LO sänker nivån

En ohederlig allians

Första maj-tider är högtid för arbetarrörelsen. Socialdemokraterna och LO-aktiva paraderar stolt och rakryggat till tonerna av Internationalen. Särskilt rakryggade är de dock inte, i sina retoriska grepp.

LO, Socialdemokraternas främsta valarbetare, lanserade härom veckan sin valkampanj. Den är enkel och slagfärdig. Om alliansen vinner valet, med M och SD i spetsen, så kommer arbetaren bli av med jobbet heter det. Ohederligt, ogrundat och oseriöst. Kristersson påstås också vilja bestämma lönen för gruvarbetaren i Gällivare, vilket LO givetvis anser orimligt. Det vore det självklart också, om det legat ett uns av sanning i det. Moderaterna och alliansen vill dessutom lagstifta om sänkta löner och därigenom skicka ut ett åtskilligt antal arbetare i armod. Det är fel. Alliansens samlade förslag handlar snarare om att nya arbetsgrupper måste skapas, där kraven på utbildning är lägre varför löneanspråken också kan hållas nere.

Det är fult att ljuga, men det är ännu värre att LO avsiktligt försöker sänka debatten till Trumpnivå. Samtidigt som man planterar obefogad oro och misstänksamhet i samhället.

Gilla läget eller betala priset

Strålande glad.

Regeringen jublade över LO:s och arbetsgivarnas giv för att öka anställningsbarheten hos nyanlända, unga och långtidsarbetslösa. Förslaget innebär tidsbegränsade och subventionerade anställningar där arbetsgivaren bara betalar hälften av lönen och inga skatter eller avgifter, medan staten får resten.

Den nya anställningsformen är regeringens svar på hur de snabbt vidgande klyftorna på arbetsmarknaden mellan inrikes och utrikes födda ska slutas. Inblandade parter är alla nöjda. Arbetsgivarna får billig arbetskraft, LO slipper konkurrens och regeringen kan basunera ut en storslagen reform. Fullt berättigad kritik har dock utfärdats eftersom framtidens främsta arbetsgivare, de små och medelstora företagen utan kollektivavtal och bemanningsföretagen, inte omfattas. 

Enligt en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi måste sysselsättningsnivån bland utrikes födda uppgå till 75 procent för att ge ett positivt tillskott. Bland flyktingar i åldern 20 – 64 år som mottogs 2011 var omkring 48 procent sysselsatta efter fem år. Det tar idag ungefär 19 år innan denna grupp når upp till ens 70 procents sysselsättningsnivå. Siffrorna är obarmhärtiga mot det system och den arbetsmarknad som vi har idag. Parternas förslag innebär i den kontexten endast en krusning på vattenytan.

Om sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda ska kunna minskas till en acceptabel nivå krävs betydligt djärvare reformer och sådana verkar vare sig arbetsmarknadens parter eller regeringen förmögna till. Med den arbetsmarknadssituation som vi har idag gäller det att antingen gilla läget eller att betala ett högt pris. Gillar vi läget måste fler enkla och billiga jobb till, annars kommer vi få vi betala priset i form av en skoningslös utslagning, utanförskap och växande parallellsamhällen.

Alliansalternativ är bättre än inget alternativ

Alliansalternativ,

bättre än inget alternativ

En av Sveriges just nu mest akuta frågor att lösa är hur alla de vuxna nyanlända ska få tillträde till arbetsmarknaden. Förslagen duggar och det färskaste kom från en samfälld allians. Förslaget går ut på att nyanlända och arbetslösa ungdomar utan avslutad gymnasieexamen ska kunna anställas till en lägre ingångslön än den kollektivavtalade. Samtidigt ska arbetsgivaren slippa arbetsgivaravgifter. Den speciella anställningsformen ska gälla under tre år. Om arbetsmarknadsparterna inte förmår att enas hotar lagstiftning, vilket går på tvärs med den svenska modellen.

