Dömd till utanförskap

Åsa Romson vurmar för  RUT-avdraget

Miljöpartiets Åsa Romson klargjorde häromdagen att politiken bör lyssna mer på näringslivet, dess behov och önskemål. Efter att ha gjort det vurmade hon bl a för ett utvidgat RUT-avdrag, omfattandes fler tjänster.

På DI-debatt (10/11) slår två av hennes gröna riksdagskollegor Anders Schröder och Rasmus Ling fast att trösklarna in på arbetsmarknaden måste sänkas. Detta då det kommer flyktingar med låg utbildningsnivå, litet eget kapital och utan kontaktnät. I samma andetag konstaterar de att Sverige har mycket höga trösklar in på arbetsmarknaden och lägst andel enkla jobb inom EU. Vidare slår de fast att långt ifrån alla som kommer till Sverige kan förväntas nå en sådan utbildningsnivå som krävs för att få ett högkvalificerat arbete. Det Romson implicit säger och som explicit formuleras av hennes riksdagskollegor är inga nyheter, utan har varit lika sant långt innan flyktingsituationen blev akut. De höga trösklarna har alltid hindrat grupper utan erfarenhet, kontaktnät, eget kapital och med klen utbildningsbakgrund, då inte minst ungdomar.

På en konkurrensutsatt marknad, likt arbetsmarknaden, måste någon som är 25 procent mindre produktiv ha 25 procent mindre i timkostnad för att personen ska anställas. Alternativet till att acceptera det är att döma en mycket hastigt ökande andel av befolkningen till arbetslöshet och kanske livslångt utanförskap.

http://www.di.se/artiklar/2015/11/9/debatt-sank-trosklarna-pa-arbetsmarknaden/

Finansministerns hemläxa

Nej, att höja trösklarna är en dålig idé.

I sin nyss avgivna Sverigerapport gav OECD återigen Sverige toppbetyg för sin hantering av finanskrisen. Organisationen konstaterar att vi är ett av få länder med högre BNP idag än 2008. Inte minst är det den starka inhemska efterfrågan som gjort detta möjligt.

En del mörka moln cirkulerar dock på den blågula himlen. Organisationen lyfter, förutom givetvis de dåliga skolresultaten, bl a fram vikten av ökade ekonomiska incitament och en liberalare arbetsmarknad som gör det lättare för unga och utrikes födda med svaga kvalifikationer att få jobb. Finansminister Andersson var på plats när rapporten presenterades och man får hoppas att hon spetsade öronen, för hon fick en viktig hemläxa. Regeringen snickrar ju som bäst på en ekonomisk politik som kommer minska de ekonomiska incitamenten och som höjer trösklarna till arbetsmarknaden. På tal lär någon liberalisering av arbetsmarknaden knappast heller komma. Med en aldrig tidigare skådad ström att nysvenskar och en ännu hög ungdomsarbetslöshet hotar regeringens politik att stänga ute alltfler, vilket kommer vidga klyftorna och slita på sammanhållningen.

Magdalena Andersson fick en tuff hemläxa att jobba med, hoppas nu att kollegorna i regeringen och vänstervännerna ger henne studiero att utföra den. 

Därför behövs låglönejobben

Visst behövs de!

Sverige ska inte konkurrera med låglönejobb, därom råder bred politisk enighet. Allra djupast förankrad är dock övertygelsen hos Socialdemokraterna som under dryga seklet upphöjt den till närmast en dogm.

Hög produktivitet och konkurrensförmåga medelst utbildning och kompetens är förutsättningar för bibehållet höga välfärdsambitioner. En politik med ensidigt fokus på långa akademiska vägar för högkvalificerade tjänster får dock ekonomin att halta, eftersom stora grupper då aldrig kan konkurrera. De höga arbetslöshetstalen bland yngre utan eftergymnasialt och bland utrikes födda är tydliga utslag av en sådan haltande politik. Finansministern varnade nyligen för att produktiviteten avtar i Sverige, vilket vore ett problem om det inte vore för att det faller sig naturligt. Den stora majoriteten av flyktinginvandrare saknar längre studier och lär aldrig kunna skaffa sig en sådan i Sverige. Inte minst för denna växande grupp behövs låglönejobben.

