Nu behövs en kriskommission

Hur välkommet är det egentligen?

Konsekvenserna av det historiska flyktingmottagandet börjar bli allt tydligare. Inrikesminister Ygemans nyktra konstaterande att drygt 80 000 asylsökande står inför avvisning är en i mängden. Ickenyheten torde varit känd länge, eftersom drygt hälften av alla asylsökande får avslag och 2015 var de drygt 160 000.

Polis och domstol är inte rustade för att hantera avvisningarna och överklagandeprocesserna, lika lite som skola, socialförvaltning, omsorg, tandvård, sjukvård eller andra välfärdsinrättningar är dimensionerade. Hundratusentals bostäder måste snabbt fram, hundratals nya skolor, tusentals lärare, socialsekreterare, biståndsbedömare, sjuk- och undersköterskor, poliser mm. Dessutom måste både regelverk och strukturer inom skatte-, bidrags- och arbetsmarknadsområdet förändras. Radikalt. I detta akuta läge duger en handlingsförlamad regering utan parlamentariskt och folkligt stöd inte till. Ingen statminister har haft lägre förtroende än vad Löfven har idag, och få regeringar har haft ett så tunt parlamentariskt stöd som dennes.

Enda chansen för Stefan Löfven att rädda sitt och Sveriges skinn är att omedelbart tillsätta en kriskommission, objektiv, blocköverskridande och utan politiska skygglappar. Helst också utan MP, V och C, som inte verkar ha fattat ett dugg.

Moderater rätt ute

När skattkistan sinar krävs åtgärder

Försäkringskassan spår i en färsk prognos att utgifterna för bidrag kommer att öka kraftigt de kommande åren. Orsaken är att fler får del av statens bidragssystem som en följd av asylinvandringen. Ökningarna tros bli störst inom föräldraförsäkring, barn- och bostadsbidrag. Enbart kostnaderna för barnbidrag väntas stiga med 1,3 miljarder till år 2020.

Några dagar innan Försäkringskassans prognos skrev moderaterna Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson en debattartikel i DN om de statsfinansiella utmaningar som Sverige står inför. Skribenterna lyfter fram den hopplösa kalkylen som tonar fram när antalet bidragstagare plötsligt ökar markant, samtidigt som antalet skattebetalare inte ökar i tillnärmelsevis samma omfattning. Med dagens integrationstakt tar det i snitt åtta år innan knappt hälften av de nyanlända fått ett jobb och börjar betala skatt. Det blir extremt dyrt. Och istället för att acceptera det uppenbara fäster regeringen skygglapparna ännu hårdare, höjer bidragen liksom skatten för de som arbetar och anställer.

 

Enda möjligheten att få ihop kalkylen är att få fler i arbete och att hejda kostnadsutvecklingen. Eftersom regeringen står helt handfallen och därtill aktivt motarbetar ett ökat arbetskraftsdeltagande är de moderata förslagen de bästa på bordet. Rätten till bidrag måste ses över och sannolikt inskränkas, t ex för den allt större grupp asylsökande med tillfälliga uppehållstillstånd.

http://www.dn.se/debatt/begransa-valfarden-for-de-med-tillfalliga-uppehallstillstand/
 

Ingen rolig historia

Verkligen inget att skratta åt, Wallström

Som liberal och borgerlig sympatisör hade man kanske kunnat unna sig viss skadeglädje när en socialdemokratisk utrikesminister gör bort sig. Och med Margot Wallström på posten hade det beretts åtskilliga tillfällen att gotta sig. Men utrikesministerns insats hittills är ingen rolig historia, utan bara sorglig.

Viktiga, om inte de viktigaste, egenskaperna hos en utrikesminister torde vara diplomatisk förmåga och gott omdöme. Wallström har visat påfallande avsaknad av båda. Historien började redan med regeringsförklaringen där Palestina erkändes som nationalstat. Modigt enligt vissa, otaktiskt och förhastat enligt andra. De som sällar sig till den första gruppen måste ha fått sig en duktig näsknäpp när Wallström nyligen klargjorde att hon inte tänker erkänna Västsahara. Någon röd tråd eller ens idealism går inte att skönja i utrikesministerns åtaganden. Efter att ha rört upp israelerna gav hon sig på Saudiarabien och gjorde sig och Sverige till ovän med Arabförbundet. Sen, när krutröken lagt sig något, var det dags att ge sig på Israel igen och idag är hon inte välkommen in i landet. Att hon sedan inte inser problemet i att sätta sig i Kommunals knä och hoppa före i Stockholms 13-åriga bostadskö är möjligen höjden av omdömeslöshet.

Jag hade gärna skrattat men ligger närmare till gråten.

