Annie Lööf mot väggen

Ensam mot mot väggen

Länge har vi nu lystrat till Annie Lööfs brösttoner. Präktiga proklamationer om hur sakpolitik och lösningar i människors vardag minsann ska gå före det politiska spelet. Lika övertygande är hon i hur de så kallade ytterlighetspartierna intet har att hämta i hennes visionära mittenrike. 

Rent faktiskt följer Lööf också sina utfästelser. Trots långtgående vänsterpartiska skatteeftergifter blev det nobben. Lika definitivt var det nej som Kristersson fick, trots ljuva locktoner i form av landsbygdssatsningar och uppluckrat strandskydd. Problemet med Kristersson är att hans alternativ bygger på SD-stöd, vilket Lööf inte kan acceptera. Mot bakgrunden att Annie Lööfs mittenprojekt dels är en illusion och dels inte är önskvärt så stänger hon alla dörrar, utom den till hennes egna lustgård där alla utom V och SD hövligt umgås och förlustar sig. Januarisamarbetet är dött och begravet, en majoritet av väljarna föredrar en borgerlig regering och SD, alltmedan Stefan Löfven inte kommer få igenom sin budget i höst. Centerpartiet hade kunnat lösa knuten, antingen genom stöd för Löfven och indirekt V eller stöd för Kristerssons alternativ. I vägen står dock Annie Lööfs präktighet och illusoriska verklighet. 

När båda sidor jämkat sig, vridit på de alternativ som finns och bjudit C på bröd och skådespel så står till slut Lööf där, trängd och ensam mot väggen. Den politiskt intresserade följer med spänning hennes och Centerpartiets väg därifrån.