Låt oss hoppas att Magdalena Anderssons och Socialdemokraternas dogm inte slår undan benen för denna efterfrågade, men kanske inte alltid mest produktiva, grupp.  

Bättre än det låter

Kosta på dig ett leende, läget är bättre än det låter

Tillståndet för Moder Svea är inget vidare. Något, oklart vad, håller på att gå sönder, välfärden förfaller, ungdomarna går syssloslösa, rasismen frodas och ladorna är tomma. Medias och politikens verklighetsbilder målas i mörka toner.

Denna dystra bild har dessvärre slagit rot bland stora grupper. Därför presenteras också allt extremare lösningar på de beskrivna problemen. Extrema problem kräver extrema lösningar. Idag bedrivs flertalet krig, mot rasism, patriarkatet, terrorism, miljöförstöring, bolånebubblan, jihadism, ryssen med mera. Denna radikalisering polariserar och försämrar förutsättningarna för sunda kompromisser och pragmatisk politik. En konkret följd av det oresonliga klimatet är den nu uppkomna situationen i parlamentet, en annan är en ökad misstro i allmänhet och mot politiker i synnerhet. Trots att stora delar av omvärlden sneglar ganska avundsjukt åt svenskt håll och på det som erbjuds så uppfattar vi alltså själva, oftast utan att själva uppleva det, att Sverige är i upplösning.

Den dystopiska verklighet som till synes råder rimmar illa med den verklighet som det absoluta flertalet lever i. Nu, efter uppslitande valtider, skulle en mer sansad samhällsdebatt göra väl, Och det kan vi bjuda på, för det är betydligt bättre än det låter.

Tyng inte restaurangkalkylen

Unga och utrikes födda är två av de grupper som har svårast att få fotfäste på den svenska arbetsmarknaden. Detta är grupper med begränsade arbetslivserfarenheter och/eller tunna sociala nätverk att tillgå. Saknas dessutom avgångsbetyg och personen är bosatt i glesbygden tyngs kalkylen ytterligare.

Dessa grupper betecknas i ekonomiska termer som lågproduktiva, dvs. det ekonomiska värde som de bidrar med är lågt på marginalen. För att en lågproduktiv ska vara anställningsbar krävs låga kostnader för att anställa dem. Samma logik gäller för dem som tillhandahåller tjänster med lågt mervärde, såsom många kafé- och restaurangtjänster. Siffror från SCB visar att kafé, restaurang och hotell är de näringar där utrikes födda är som flitigast representerade. 58 procent av alla hotell- och restaurangföretag drivs av utlandsfödda samtidigt som andelen sysselsatta med utländska rötter uppgår till 35 procent. Branschsiffror visar härtill att de nyss nämnda näringarna just nu växer så det knakar.

Det går inte i någon kalkyl att bortse från kostnadssidan. Den som skulle hävda annorlunda har en del att förklara, precis som de som nu önskar dubblerad moms och dubblerade arbetsgivaravgifter för kafé- och restaurangägare.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/svensk-jobbmotor-riskerar-bakslag_3668610.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20140618

Färre bullar med dubblerade avgifter

38 procent av livsmedelsföretagen uppger att de lägre arbetsgivaravgifterna för unga är ett av de främsta skälen till att rekrytera yngre. Detta visar Svenskt Näringslivs färska enkätundersökning bland livsmedelsbolagen.