Det senare är också den bärande invändningen från fack och vänsterhåll. Invektiven har varit hårda och det talas om Kinamodeller och ”hål i huvudet”. Problemet är då att kritikerna själva tycks stå handfallna inför problemet och verkar närmast lealösa, trots att de faktiskt sitter på taburetterna. Socialdemokraterna vågar och kan inte stöta sig med LO, och LO har sina medlemmar att försvara. Moment 22 således. En sådan situation kräver ett Alexanderhugg, troligen i form av lagstiftning och inbrytning i den svenska modellen. Detta kommer givetvis aldrig ske så länge S rattar skutan. Felet med Alliansens förslag är att det särbehandlar nyanlända, till förfång för övriga grupper utanför arbetsmarknaden. Det är olyckligt och riskerar fusk och snedvrider konkurrensen om jobben.

Problemet kvarstår dock och så länge Socialdemokraterna står svarslösa inför vår tids kanske största utmaning, förtjänar de inte förtroendet. Alternativet är som sagt inte klockrent, men bättre än inget alls.

Brytningstid för Löfven

Två herrar som måste repa mod

Utanförskapet tilltar snabbt i Sverige. Medan arbetslösheten bland svenskfödda krupit ned till rekordlåga nivåer har den i andra änden skjutit i höjden. Det är inte meningsfullt att diskutera arbetslösheten som ett generellt begrepp, utan att se de avgrundsdjupa skillnader som råder mellan olika grupper.

Stefan Löfven har uppmärksammat tudelningen och säkert också dragit sina slutsatser av det. Ett snabbt ökat utanförskap hotar hela samhällsbygget, genom ökad otrygghet, kriminalitet, minskad tilltro och social misär. Tyvärr har Löfven inte bundsförvanten LO med sig i den ofrånkomliga frågan om enkla jobb. En sådan reform skulle ju kunna hota LO och dess medlemmar. Att släppa fram enklare jobb, till lägre kostnader och lägre löner, är dock avgörande om utvecklingen ska kunna vändas.

Bättre matchning, specialiserade bemanningsföretag och yrkespraktik i all ära. Men när endast 12 procent av de syrier som nu kommer, 14 procent av afghanerna och fem procent av somalierna har mer än tre års eftergymnasiala studier räcker ingen matchning i världen för att få dem anställningsbara idag. Löfven måste repa mod och bryta med LO i denna fråga, annars går vi en hotfull framtid till möts.

Dömd till utanförskap

Åsa Romson vurmar för  RUT-avdraget

Miljöpartiets Åsa Romson klargjorde häromdagen att politiken bör lyssna mer på näringslivet, dess behov och önskemål. Efter att ha gjort det vurmade hon bl a för ett utvidgat RUT-avdrag, omfattandes fler tjänster.

På DI-debatt (10/11) slår två av hennes gröna riksdagskollegor Anders Schröder och Rasmus Ling fast att trösklarna in på arbetsmarknaden måste sänkas. Detta då det kommer flyktingar med låg utbildningsnivå, litet eget kapital och utan kontaktnät. I samma andetag konstaterar de att Sverige har mycket höga trösklar in på arbetsmarknaden och lägst andel enkla jobb inom EU. Vidare slår de fast att långt ifrån alla som kommer till Sverige kan förväntas nå en sådan utbildningsnivå som krävs för att få ett högkvalificerat arbete. Det Romson implicit säger och som explicit formuleras av hennes riksdagskollegor är inga nyheter, utan har varit lika sant långt innan flyktingsituationen blev akut. De höga trösklarna har alltid hindrat grupper utan erfarenhet, kontaktnät, eget kapital och med klen utbildningsbakgrund, då inte minst ungdomar.

På en konkurrensutsatt marknad, likt arbetsmarknaden, måste någon som är 25 procent mindre produktiv ha 25 procent mindre i timkostnad för att personen ska anställas. Alternativet till att acceptera det är att döma en mycket hastigt ökande andel av befolkningen till arbetslöshet och kanske livslångt utanförskap.

http://www.di.se/artiklar/2015/11/9/debatt-sank-trosklarna-pa-arbetsmarknaden/

Det krävdes en flyktingkris

Ylva Johansson kommer behöva
varje tänkbar muskel.

