Utan rim och reson

Stänger ner

Vissa frågor är känsligare än andra, tabubelagda och lättinfekterade. De handlar ofta om saker som kan kokas ned till människosyn, värderingar och moral. Eftersom de är så känsliga så är de särskilt svåra att diskutera utan att känslor och moralism tar över. 

I Sverige är migrationen sedan länge en sådan fråga där moralpolisen slår ned hårt mot oliktänkande, till förfång för fakta och förnuft. Tyvärr är även coronaepidemin en sådan fråga, där forskare, epidemiologer, myndighetspersoner, politiker och andra tvingas trippa på tå för att inte fastna i coronamobbens klor. Sannolikt är denna utveckling, och efterföljande rädsla att trampa fel, också skälet till de oproportionerliga och i mångt godtyckliga åtgärder som politiken tagit till världen över. Trots avsaknad av egentligt stöd för sådana åtgärder stängs länder ner på bred front, människors fria rätt inskränks och grundläggande demokratiska rättigheter åsidosätts. Detta är inte bara skrämmande utan också ett underbetyg, att beslutsfattare inte bättre förmår att bottna i vetenskap och belägg. 

Hade bara vi och våra politiker kunnat hålla en hyfsat saklig samtalston, hade kanske inte coronaepidemin behövt hanteras utan rim och reson.

Bättre belöna än bestraffa

Bättre tjockare plånbok åt fler

än färre

En liberal syn på människan är att den vill väl och kan bäst själv. Det är en positiv ansats som lämnar mycket frihet åt individen men som också är uppfordrande då den samtidigt ställer krav. Krav på eget ansvar, flit, moral och egen reflektion.

Ansvar, flit, moral och reflektion är ideal som ett samhälle behöver. Ett samhälle präglat härav är ett fungerande samhälle, oavsett färg på dem som för tillfället bestämmer. Medborgare bör därför uppmuntras att agera i linje med dessa ideal. Här skiljer sig liberalismens syn och från den socialistiska, då den senare hellre trycker ner än uppmuntrar. Viktigare än att få fler att ta egna initiativ och eget ansvar är att bestraffa dem som gör det. Det är improduktivt och resursförstörande. För det är exempelvis bättre för samhället att fler får välbetalda jobb än att de som har det straffbeskattas för det. Eller att fler gör välinformerade aktieaffärer än att de som gör det därför ska betala extra i skatt.

Goda ideal och gott beteende ska uppmuntras. Det är också genom att få fler att leva efter sådana ideal som vi bäst råder bot på ekonomiska och sociala ojämlikheter. Och då är det bättre att belöna än att bestraffa.

Vanskligt av Reinfeldt

Lite bekymrad bör du allt vara.

Enligt uppgift från SVT tar förre statsministern Fredrik Reinfeldt ut full riksdagspension än idag, ett år efter sin avgång. Det innebär 156 000 kr/månad samtidigt som hans aktiebolag enligt samma källa omsätter miljoner. Enligt regelverket ska alla sidoinkomster avräknas från riksdagspensionen men genom att låta pengarna ligga kvar i bolaget rundar man lätt dessa regler.

Reinfeldt kopierar därmed sin föregångare Göran Perssons upplägg, som då fick svidande kritik. Även om de båda knappast är ensamma om upplägget, och även om de inte bryter mot reglerna och må ha goda skäl, så är de ute på bräcklig is. Som statsminister har man det övergripande ansvaret för landets styre, dess lagar, regler och dess efterlevnad. Statsministern och riksdagskollegor har ensamt mandat att utforma de regler som de själva och alla vi andra ska förhålla oss till. När det då visar sig att reglerna för dem själva är mycket förmånliga och dessutom rundas genom offensiva upplägg hotar det att sprida odörer som i viss mån förpestar det moraliska klimatet. Det kan då bli svårt att förklara för gemene man varför denne ska följa politikens spelregler, om reglerna mest synes vara för politikerna själva.