Utfallet förvånar inte. Livsmedelsbranschen är personaltät med många jobb som typiskt sett inte kräver tidigare erfarenhet eller eftergymnasiala studier. Branschen lämpar sig därför väl som språngbräda in i arbetslivet. Marknaden är dock tuff och marginalerna små och höga kostnader för att anställa utgör därför ett effektivt hinder mot rekrytering. Marie Söderqvist, vd för Livsmedelsföretagen, konstaterar att unga är anställda i livsmedelsbranschen i högre utsträckning än i någon annan bransch. Och detta beror på att det fortfarande finns relativt enkla jobb kvar där, som inte kräver utbildning. Dessutom finns många av jobben utanför storstadsområdena, där också de flesta ungdomar med kortare studiebakgrund återfinns. Bageriet Friends of Adams vd, Karin Moberg, fastställer att hon har många anställda tack vare arbetsgivarrabatten. Om avgifterna dubbleras skulle hon, om överhuvudtaget, sannolikt rekrytera via bemanningsföretag istället.

Åtskilliga ungdomsjobb står på spel i höst. En rödgrön dubblering av arbetsgivaravgifterna för unga skulle spä på arbetslösheten, men också innebära färre svenska bullar.

En pinne i statistiken

Ungdomsarbetslösheten ligger på förskräckande nivåer. Enligt SCB:s officiella statistik går 26,3 procent av alla unga mellan 15 – 24 år utan arbete. Än värre ter sig siffrorna när man också beaktar alla dem, tiotusentals till antalet, som inte ens finns med i statistiken. Alla de, som vare sig söker jobb eller studerar.

SCB:s siffror målar en minst sagt mörk bild. Den som läser fotnoterna torde dock kunna besinna sig, i vart fall kunde jag det. Inte minst då jag insåg att jag själv utgjort en pinne i statistiken. Inför fler än en sommar har jag med lykta i hand och desperation i blicken sökt ett av kommunens fåtalt tillgängliga feriejobb. Det har även hänt att jag till och med planlöst strosat runt, utan någon som helst sysselsättning, men i väntan på kommande utlandsstudier och universitetsstart. Även om detta var tungt just då så utgjorde jag knappast del i ett gigantiskt samhällsproblem.

SCB:s statistik sänder chockvågor, dessa mattas dock betänkligt efter närmare granskning och eftertanke. Bortsett från alla arbetssökande studenter och sommarjobbssökare återstår drygt 10 procent arbetslösa, av dessa är det sedan 3 procent som har verkliga svårigheter att komma in. Låt oss därför rikta lyktan och insatserna mot denna lilla grupp, och inte mot rådvilla studenter och stackars skolbarn.

http://rasmusliberal.com/2014/05/06/larlingsvagen-mot-jobb/

Även låglönejobben behövs

Sverige är en kunskapsekonomi, vars konkurrensfördel till stor del ligger i en välutbildad befolkning. Kring detta råder bred samsyn. Sett till den stora andelen eftergymnasialt skolade så går vi entydigt också i den riktningen. Ett alltför ensidigt fokus på högre utbildning, i kombination med en rigid arbetsrätt och höga centralavtalade ingångslöner, hotar dock att leda helt fel.

Beaktat andelen jobbsökande studenter och ungdomar som varit arbetslösa en månad eller kortare kan den svenska ungdomsarbetslösheten knappt ens betraktas som ett större problem. 3,4 procent av de arbetslösa ungdomarna har varit arbetslösa längre tid än sex månader, internationellt en mycket låg siffra. Bland dessa däremot, utmärker sig de utrikes födda med över sju procents arbetslöshet. Denna, snabbväxande, grupp av ungdomar kommer dessutom i allt större utsträckning från länder med svaga skolsystem och anländer oftare i senare åldrar. Den nya situationen ställer stora krav på utbildningssystemet men lika stora på arbetsmarknaden i vilken de snarast bör och måste absorberas.