I anslutning till regeringens och alliansens flyktingpolitiska överenskommelse gick ett pressmeddelande ut från regeringskansliet. Häri stod att läsa att ”en snabbare etablering på arbetsmarknaden underlättas genom lägre trösklar in på arbetsmarknaden”. Konstaterandet är inte bara korrekt utan också snudd på revolutionerande.

Socialdemokraterna har i decennier ihärdigt hamrat in mantrat att Sverige inte ska konkurrera med låga löner. Med tung uppbackning av LO, som lika ihärdigt motarbetat all form av lönekonkurrens för sina medlemmar, har Socialdemokraternas strategi pressat upp lönenivåerna och arbetskraftskostnaderna till orimliga nivåer. Konsekvensen är lika självklar som den varit eftersträvad, lågproduktiva arbeten har slagits ut liksom många av dem som kunnat få anställning där. Nu fylls Sverige på med hundratusentals nya invånare, varav många med begränsade akademiska meriter. Först då, när läget blivit akut, medger man alltså det självklara.

Ett första steg på vägen är att acceptera och till och med utvidga RUT-tjänsterna, där många av de nytillkomna är efterfrågade. Förhoppningsvis följs detta av ytterligare liberaliserande steg. Men att det först skulle krävas en flyktingkris är beklämmande. 

En samhällsmodell under press

Vecken i Danielssons panna
veckar sig allt djupare

Den svenska samhällsmodellen bygger på ett tydligt samband mellan arbete och förmåner. Skatter och avgifter från förvärvsarbete syftar till att betala vårt personliga uppehälle vid sjukdom, föräldraledighet, pension eller annan frånvaro från arbetet. Bryts detta samband hotas inte bara finansieringen utan också det för samhällssammanhållningen helt avgörande förtroendet mellan stat och medborgare respektive medborgare emellan.

Det enorma tryck som flyktingkrisen innebär för samhället försämrar möjligheten att ge förutsättningar för alla att etablera sig, såväl för svenskfödda som invandrade. Allt färre kommer då att kunna ges möjlighet att uppfylla samhällskontraktet med ökade klyftor, försämrade offentliga finanser och lägre tilltro som följd. För att inte hamna där krävs förändringar i den förda flykting- och arbetsmarknadslagstiftningen. Endast en mindre del av de beviljade uppehållstillstånden ges idag till människor som faktiskt flyr krig och förtryck. 89 procent av alla beviljade uppehållstillstånd ges på andra grunder än de som följer av FN-konventionen. Med den enorma ström av människor till Sverige som vi upplever idag måste vi prioritera de verkligt hjälpbehövande. Vidare måste de nyanlända snabbt beredas en väg in i samhällsgemenskapen via jobb och utbildning. En stel arbetsmarknad med minst andel låglönejobb i Europa och en lika stel skola ger inte dessa förutsättningar.

Den svenska samhällsmodellen är under press, låt inte pressen bli för hård.

Vid ett vägskäl

Kön växer vid asylmottagningen.

Prognoserna pekar upp mot 100 000 asylsökande under året. Framtiden är osäker och kan likafullt innebära det dubbla antalet som betydligt färre. Vad siffrorna än må landa på så är framtidens integrationspolitiska utmaningar enorma.

Efter besked om uppehållstillstånd ska den nyanlände snarast möjligt in i samhället. Barn ska in i ordinarie skolgång, föräldrar lära sig språket, valideras och ut på arbetsmarknaden. En snabb validering är givetvis rätt väg, men hjälper föga för den betydande del som saknar något att validera. På en arbetsmarknad likt den amerikanska, brittiska eller för all del tyska fungerar inträdet ändå hyfsat. Här finns en betydande andel låglönejobb utan vidare akademiska krav. I Sverige ska vi som bekant dock inte konkurrera med låga löner, vilket man i och för sig kan sympatisera med, om verkligheten nu inte såg ut som den gör med tiotusentals inkommande helt utan akademisk bakgrund.

Vi står inför ett vägskäl. Antingen accepterar vi situationen som den är men öppnar upp för lågkvalitativa låglönejobb eller så börjar vi på allvar diskutera de beryktade så kallade volymerna. Alternativet är ett alltmer segregerat samhälle, med enorma ekonomiska och sociala kostnader som följd.

