaste, företrädesvis vita medelålders män, kliats på sina isterbukar. Utmanarna, det rödgröna laget, lovar att vrida klockan bakåt och återställa den rättvisa som vi svenskar upplevde innan de blåa kuppade till sig makten. Att snacka är politiker av hävd duktiga på, därför måste hårda fakta studeras.

Allianspartierna har nu regerat Sverige i fyra år, en turbulent tid överskuggad av en av modern historias mest förödande ekonomiska kriser. Sverige, likt sin omvärld, tog sina törnar med stigande arbetslöshet och ekonomisk kräftgång. För få och för sena var krisåtgärderna hävdade oppositionen. Regeringen höll å sin sida fast vid sin linje, den att reformera skattesystemet, sänka avgifterna för att anställa, satsa seriöst på rehabilitering av sjuka samt föra en i övrigt stram finanspolitik. En framgångsväg enligt regeringen.

Men vem ska jag då tro på? Svaret är beroende av tidsperspektivet. Uppenbart är att den strama finanspolitiken och de arbetsfrämjande jobbinsatserna gett Sverige smått fantastiska framtidsutsikter. Ekonomistyrningsverket spår i sin senaste rapport att tillväxten i år kommer uppgå till 3,9 procent och därefter till 3 procent fram till 2014. Arbetslösheten tros fortsätta att minska och nå 6,5 procent om fyra år. Samtidigt sjunker statsskulden (ner mot 23 procent av BNP) och sysselsättningen ökar (dvs. fler människor får makten över sina egna liv). Samtliga bedömare har gett regeringen toppbetyg för insatserna och svenskarna ser allt positivare på sin ekonomi.

Med fler i arbete, en sjukförsäkring som tjänar till att rehabilitera istället för att frisera arbetslöshetsstatistiken och en allt effektivare vård- och omsorgsapparat kan denna positiva utveckling fortgå. På än längre sikt kanske Sverige åter kan bli det föregångsland som mången socialdemokrat drömmer sig tillbaka till. Kortar man däremot perspektivet, ja då kan höjda bidrag, återställd A-kassa, fler offentliganställda och fler arbetsmarknadsåtgärder locka. Den som minns 70- och 80 talet kommer kanske ihåg de följder en sådan politik ger. Då var det kraftiga devalveringar som urholkade ekonomi och konkurrenskraft.

Vem du ska tro på är således avhängigt ditt tidsperspektiv. Föredrar du att kissa i byxan idag och tvingas utstå både kyla och kliande underkläder i framtiden, eller kan du hålla dig tills nästa toalett? Jag håller mig.