En nota som manar till eftertanke

Kommer med en nota

Det genomsnittliga budgetunderskottet i Euroområdet var 7,4 procent efter första kvartalet. Det innebär förvisso en minskning från fjärde kvartalets 8,1 procent. För hela EU minskade underskottet från 7,5 till 6,8 procent mellan kvartalen. Den genomsnittliga statsskulden i euroområdet steg samtidigt till 100,5 procent i första kvartalet, jämfört med 97,8 procent vid slutet av förra året. Vid första kvartalet 2020 låg motsvarande på 86,1 procent. För hela EU steg statsskulden från 90,5 till 92,9 procent mellan fjärde och första kvartalet. Detta enligt Eurostats senaste uppdatering. 

Siffrorna ska ses i ljuset av de så kallade Maastrichtkraven, som måste vara uppfyllda hos dem som vill ha euron. Länder med budgetunderskott om mer än 3 procent eller statsskulder över 60 procent av BNP göre sig enligt dessa krav icke bekymmer. Coronapandemin har knappast varit särskilt festlig utan mer som en sorglig och långdragen begravning. Lik förbaskat kommer den med en nota, vilket Eurostats siffror visar. Notan kommer heller inte gå att springa ifrån, så endera får vi betala men mer sannolikt framtida generationer. 

Det har rått relativ samstämmighet kring den ekonomiska krisbekämpningen, där såväl enskilda länder som EU i grupp sprätt pengar ut i systemen. Det i sig har nog varit helt korrekt men frågan för framtiden måste vara en annan, nämligen om världen verkligen har råd att stänga ned varje gång den drabbas av virus. Eurostats siffror talar emot.

Vid vägs ände

Vid vägs ände

Likt ett gummiband verkar det inte finnas gränser för hur töjbar Stefan Löfven är. Utan ruelse och ideologiska betänkligheter synes dagens socialdemokrater sakna gränser för sin flexibilitet. Det synes inte spela någon roll om samarbetspartnern är socialist, nyliberal eller klimatradikal,  då gummibandet hittills alltid gått att spänna ytterligare lite. 

Även ett gummiband har dock sina gränser och frågan är om inte Löfven nu nått dithän. För även om chefsfixaren Ibrahim Baylan lyckas sy ihop en uthärdlig kompromiss som inblandade kan leva med så kvarstår frågan, vad blir det för soppa till politik? Socialdemokratisk? Nyliberal? Eller kanske rent socialistisk med gröna skott av regleringsiver och gränslös migrationspolitik? Följdfrågan är vad väljaren egentligen tar ställning till och kan förvänta sig av ett sådant styre. Och vem ska ställas till svars och avkrävas ansvar från denna kompott? Ett så dysfunktionellt styre vore vidare förödande, utan vare sig politisk vision eller förmåga till större och för landet avgörande reformer. 

Stefan Löfven har i åtta år rattat in på varje tänkbar avtags- och sidoväg, artigt stannat vid utsatta mötesplatser och betalat sina parkeringsavgifter. Vid detta lag talar dock mycket för att han ändå nått vägs ände.

Annie Lööf mot väggen

Ensam mot mot väggen

Länge har vi nu lystrat till Annie Lööfs brösttoner. Präktiga proklamationer om hur sakpolitik och lösningar i människors vardag minsann ska gå före det politiska spelet. Lika övertygande är hon i hur de så kallade ytterlighetspartierna intet har att hämta i hennes visionära mittenrike. 

Rent faktiskt följer Lööf också sina utfästelser. Trots långtgående vänsterpartiska skatteeftergifter blev det nobben. Lika definitivt var det nej som Kristersson fick, trots ljuva locktoner i form av landsbygdssatsningar och uppluckrat strandskydd. Problemet med Kristersson är att hans alternativ bygger på SD-stöd, vilket Lööf inte kan acceptera. Mot bakgrunden att Annie Lööfs mittenprojekt dels är en illusion och dels inte är önskvärt så stänger hon alla dörrar, utom den till hennes egna lustgård där alla utom V och SD hövligt umgås och förlustar sig. Januarisamarbetet är dött och begravet, en majoritet av väljarna föredrar en borgerlig regering och SD, alltmedan Stefan Löfven inte kommer få igenom sin budget i höst. Centerpartiet hade kunnat lösa knuten, antingen genom stöd för Löfven och indirekt V eller stöd för Kristerssons alternativ. I vägen står dock Annie Lööfs präktighet och illusoriska verklighet. 

När båda sidor jämkat sig, vridit på de alternativ som finns och bjudit C på bröd och skådespel så står till slut Lööf där, trängd och ensam mot väggen. Den politiskt intresserade följer med spänning hennes och Centerpartiets väg därifrån.