Därför behövs låglönejobben

Visst behövs de!

Sverige ska inte konkurrera med låglönejobb, därom råder bred politisk enighet. Allra djupast förankrad är dock övertygelsen hos Socialdemokraterna som under dryga seklet upphöjt den till närmast en dogm.

Hög produktivitet och konkurrensförmåga medelst utbildning och kompetens är förutsättningar för bibehållet höga välfärdsambitioner. En politik med ensidigt fokus på långa akademiska vägar för högkvalificerade tjänster får dock ekonomin att halta, eftersom stora grupper då aldrig kan konkurrera. De höga arbetslöshetstalen bland yngre utan eftergymnasialt och bland utrikes födda är tydliga utslag av en sådan haltande politik. Finansministern varnade nyligen för att produktiviteten avtar i Sverige, vilket vore ett problem om det inte vore för att det faller sig naturligt. Den stora majoriteten av flyktinginvandrare saknar längre studier och lär aldrig kunna skaffa sig en sådan i Sverige. Inte minst för denna växande grupp behövs låglönejobben.

Låt oss hoppas att Magdalena Anderssons och Socialdemokraternas dogm inte slår undan benen för denna efterfrågade, men kanske inte alltid mest produktiva, grupp.  

Även låglönejobben behövs

Sverige är en kunskapsekonomi, vars konkurrensfördel till stor del ligger i en välutbildad befolkning. Kring detta råder bred samsyn. Sett till den stora andelen eftergymnasialt skolade så går vi entydigt också i den riktningen. Ett alltför ensidigt fokus på högre utbildning, i kombination med en rigid arbetsrätt och höga centralavtalade ingångslöner, hotar dock att leda helt fel.

Beaktat andelen jobbsökande studenter och ungdomar som varit arbetslösa en månad eller kortare kan den svenska ungdomsarbetslösheten knappt ens betraktas som ett större problem. 3,4 procent av de arbetslösa ungdomarna har varit arbetslösa längre tid än sex månader, internationellt en mycket låg siffra. Bland dessa däremot, utmärker sig de utrikes födda med över sju procents arbetslöshet. Denna, snabbväxande, grupp av ungdomar kommer dessutom i allt större utsträckning från länder med svaga skolsystem och anländer oftare i senare åldrar. Den nya situationen ställer stora krav på utbildningssystemet men lika stora på arbetsmarknaden i vilken de snarast bör och måste absorberas.

För ungdomar, utrikes som inrikes födda, med svag studiebakgrund och ibland med ett rent teoretiskt ointresse innebär höga ingångslöner och ett ensidigt teoretiskt fokus oöverstigliga trösklar. Dessa trösklar har i viss mån sänkts genom lägre arbetsgivaravgifter för unga, utbyggda lärlingsutbildningar och sänkt restaurangmoms. Ytterligare potential finns i att släppa fram fler enkla och billiga låglönejobb.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/3386034.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20140323

http://rasmusliberal.com/2014/03/22/svenskan-forst/

Industrin behöver djärva reformer

Sedan år 2000 har industrins andel av svensk BNP sjunkit från 21,3 till 16,8 procent. En utveckling som går igen i de flesta västeuropeiska länder. Lysande undantag i den annars mörka tillvaron utgör Tyskland, Schweiz och Polen. I Tyskland har industrins andel av BNP ökat från 22,3 till 22,6 procent sedan år 2000.

Samtidigt som industrijobben tycks fly Europa och väst för låglöneländer som Kina, Brasilien och Östeuropa kan en annan trend urskiljas. Kraftigt stigande löner, språkbarriärer, långa transportvägar och bristande kvalitet samt tilltagande automatisering minskar attraktionen hos de tidigare låglöneländerna vilket får delar av industrin att vända hem.

