Försäkringskassans haveri

Försäkringskassan är en av Sveriges största och viktigaste myndigheter. Med ansvar för utbetalningarna ur det svenska socialförsäkringssystemet utgör myndigheten, tillsammans med Skatteverket, navet i det svenska välfärdssystemet.

Myndigheten förfogar över alla de hundratals miljarder skattekronor som ska omfördelas till dem med stödbehov. Härigenom gör man sig inte bara oumbärlig för åtskilliga enskilda individer utan också för samhället i stort. Felbeslut och felsatsningar kan innebära stort lidande men också stora samhällskostnader. Det är därför beklämmande att se hur man väljer att satsa på en jättekampanj om bostadsbidrag. Menar myndigheten att vi är för dåliga på att söka bidrag eller har den bara för mycket pengar? Oavsett vilket så är det lika illa.

Myndigheter ska vare sig satsa skattekronor på reklam eller propaganda och självklart inte på att öka bidragstagandet. Försäkringskassans bostadsbidragskampanj är inget annat än ett fullständigt haveri.

En försåtlig frihet

Trycket blir allt hårdare på Migrationsverkets asylhanterande enheter. Över 1 000 asylsökande söker sig nu till Sverige varje vecka, främst från krutdurken i Syrien men även från de utfattigare delarna av Balkan.

Migrationsverket har att skyndsamt hantera varje ärende vilket givetvis blir allt hopplösare då myndighetens resurser är knappa. Vad än värre är, är att de asylsökande och de med nybeviljade uppehållstillstånd tenderar att samlas på ett fåtal, redan överbefolkade orter och förorter. Så tar exempelvis Södertälje emot 25-30 syrier i veckan, ett Södertälje som redan svalt fler irakier än USA och Storbritannien tillsammans. Södertälje och ett fåtal ytterligare orter är nu så hårt ansatta att de näppeligen kan tillgodose ens de mest basala behoven såsom bostad, grundläggande SFI-utbildning eller skolgång för de yngre. Följderna för individen och samhället som helhet blir ett kostsamt och destruktivt utanförskap som tär på såväl solidaritet med de utsatta som på ekonomin.

Individens frihet gentemot statligt överförmynderi ska alltid försvaras men ifråga om asylsökandes och flyktingars fria val av bosättningsort tenderar den att leda oss i fördärvet. Detta är därför en frihet som regeringen omgående bör inskränka.

http://www.politico.se/artikel/5578/stor-flyktingstr%C3%B6m-pressar-kommuner/

Staten höjer insatsen

Svenska Spel har EU:s tillåtelse att agera solo på den svenska spelmarknaden, detta så länge syftet är att skydda spelarna. Detta slog högsta förvaltningsdomstolen fast i det beryktade s.k. Wermdö krog-målet från 2004. Monopolisten tog först sin uppgift på allvar, myntade en ny slogan som uppmuntrade till lagom spel samt drog ned på marknadsföringen.

Svenska Spels nye VD, Lennart Käll, synes dock inte särskild bekymrad över EU:s och högsta förvaltningsdomstolens förebud och pekpinnar. I takt med den allt skarpare konkurrensen från utlandsregistrerade spelbolag släpper Käll alla hästar lösa. I år ökar reklaminsatserna med över 40 procent och kommer vida att överträffa de 300 miljoner som genomsnittligen spenderats under tidigare år. Syftet med den massiva insatsen går knappast att misstolka, staten vill att vi spelar mer och inte bara lagom.

Att spelmarknaden ännu är reglerad och att Svenska Spel har monopol har givetvis primärt med ekonomi att göra. Svenska Spel gjorde 2011 en vinst på 5 miljarder vilken i sin helhet delades ut till ägare staten. Ingen finansminister med vett slaktar en sån kassako. Dock, vad monopolkramarna bortser ifrån är att staten såväl uppfordrar till som profiterar på folks spelberoende vilket knappast är försvarbart. Anders Borg bör därför släppa sin kossa fri, avreglera och omreglera för en licensmarknad utan statliga aktörer.

Vinstintresse skapar välfärd

I Sverige och säkert i ett fåtal andra socialiststater är vinst ett skällsord som plockas fram när meningsmotståndaren ska tufsas till. Den som då inte hukar sig eller sänker garden kan räkna med en riktig hurring. Den svenska debatten om vinster i välfärden har hamnat djupt i diket. För det första för att vinst i grunden är bra och ett sundhetstecken och för det andra för att inga välfärdsaktörer alls skär guld med täljkniv.