För ungdomar, utrikes som inrikes födda, med svag studiebakgrund och ibland med ett rent teoretiskt ointresse innebär höga ingångslöner och ett ensidigt teoretiskt fokus oöverstigliga trösklar. Dessa trösklar har i viss mån sänkts genom lägre arbetsgivaravgifter för unga, utbyggda lärlingsutbildningar och sänkt restaurangmoms. Ytterligare potential finns i att släppa fram fler enkla och billiga låglönejobb.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/3386034.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20140323

http://rasmusliberal.com/2014/03/22/svenskan-forst/

Upp med hakan

2013 går mot sitt slut och ett nytt år nalkas. Sverige och de allra flesta svenskar mår bra. En objektiv betraktelse ger vid handen att de flesta vedertagna parametrar lyser grönt.

Statsskulden är på historiskt låg nivå, drygt 34 procent av BNP vilket ger Sverige en styrkeposition inför framtiden. Den ekonomiska tillväxten är god och spås accelerera 2014 och 2015. Antalet sysselsatta är rekordhögt och väntas enligt Arbetsförmedlingens prognos att öka med ytterligare 116 000 under kommande två år. Siffror från SCB visar att reallönerna ökat kraftigt, 55 procent sedan 1993. Löntagaren har med andra ord alltmer i plånboken, detta redan innan jobbskatteavdragen beaktas. Nästa år spås många länder i vår omvärld åter få luft under vingarna vilket gagnar den exporttunga svenska ekonomin. Svenska företag är i ett sådant läge väl rustade med starka balansräkningar och slimmade organisationer.

Nog för att Sverige står inför många utmaningar, sjunkande skolresultat, en stor andel ungdomar, utrikes födda och lågutbildade i arbetslöshet, infrastruktur i renoveringsbehov och ett försvar i förfall men läget är ingalunda så mörkt som vissa göra gällande. Så upp med hakan, även 2014 blir ett gott nytt år.

Kampen om verklighetsbilden hårdnar

Mycket har hänt i det politiska Sverige sedan maktskiftet för 7 år sedan. Valfriheten har ökat, skatterna sänkts för arbetstagare och pensionär, avgifter har sänkts för att anställa vilket också momsen gjorts för café- och restaurangnäring. Om dessa reformer kan man ha olika uppfattningar, vilket är självklart i ett öppet och fritt samhälle. I kampen om verklighetsbilden förekommer dock en del tjuvnyp vilka solkar ned och förmörkar verkligheten.

Från oppositionen hörs bl a att Sverige är det OECD-land där klyftorna ökar allra mest. Utgångspunkten är då det relativa måttet där man anses fattig om man har lägre inkomst än 50 procent av medianinkomsten. Mätmetoden slår blint och tar ingen hänsyn till om folk trots sin relativa fattigdom ändå fått det bättre, vilket är fallet i Sverige. Svensken har haft en av de bästa reallöneökningarna i hela OECD, brutto. Efter skatt har än mer blivit över tack vare jobbskatteavdragen. Det trummas också in att Sverige lider av massarbetslöshet, att unga står inför en hopplös arbetsmarknadssituation och att långtidsarbetslösheten biter sig fast på en allt högre nivå. Bortsett från alla de gymnasister och studenter som söker arbete parallellt med studierna sjunker ungdomsarbetslösheten till drygt 7 procent snarare än 25. Så sett sjunker även den totala arbetslösheten från 8 till drygt 5,7 procent, vilket är en riktigt bra siffra internationellt sett. Även om långtidsarbetslösheten ökat sedan 2008 har Sverige ännu ett av de lägsta långtidsarbetslöshetstalen i Europa, drygt 19 procent mot EU-snittet 45 procent enligt EU-organet Eurostat.

Kampen om verklighetsbilden lär hårdna ytterligare fram till nästa års val. Må bästa lag vinna den kampen, för bara utifrån korrekta fakta kan de rätta besluten kan fattas.

http://www.di.se/#!/artiklar/2013/9/4/debatt-sverige-ar-inte-sa-bra-som-obama-tror/

Löfvén lär få trolla med knäna

På den socialdemokratiska kongressen för en tid sedan valdes Stefan Löfvén formellt till partiets ordförande och därmed till Fredrik Reinfeldts argaste konkurrent om statsministerposten. Ett uppdrag som självklart förpliktigar. Därför darrade Löfvén inte det minsta på manschetterna när han lät proklamera partiets nya löfte om att Sverige under dennes styre ska ha Europas lägsta arbetslöshet.

