Billström var före sin tid

Före sin tid. Tyvärr.

Moderate Tobias Billström har gjort sig känd som hårdför migrationspolitiker. För detta har han utstått både spott och spe, från meningsmotståndare men också från sina egna. Minns 2013 när Billström, som migrationsminister, var den förste utanför SD-kretsar att yppa sig om ett så kallat volymmål. Då ryckte regeringschef Reinfeldt ut för att offentligt hyvla av sin minister.

Nu har sju år gått sen dess, en flyktingkris passerat och Sverige mödosamt börjat anpassa sin migrationspolitik till omvärldens. I veckan som gick lade Socialdemokraterna sitt bud till den migrationskommitté som är satt att staka ut migrationspolitiken framöver. Budet ligger i mångt i linje med de förslag som Billström sedan länge argumenterat för. Volymmål, tillfälligt uppehållstillstånd som regel och hårdare försörjningskrav vid anhöriginvandring är några bärande delar. Tycka vad man vill om förslagen i sig med det är sorgligt, nästan tragiskt, att de inte kunnat lyftas tidigare. Trots ett uppenbart behov därav.

När opinionsvindarna nu vänt och alltfler svenskar ser den uppenbara utmaningen som Sveriges generösa flyktingmottagande medför, först då vågar man uppenbarligen göra politik i frågan. Att Billström var före sin tid är ingen tröst utan endast ett underbetyg åt dem som styr.

Gå inte i högskattefällan

Högskatteborgen

Mellan 1950 och 1990 skapades alla nya jobb netto i svensk ekonomi i den offentliga sektorn. Alltmedan befolkningen ökade med 1,5 miljoner var antalet sysselsatta inom den privata sektorn alltjämt oförändrat. Enligt nationalekonom Magnus Henrekson ledde denna utveckling till förlorad konkurrenskraft vilken sedermera bäddade för den förödande kris som Sverige hamnade i under tidigt 90-tal.

Den tilltagande och allt extremare beskattningen av både lön och företagande begränsade det privata konsumtionsutrymmet och gjorde företagande såväl olönsamt som omöjligt. Sen 90-talets värsta dagar har skattereformer genomförts liksom flera skatter har sänkts eller tagits bort, både av socialdemokrater och alliansregeringar. Med ökade incitament att både starta företag och anställa har obalansen mellan det offentliga och privata jämnats ut och ytterligare 1,2 miljoner privata jobb skapats sedan 1993. Sverige har idag EU:s högsta sysselsättningsgrad, trots en relativt mindre offentlig sektor men med betydligt starkare konkurrenskraft.

Incitament är avgörande för våra beteenden liksom viljan att ta risk är för att starta företag. En fortsatt konkurrenskraftig ekonomi förutsätter därför fortsatt reform- och näringslivsvänlig politik, på tvärs med den som allt högljuddare förfäktas av LO och flera tunga sosseanstuckna politruker.

Löfven fast i rävsaxen

Hit men inte längre?

Januariavtalet var i stort svårsmält materia för Rörelsen. 73-punktsprogrammet kryllade av liberala reformer, många rakt på tvärs med socialdemokratiska ideal och dogmer. Hittills har regeringen trots allt tragglat sig fram, svalt en del och begravt annat i segdraget utredningsformat. Men med LAS-utredningsförslaget på bordet är frågan om regeringen Löfven ändå inte nått vägs ände.

Givetvis slår både stats- och arbetsmarknadministern ifrån sig, LAS-utredaren sägs inte ha levererat det som regeringen beställde. Regeringsföreträdarna menar att utredningsförslaget inte garanterar den grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter som stipulerades i utredningsdirektivet. Utan tvekan är förslaget vittgående och kommer, väl genomfört, förändra svensk arbetsmarknadspolitik i grunden. Det kan man givetvis ha synpunkter på. Å andra sidan är utredningsförslaget faktiskt identiskt med vad som fastställdes i Januariavtalet och utredningsdirektivet, två dokument som regeringen skrivit under på och därigenom välsignat. Ett underskrivet avtal är bindande såvida parterna inte kommer överens om annat. Regeringens båda stödpartier har varit tydliga med att arbetsmarknaden ska liberaliseras, i linje med avtalets skrivningar. Någon annan väg ur avtalet än att bryta det kvarstår därmed inte för regeringen.

Regeringen Löfven verkar med LAS-utredningens förslag slutligen ha fastnat i rävsaxen. Och för att ta sig ur den måste Löfven välja, liberalisera arbetsmarknaden i linje med utredningsförslaget eller politisk överlevnad och fortsatt stöd från Rörelsen.