En offentlig verksamhet riskerar aldrig konkurs, inte heller riskeras något eget kapital. Går verksamhet dåligt finns alltid skattebetalare att vända sig till. Om inte skattekanalen är öppen kan det alltid räknas med villiga långivare i form av andra stater eller internationella banker med staten som borgenär. En offentlig verksamhet ska aldrig mer än balansera och resultatmåttot är på sin höjd att lagom är bäst. I en sådan miljö med sådana måttstockar och incitament mår ingen organisation bra. Nytänk, innovation och framtidsinvesteringar uteblir och verksamheten blir såväl onödigt dyr som den blir ineffektiv.

Sveriges välfärd som vi profiterar av idag är byggd på skatter och avgifter som har sin källa i anställningar och vinster genererade av innovativa företag som haft möjlighet att satsa inför framtiden. Att begreppet vinst kommit att bli ett tillhygge i den politiska debatten är ett underbetyg åt samtliga svenska politiker. Vinst är något helt nödvändigt i en dynamisk ekonomi och allt talar för att det är lika nödvändigt för en dynamisk välfärdssektor.

Moraliskt förfall som drabbat kungafamiljen

Nyfikenheten har säkert fått mången svensk att googla fram Elisabeth Ohlson Wallins senaste skapelse, den föreställande kungen framför en naken kvinna på ett bord flankerad av drottningen ivrigt bortgnuggande ett hakkors. Åtskilliga har säkert tillåtet sig att dra på smilbanden och vissa kanske till och med har avgett ett förnöjt litet skratt. Somliga kanske också instämmer i Ohlson Wallins resonemang bakom bilden, nämligen att den uttrycker en protest ”mot makten”.

Nidbilden är ännu ett inslag i den kaskad av ruttna angrepp på kungen och dennes familj. Minns de falskpräglade mynten och den sensationella boken om ”Den ofrivilliga monarken”. Må vara att världens modernaste och traditionslösaste lands befolkning inte uppskattar monarkin och att det finns relevanta invändningar mot en titel som går i arv, förbi demokrati och meritokrati. Smutskastning, nedriga personangrepp, ren mobbning och usel sensationsjournalistik borde vi dock aldrig acceptera.

Att journalister, ”gamla vänner”, diverse ”artister” eller ”skapare” söker uppmärksamhet och vill göra pengar är naturligt men att vi svenskar, vuxna människor, köper det hela är inte naturligt och än mindre acceptabelt. Mobbningsvågen mot kungahuset är tyvärr ett uttryck för ett samhälleligt moraliskt förfall som nu ytterst olyckligt drabbat en till synes ofrivillig monark.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kungabilden-ar-vuxenmobbning_7558694.svd

Det baltiska föredömet

När kreditkranarna ströps för den litauiska regeringen 2009 lämnades få alternativ över. Att gasa i den allt brantare uppförsbacken var inte möjligt då såväl eget som externt kapital saknades. Istället tvangs litauerna trä på blåkläderna och jobba sig ur krisen. Den litauiske ekonomiministern, Rimantas Zylius, medger utan omsvep att tiden av åtstramningar var tuff men kan nu samtidigt konstatera att det var mödan värt.

I och med det litauiska gnetet och de uppoffringar som gjorts har nu landet på kort tid blivit ett av de konkurrenskraftigare i Europa vilket, trots ännu rådande kris, fått exporten att blomstra och tillväxten att tillta. Litauens snabba men mödosamma återhämtning har till stor del skett på bekostnad av de allt konkurrenssvagare europagrannarna runt Medelhavet. Medan litauerna producerar alltmer till en förhållandevis låg penning har många euroländer gått i motsatt riktning med stagnerande ekonomier och ökad social oro som följd. Istället för nödvändiga reformer har flertalet av nämnda länder med Eurons styrka i ryggen belånat huset över taket. Pengarna har sedan brukats för vidlyftig konsumtion och höjda löner i en allt större offentlig sektor. Konsekvenserna blir inte tydligare än de vi ser idag.

Med detta sagt förtjänar vår baltiska granne att tjäna oss alla som ett föredöme.