Löfvéns ambition lär dock stanna vid en ambition om han inte lyckas vända sin oljetanker till parti. För att nå det mål partiet nu satt upp krävs en kraftig omläggning av näringslivspolitiken. Då fordras djärva förändringar av arbetsrätten, sänkta kostnader för att anställa samt fortsatta jobbskattesänkningar för att stimulera arbetsutbudet. Löfvén saknar mandat för samtliga dessa reformer.

S lovar ändå, genom 90 dagars jobbgaranti för unga, åtskilligt fler högskoleplatser, obligatorisk gymnasieexamen, höjd A-kassa och storsatsningar på arbetsmarkandsåtgärder, att Sveriges arbetslöshet ska bli den lägsta i Europa. S-märkt arbetsmarknads- och bidragspolitik lär inte ta Löfvén närmare sina drömmars mål, såvida han nu inte kan trolla med knäna.

Så sjönk arbetslösheten över natten

Länge nog har arbetslöshetsdebatten kretsat kring den påstått rekordhöga ungdomsarbetslösheten. 25 procent av alla ungdomar mellan 15-25 år uppges vara sysslolösa och således arbetslösa. Att var fjärde ungdom enligt statistiken går utan arbete innebär samtidigt att den officiella arbetslöshetssiffran för totalbefolkningen uppgår till dryga 8 procent.

Siffrorna reviderades häromdagen av Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) som penetrerat statistiken. Det som får Sverige att sticka ut har till stor del kulturella förklaringar. I Sverige, till skillnad från i många andra grannländer, söker gymnasister och studenter extrajobb vid sidan av studierna vilket innebär att de betraktas som arbetslösa. I exempelvis Tyskland och Österrike, som ofta lyfts fram som mönsterländer, är varannan gymnasiestudent på yrkesutbildningen lärlingsanställd vilket klassificerar dem som förvärvsarbetande. Enligt professor Anders Forslund vid IFAU går snarare 7 än 25 procent av Sveriges unga utan jobb. En konsekvens av detta är att den totala arbetslösheten också sjunker, från 8 till drygt 5,7 procent.

Bortom politikers och andra debattörers alarmistiska exklamationer döljer sig således en ganska ljus bild. Istället för en nyetablerad massarbetslöshet kan konstateras att Sverige klarat kriserna väl och till och med lyckats öka sysselsättningen. Detta tillstånd bör också vara utgångspunkten i en saklig och nyanserad politisk debatt.

 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5504486

 

 

Följ Volvos exempel

Samtidigt som ungdomsarbetslösheten ligger på rekordnivåer skriker många industrier efter kompetent personal. Mängder av felutbildade ungdomar lämnar skolan varje år utan fullständiga betyg, ofta för en framtid i arbetslöshet.

Ytterligare teori bakom skolbänken anser vissa vara lösningen för dessa ofta skoltrötta och desillusionerade alumner. Ännu mer av något redan beprövat och misslyckat förefaller dock som en dålig lösning. I sammanhanget förtjänar Volvo-koncernens lösning, Volvosteget, att lyftas fram. Volvosteget innebär att företaget erbjuder arbetslösa ungdomar en ettårig praktisk utbildning inom företagets väggar där deltagarna, förutom att lära sig det praktiska hantverket, även får en fot in på arbetsmarknaden och Volvo. Enligt Volvo-chefen Olof Persson innebär satsningen en ”win-win situation” där bolaget säkrar kompetens och där ungdomar erbjuds en biljett in på arbetsmarknaden.

