Så sjöng en gång Thomas Di Leva. Inför 2010 års val torde denna dänga åter ha aktualitet för den ambivalente väljaren. Sedan S med kamrater bestämt att konflikten ska skärpas samt uppbådat ett historiskt gemensamt manifest står två tydliga alternativ mot varandra. På den ena sidan står de fyra blå partierna som med hårda nypor satt åt de allra svagaste. Detta samtidigt som de allra rikaste, företrädesvis vita medelålders män, kliats på sina isterbukar. Utmanarna, det rödgröna laget, lovar att vrida klockan bakåt och återställa den rättvisa som vi svenskar upplevde innan de blåa kuppade till sig makten. Att snacka är politiker av hävd duktiga på, därför måste hårda fakta studeras.
Allianspartierna har nu regerat Sverige i fyra år, en turbulent tid överskuggad av en av modern historias mest förödande ekonomiska kriser. Sverige, likt sin omvärld, tog sina törnar med stigande arbetslöshet och ekonomisk kräftgång. För få och för sena var krisåtgärderna hävdade oppositionen. Regeringen höll å sin sida fast vid sin linje, den att reformera skattesystemet, sänka avgifterna för att anställa, satsa seriöst på rehabilitering av sjuka samt föra en i övrigt stram finanspolitik. En framgångsväg enligt regeringen.
Men vem ska jag då tro på? Svaret är beroende av tidsperspektivet. Uppenbart är att den strama finanspolitiken och de arbetsfrämjande jobbinsatserna gett Sverige smått fantastiska framtidsutsikter. Ekonomistyrningsverket spår i sin senaste rapport att tillväxten i år kommer uppgå till 3,9 procent och därefter till 3 procent fram till 2014. Arbetslösheten tros fortsätta att minska och nå 6,5 procent om fyra år. Samtidigt sjunker statsskulden (ner mot 23 procent av BNP) och sysselsättningen ökar (dvs. fler människor får makten över sina egna liv). Samtliga bedömare har gett regeringen toppbetyg för insatserna och svenskarna ser allt positivare på sin ekonomi.
Med fler i arbete, en sjukförsäkring som tjänar till att rehabilitera istället för att frisera arbetslöshetsstatistiken och en allt effektivare vård- och omsorgsapparat kan denna positiva utveckling fortgå. På än längre sikt kanske Sverige åter kan bli det föregångsland som mången socialdemokrat drömmer sig tillbaka till. Kortar man däremot perspektivet, ja då kan höjda bidrag, återställd A-kassa, fler offentliganställda och fler arbetsmarknadsåtgärder locka. Den som minns 70- och 80 talet kommer kanske ihåg de följder en sådan politik ger. Då var det kraftiga devalveringar som urholkade ekonomi och konkurrenskraft.
Vem du ska tro på är således avhängigt ditt tidsperspektiv. Föredrar du att kissa i byxan idag och tvingas utstå både kyla och kliande underkläder i framtiden, eller kan du hålla dig tills nästa toalett? Jag håller mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar