Nu behövs en kriskommission

Hur välkommet är det egentligen?

Konsekvenserna av det historiska flyktingmottagandet börjar bli allt tydligare. Inrikesminister Ygemans nyktra konstaterande att drygt 80 000 asylsökande står inför avvisning är en i mängden. Ickenyheten torde varit känd länge, eftersom drygt hälften av alla asylsökande får avslag och 2015 var de drygt 160 000.

Polis och domstol är inte rustade för att hantera avvisningarna och överklagandeprocesserna, lika lite som skola, socialförvaltning, omsorg, tandvård, sjukvård eller andra välfärdsinrättningar är dimensionerade. Hundratusentals bostäder måste snabbt fram, hundratals nya skolor, tusentals lärare, socialsekreterare, biståndsbedömare, sjuk- och undersköterskor, poliser mm. Dessutom måste både regelverk och strukturer inom skatte-, bidrags- och arbetsmarknadsområdet förändras. Radikalt. I detta akuta läge duger en handlingsförlamad regering utan parlamentariskt och folkligt stöd inte till. Ingen statminister har haft lägre förtroende än vad Löfven har idag, och få regeringar har haft ett så tunt parlamentariskt stöd som dennes.

Enda chansen för Stefan Löfven att rädda sitt och Sveriges skinn är att omedelbart tillsätta en kriskommission, objektiv, blocköverskridande och utan politiska skygglappar. Helst också utan MP, V och C, som inte verkar ha fattat ett dugg.

Vid ett vägskäl

Kön växer vid asylmottagningen.

Prognoserna pekar upp mot 100 000 asylsökande under året. Framtiden är osäker och kan likafullt innebära det dubbla antalet som betydligt färre. Vad siffrorna än må landa på så är framtidens integrationspolitiska utmaningar enorma.

Efter besked om uppehållstillstånd ska den nyanlände snarast möjligt in i samhället. Barn ska in i ordinarie skolgång, föräldrar lära sig språket, valideras och ut på arbetsmarknaden. En snabb validering är givetvis rätt väg, men hjälper föga för den betydande del som saknar något att validera. På en arbetsmarknad likt den amerikanska, brittiska eller för all del tyska fungerar inträdet ändå hyfsat. Här finns en betydande andel låglönejobb utan vidare akademiska krav. I Sverige ska vi som bekant dock inte konkurrera med låga löner, vilket man i och för sig kan sympatisera med, om verkligheten nu inte såg ut som den gör med tiotusentals inkommande helt utan akademisk bakgrund.

Vi står inför ett vägskäl. Antingen accepterar vi situationen som den är men öppnar upp för lågkvalitativa låglönejobb eller så börjar vi på allvar diskutera de beryktade så kallade volymerna. Alternativet är ett alltmer segregerat samhälle, med enorma ekonomiska och sociala kostnader som följd.