Volvosteget borde följas av fler, arbetsgivare som politiker. Avbyråkratisering och fler flexiblare anställningsformer tillsammans med fler medvetna och riktade satsningar från företagen skulle bidra till både en säkrad kompetensförsörjning och garanterat lägre ungdomsarbetslöshet.

Uppförsbacken blir allt brantare

Den svenska arbetslösheten spås landa på dryga 8,3 procent nästa år. Ungdomsarbetslösheten ligger stabilt kring ca 25 procent och förväntas inte röra sig nämnvärt. Siffrorna är i nivå med finanskrisens arbetslöshetstal vilket givetvis inte är godkänt för någon regering.

Den dåliga statistiken kan härledas till ett antal faktorer. Exportberoende Sverige drabbas synnerligen hårt när våra exportmarknader kallnar. Det kan också konstateras att många tidigare långtidssjukskrivna nu åter anses arbetsförmögna vilket återspeglas i arbetslöshetsstatistiken. Vidare har under senare år dessutom tillkommit en stor mängd svenskar från krigshärjade och politiskt instabila länder, personer som naturligtvis har en extra brant uppförsbacke in på den svenska arbetsmarknaden.

Samtidigt som Sverige klättrar uppåt i den s.k. förädlingskedjan, med följden att jobben blir allt mer avancerade, får vi allt större grupper som inte hänger med i utvecklingen. Invandrare, tidigare långtidssjukskrivna och lågutbildade ungdomar är särskilt utsatta grupper. En utopisk tanke är att utbilda alla dessa till högproduktiv arbetskraft. En klart effektivare åtgärd vore att sänka arbetsgivaravgifter och att luckra upp den stela svenska arbetsrätten. Detta för att plana ut den allt brantare uppförsbacke som stora grupper står inför.

 

Det krävs två för tango

Den försmädliga arbetslösheten bland unga utvecklas till en allt mer irriterande nagel i regeringens öga. Trots kraftfulla insatser i form av bland annat halverade arbetsgivaravgifter och lärlingsliknande anställningsformer biter den sig fast allt hårdare. Frågan lär bli ett av oppositionens vassaste slagträn i bataljen om regeringsmakten 2014.

Att få unga i arbete är en av Sveriges viktigaste framtidsutmaningar som kräver samförstånd och pragmatism från alla inblandade parter. I denna fråga finns dessutom goda exempel internationellt på länder som med hjälp av just samförstånd och pragmatism sänkt tröskeln mellan studier och arbete. Det mest närbelägna exemplet torde vara Tyskland med låga 8,6 procent unga i arbetslöshet. I Tyskland finns en tradition av nära samarbete mellan politik och arbetsmarknad vilket renderat i en rad kraftfulla insatser. Bland annat präglas skolsystemet av stor flexibilitet med bred acceptans för elevers olika förutsättningar och intressen. Yrkesutbildningar kombineras i regel med praktik där elev och arbetsgivare skriver ett anställningsavtalsliknande utbildningsavtal på 2 - 3,5 år vilket möjliggör en kombination av samtida studier och arbete. Följden av detta är att företag och elev naturligt knyts samman vilket förenklar övergången från studier till arbete.

De som dansar tango vet att det krävs två parter och så är det även på arbetsmarknaden. I Tyskland tycks företagen ha en mer vidsynt och framåtblickande syn på sin rekrytering. Medan vi i Sverige ropar på det offentligas stöd och subsidier inser de tyska arbetsgivarna att det handlar om deras egen framtida försörjning av arbetskraft. Visst finns det mycket de styrande politikerna kan göra men utan danspartner blir ändå aldrig någon tango.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/naringslivet-maste-ta-sig-an-unga_7514436.svd

Om det kommunala ansvaret

Ganska gemensamt för Sveriges 290 kommuner är att de alla brottas med en mer eller mindre betungande ungdomsarbetslöshet. Enligt SCB:s officiella statistik ligger ungdomsarbetslösheten på drygt 25 procent och i många kommuner än högre. Orsakerna är säkert flera men den omständighet att arbetslösheten varierar kraftigt kommuner emellan visar att den inte behöver vara någon självklarhet eller ohanterbar.