Ingenting säger att svensk industri är dömd, snarare talar den långsiktiga trenden däremot. Men då krävs djärva politiska beslut och en klarsynthet utan hänsyn till tillfälliga opinionsvindar. I Tyskland har trösklarna in på arbetsmarknaden hyvlats ned samtidigt som industriarbeten anses attraktiva. Hemligheten bakom framgången är illa förborgad, förklaringarna är snarare ganska uppenbara. Ett attraktivt lärlingssystem ökar intresset för industrijobb och minskar glappet mellan utbildning och jobb. Tyskland har dessutom en betydligt större andel låglönejobb än Sverige, 20 procent mot Sveriges 2,5. Höga introduktionslöner innebär försvårad yrkesintroduktion för lågproduktiva grupper som ungdomar och nyinflyttade.

Regeringens initierade trepartssamtal och alltmer välutvecklade lärlingssystem är viktiga steg för en starkare industri men trösklarna in måste hyvlas än hårdare. I detta avseende synes den tyska hyveln vara allra vassast i lådan. Kanske är den till låns?

Stora grupper fastnar i höglönefällan

Låglönefällan har de flesta hört talas om. Det är den fälla som framförallt ungdomar och kvinnor påstås gå i när de tar värvning i en låglönebransch. Den som väl gått i fällan kan sedan svårligen ta sig ur den. De har då bara att acceptera sin lott i livet. Så lyder fackets resonemang när man argumenterar för en lönepolitik med centrala avtal, jämställdhetspotter och höga ingångslöner.

Onekligen låter det solidariskt och storsint att alla ska med och att den bättre betalde avstår en del av sin kaka åt den med sämre betalt. Det låter ju heller inte helt orimligt att kollektivet är en starkare förhandlingspart än individen, vilket talar för centralt framförhandlade avtal. Att saker låter bra behöver dock inte innebära att de är det.

Sverige är det OECD land med minst lönespridning och med västvärldens mest sammanpressade lönestruktur, enligt fackets definition alltså det mest jämställda. Jämställdheten är dock skenbar och behöver alls inte vara av godo. De konstant ökande ingångslönerna må kortsiktigt glädja dem som får del av dem men blir senare till en tryckande baksmälla när den enskildes flit och kompetens inte tillåts att premieras och då löneutvecklingen avstannat redan innan den hunnit ta fart.

De centralt framförhandlade avtalen lämnar minimalt utrymme för lokal lönesättning med konsekvensen att den enskildes egna insatser egentligen kvittar. Hårdast drabbade av den sammanpressande lönestrukturen blir dock alla de som, pga. de höga ingångslönerna, aldrig blir anställda. Det handlar då framförallt om invandrare, ungdomar och långtidsarbetslösa, grupper som till en början inte betalar sig till de höga kostnaderna.

De av solidaritet ekande slagorden mot långlönejobb och ojämställdhet ekar för den som spetsar öronen tomma. Faktum är att fackets lönestrategi räddar få ur låglönefällan men placerar desto fler i en höglönefälla.

Nu går Kina vidare

Hela världens låglöneland Kina är inte bara på väg att bli världens största ekonomi utan också landet med världens största medelklass. Om denna fantastiska resa med en smått fantastisk löneutveckling för medelkinesen vittnar alla de utländska företag som nu lämnar landet för billigare alternativ.

Regimens uttalade strategi är att höja det generella löneläget i landet för att därigenom kunna öka den inhemska konsumtionen och minska det vanskliga exportberoendet. Som konsekvens härav har bl a Pekingborna fått se sina lägstalöner höjas med 20, 21 respektive 15,9 procent under de senaste 3 åren. Liknande löneutveckling har kunnat skådas i en rad kinesiska provinser. SEB:s chefsstrateg för tillväxtmarknader, Mats Olausson, konstaterar frankt att kineserna inte längre vill befinna sig längst ned i näringskedjan.

Sverige gick igenom samma utveckling under sent 1800 tal och under 1900 talets första hälft. Den enklare produktionen flyttade först från städerna ut i landet för att sedan slutligen lämna landet helt. Sverige är trots, eller snarare tack vare, detta ett av världens idag mest välmående länder.

Kinas anammande av den kapitaliska synen på ekonomi har gjort landet moget att gå vidare i näringskedjan, detta till gagn för hundramiljontals kineser men också för alla oss andra som nu fått ännu en partner att handla med.