Sexuella ofredanden väcker nyttig debatt

Spärrat för vissa, öppet för andra?

Med sin rapportering om polisens agerande i samband med omfattande och till synes organiserat sexuellt ofredande vid ett antal platser i landet har Dagens Nyheter initierat en nyttig och flerdimensionell debatt. Debatten berör många mäns kvinnosyn, rättssäkerheten i landet och förfärande kulturskillnader.

I kölvattnet av DN:s artiklar har en rad kvinnor och organisationer trätt fram och vittnat om omfattande sexuella trakasserier, närmast som de vore naturlag. I ett samhälle som det svenska, förment civiliserat och jämställt, är detta ett nederlag. I en civilisation förmår man att leva sida vid med respekt för vardera individs fri- och rättigheter. Givetvis också rätten att avgöra vem som ska få tafsa på en och inte. Om brottsutsatta inte får sin sak prövad på samma villkor som andra utgör det ett hot mot rättssamhället. Om brott inte utreds och lagförs är de legitima med följden att de lönar sig och att man inte kan lita på rättsapparaten. Av DN:s artiklar framgår att det var en stor grupp med ungdomar som på festivalen We are Sthlm som i grupp antastade tjejer. Gruppen bestod företrädelsevis av ”afghanska flyktingungdomar”. I Afghanistan är inte kvinnan vatten värd och göms undan i hem och hucklen då männen inte förväntas kunna tygla sin sexualitet. Det vore naivt att tro att dessa uppfattningar förändras bara för att man byter bostadsort.

Den nyvakna debatten är såväl nyttig, nödvändig som flerdimensionell. Och kom inte en minut för tidigt.

Ett kallare Sverige

Wassberg är van vid kyla,
vi andra lär också få vänja oss.

I torsdags varnade statliga Vattenfall för att hela den svenska kärnkraften kommer att släckas ned. Konsekvensen skulle inte enbart bli högre elpriser och periodvis brist utan också utlösa förluster på tiotusentals miljarder. I slutändan för oss som betalar skatt.

De rekordlåga elpriserna är en bidragande orsak till situationen men på marginalen är det politiska beslut som kan få vågskålen att tippa över. Regeringen, med ambition att återindustrialisera Sverige, har hastigt fattat beslut om att höja effektskatten och att införa nya säkerhetskrav om oberoende härdkylning senast 2020. Effektskatten krymper lönsamheten från dag ett medan de nya säkerhetskraven kräver beslut om mångmiljardinvesteringar redan under 2016. Vattenfall konstaterar att läget börjar bli akut och att kalkylerna helt enkelt inte går ihop. Och med en förtida nedläggning av svensk kärnkraft skulle Sveriges elförsörjning vara hotad.

Samtidigt som industrivurmaren Stefan Löfven våndas gottar sig hans gröna regeringskamrater, som i dagsläget ser ut att kunna uppfylla ett av sina tyngsta vallöften. Tänka sig, att Socialdemokraterna kan bli det regeringsparti som verkligen ger ett kallare Sverige.

Den kinesiska läxan

Det finns de som lär sin läxa ur Maos röda,
regeringen har en annan kinesisk läxa att lära.

Få med minsta intresse för pengar har väl missat världsbörsernas genomklappning de senaste dagarna. De flesta har säkert också snappat upp att det är Kina som är smittohärden. Inom loppet av fyra dagar har Shanghaibörsen handelsstoppats två gånger, sedan börsen rasat 7 procent under en dag. Oron bland handlarna är monumental och är dessutom en upprepning av sommarens nära döden upplevelse på börsgolven.

Det kinesiska börshaveriet är en stilstudie i vilka konsekvenser politisk osäkerhet och oförutsägbarhet kan få. Grunderna för dagens elände lades i slutet av 2014 då den kinesiska regimen uppmanade befolkningen att handla kinesiska aktier. Följden blev en fullständig rusning med en explosionsartad utveckling som följd, 150 procent upp på ett halvår. Bubblan sprack och världens börser skakade. Sedan följde ett pärlband av politiska ingrepp, från statliga stödköp och blankningsförbud till förbud mot insiders att sälja, allt för att förhindra fortsatt fall. Regimens interventioner visste inga gränser och investerarna flydde den politiskt instabila marknaden. Följderna ser vi idag.

Den kinesiska läxan vi i Sverige har att lära är att politisk instabilitet och oförutsägbarhet kan vara ödesdiger för marknaders funktionssätt. Oklarheter kring vinstmöjligheter i välfärden, kärnkraften, försämringar av rut och rot och höjda arbetsgivaravgifter för unga avslöjar regeringen. De har inte gjort den kinesiska läxan.