Tvivelsutan är den rikspolitiska arbetsmarknadspolitiken av stor vikt för att ge de rätta förutsättningarna, incitamenten och för att sänka trösklar men till syvende og sist är det ändå lokalpolitiken som spelar den avgörande rollen. Det är i samverkan mellan den lokala arbetsgivaren, arbetstagaren, utbildningsväsendet och arbetsförmedlingen som jobben skapas. Att skapa bästa miljö för god samverkan är ett ansvar som vi alla bär och kan påverka genom egna initiativ, kreativitet och lyhördhet. Goda exempel finns det gott om. I Kronobergs län har i dagarna ett femtiotal lokala företag och representanter för länets åtta kommuner samlats för att finna lösningar på den höga ungdomsarbetslösheten och företagens svårigheter att finna rätt kompetens. Under det första mötet, vilket kontinuerligt ska följas av ytterligare fler, överenskom deltagarna om ett antal åtgärder för att komma tillrätta med problemen. Det handlar bland annat om lärlingssystem och jobbsafarin där arbetsgivare presenterar sig för arbetslösa ungdomar.

Oavsett vem och vilka som för stunden befolkar Rosenbads korridorer så är det på lokal ort de avgörande initiativen tas. För detta faktum bör ingen blunda, allra minst kommunernas folkvalda.

Övertron på högre utbildning måste ifrågasättas

Kunskapslyft, fortbildning, 50 procentsmål för antalet högskolestuderande, omskolning, mer vuxenutbildning. Så lyder några av de kurer som Socialdemokraterna vill ordinera oss svenskar i strävan mot kunskapssamhället och full sysselsättning. Ett hundratal högskolepoäng och någon form av examina utgör elixiret mot arbetslöshet och innebär biljetten till den ändlösa klassresan.

I Sverige idag är dock ett för lågt antal högskoleutbildade knappast problemet, ej heller antalet högskole- eller andra eftergymnasiala utbildningsplatser. Problemet är snarare det motsatta. Högskolor har de senaste åren ploppat upp som kantareller ur backen och flertalet av dessa får allt svårare att fylla sina platser. Detta med följden att kvalitet blir lidande och utbildningsnivån dalar. Med lov om en högavlönad akademisk yrkeskarriär väljer alltfler den teoretiska banan ävensom detta inte är det egentliga förstavalet. Inte nog med att många duktiga hantverkare och praktiskt kunniga förloras denna väg, många tappar därtill flera yrkesverksamma år, bygger skuldberg och försämrar sin pension.

Överutbildning är redan idag ett faktum. Detta i ett Sverige där alltfler studietrötta ungdomar hoppar av och där bristen är påtaglig inom många praktiska yrken. Övertron på högre utbildning måste ifrågasättas, därtill finns nämligen flera orsaker.

Var fjärde ungdom är inte arbetslös

Braskande rubriker och brösttoner präglar debatten om Sveriges höga ungdomsarbetslöshet. 25,2 procent uppgavs enligt SCB som arbetslösa i februari 2012. Var fjärde svensk mellan 15 – 25 år skulle således ha varit arbetslös enligt SBC:s officiella statistik. Statistik är dock inget annat än en sammansättning siffror och dessa måste tolkas innan några slutsatser kan dras, så också detta fall.

Av totalt 1,2 miljoner personer i gruppen 15-25 år tillhörde 585 000 arbetskraften, resterande 655 000 räknades således inte dit. Antalet arbetslösa i gruppen uppgick till 147 400 vilket alltså motsvarar 25,2 procent av arbetskraften. I denna grupp ingår dock också heltidsstuderande som söker någon form av extraknäck vid sidan av studierna. Borträknat dessa återstår 70 300 personer vilka klassas som helt arbetslösa. Med denna beräkningsmodell är endast 5,8 procent eller var sjuttonde ungdom arbetslös, en betydligt mer hanterlig siffra.

Sifferexercis i all ära, 70 300 arbetslösa ungdomar är fortfarande för många. Att råda bot på denna åkomma är en av Sveriges stora framtidsutmaningar som kräver både mod och tålamod. Mod att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden och att sänka kostnaderna för att anställa yngre. Tålamod med de reformer som nu genomförs i utbildningsväsendet för att stärka lärarrollen och för att motverka den utslagning vi länge sett av teoretiskt mindre intresserade men praktiskt kompetenta elever.

Mycket jobb kvarstår på området men utgångsläget är inte så illa som många debattörer gör gällande.

Spanjorer ger sig åter ut i strid med sina väderkvarnar

Likt antihjälten Don Quijote en gång gav sig ut i strid med sin inbillade fiende och stångade sig blodig mot ont anande väderkvarnar ger sig nu tiotusentals spanjorer ut i våldsamma demonstrationer. Uppviglare är landets två största fackförbund CCOO och UGT och anledningen är regeringens föreslagna reformer av arbetsrätten. Tvistefrågan gäller framförallt arbetsgivarens skyldighet att ersätta anställda efter avsked. Enligt gällande rätt har arbetsgivaren att ersätta en avskedad i 45 dagar för vardera år som den anställde arbetat i företaget. Enligt det nya förslaget skulle denna skyldighet revideras ned till 33 dagar.

I ett krisande Spanien med över 20 procent i arbetslöshet och med drygt 40 procents sysslolöshet bland landet unga krävs genomgripande reformer. Landets arbetsrätt, vilket ovanstående är exempel på, är bland de allra mest rigida och allt färre företag har i krisens spår haft råd eller vågat anställa. Visstidsanställningar hopar sig och en fast anställning har närmast blivit en utopi. Hårdast drabbade är givetvis de yngsta som ännu inte tagit plats på arbetsmarknaden.

De spanska demonstranterna tar nu strid för det som är och har varit. Med perspektiv på det hela lär dock striden te sig lika hopplös som Don Quijotes strider gör för en annan idag.

Därför ska ungdomslönen hållas låg

Du får vad du betalar för brukar det heta. Lika sant är att det du är beredd att betala beror på vad du får. De s.k. ungdomslönerna har blivit en het potatis i svensk politik. Detta sedan Centern och Folkpartiet argumenterat för behovet av sänkta löner för de yngsta grupperna på arbetsmarknaden. Ett kontroversiellt förslag i konformismens Sverige som fått både opposition och fackförbund att slå bakut. I stugorna runt om har man knappast heller hoppat i taket av förslaget. Snarare tvärtom, ska de stackarna ha ännu lägre lön har det mumlats. Ja, mycket talar faktiskt för det.

I ett fungerande lönebildningssystem sätts lön efter produktivitet, dvs. utifrån vad var och en kan producera. En färsk studie genomförd av det tyska arbetsministeriet har ambitiöst mätt den genomsnittliga produktiviteten hos olika grupper på arbetsmarknaden. Sifforna är talande och överraskar föga. Som mest produktiv är man i åldern 45-49 och minst produktiv i tidig 20 års ålder. Produktiviteten grupperna emellan skiljde sig markant åt vilket är fullt logiskt. För inte är det särskilt konstigt att 20-25 års yrkeserfarenhet och kompetensutveckling gör folk produktivare.

Av fackförbund, centralt och utan beaktande av individuella skillnader, framförhandlade löneavtal har tvingat upp priserna på lågproduktiv arbetskraft till nivåer som inte motsvarar dess värde. Köparen, dvs. arbetsgivaren, anser sig till dessa priser inte få valuta för pengarna. Följden är den vi ser idag med närmare 25 procent ungdomsarbetslöshet. Just av denna anledning ska ungdomslönen hållas låg.