Nu lär vare sig Reinfeldt, Persson eller deras gamla riksdagskamrater utgöra något hot mot den allmänna samhällsmoralen, men allt beteende som kan tolkas illvilligt tenderar till att göras det. Därför måste politiska personligheter trippa lite extra på tå.

Tillit bygger detta land

Tar vi i hand på det?

Sverige sägs ibland vara humlan som flyger, trots att den egentligen inte kan. Andra talar om den svenska modellen och en tredje om ett ”system” som ingen riktigt förmått att förklara. Vi må vara relativt unika i den bemärkelse att vi stretar på och utan vidare kverulans betalar bland de högsta skatterna i världen. Det intressanta är varför.

I Sverige, övriga Norden och i några av de nordligare kontinentaleuropeiska länderna hyser medborgaren stor tilltro till stat, myndighet och liknande institutioner. Vi litar också på varandra, även på dem som inte råkar tillhöra just vår familj, släkt eller nära bekantskapskrets. Detta innebär samtidigt att vi anförtror våra pengar till för oss okända med en förväntan om att de ska hanteras såsom utlovats. Mindre lyckosamma är de nationer vars folk misstror inte bara varandra utan även stat och dess förgreningar. Där är egen härd den enda som är guld värd. Där frodas korruption och skatter undanhålls och rik blir framförallt den som luras mest. En sådan mylla saknar alla attribut för en frodig och stabil samhällskonstruktion.

Denna i Sverige institutionaliserade tillit är inget vi kan ta för givet utan måste stridas för, varje dag och i alla sammanhang. Vi alla, och inte minst våra folkvalda eller näringsliv, fackrepresentanter och myndighetsföreträdare, bär det tunga ansvaret att förvalta tillitens arv. För utan tillit vacklar även det mest stabila korthuset. 

Konsten att skylla på någon annan

Åtta av tio lärare uppger att elever med påstridiga föräldrar får mer stöd än andra elever. Liknande uppgifter tyder på att allt fler föräldrar aktivt försöker påverka lärarnas undervisning och betygssättning i sina barns favör. Sannolikt låter sig mången lärare sedan faktiskt påverkas, vilket inte bara leder till orättvisor utan innebär samtidigt en björntjänst åt barn och samhälle.

Ett generöst välfärdssamhälle som det svenska erfordrar en stor grad av eget ansvarstagande. Med generösa ersättningsnivåer och rikligt med sociala förmåner krävs, för att inte underminera systemet, att var och en tar sitt ansvar och inte lämpar över det på någon annan. Detta gäller såväl ung som gammal. Den nu uppmärksammade trenden, med curlande föräldrar och en abdikerande skolmiljö, försämrar de ungas förmåga att se sin egen roll och sitt egna ansvar i det som sker. Föräldrars och skolans synbara välvilja kan därför leda både till barnens och, i en förlängning, hela samhällets fördärv.

Mycket av föräldrars ansvar ligger i att lära sina barn att ta eget ansvar, för sig själva och den kontext de befinner sig i. Konsten att skylla på någon annan är ett otyg som inte bara hotar medborgarens eget utan hela samhällets välstånd.

Moral och ansvar bör vara en prioriterad politikerfråga

51 procent av göteborgarna uppger sig vara mycket eller ganska nöjda med demokratin i kommunen. Det innebär att drygt hälften av kommuninvånarna är rent missnöjda med sina politiker. Förtroendet når därmed en ny bottennivå visar SOM-institutets årliga undersökning. Sannolikt är den kaotiskt genomförda och dåligt förankrade trängselskatten ett av skälen. Minst lika sannolikt har även alla korruptionshärvor naggat på förtroendet.

Oavsett vilken eller vilka förklaringar man väljer så är läget ytterst allvarligt. En hög tillit till de förtroendevalda är själva grunden för det demokratiska och parlamentariska systemet. Politiker är valda för att representera folkmassan och styra det samhälle som vi alla är del av. Missbrukas förtroendet för egen eller för näras vinning, på folkmassans bekostnad, hotas systemet i sina grundvalar. Moral och ansvar börjar i det politiska toppgarnityret och strilar nedåt i samhällshierarkin. En legitim fråga blir tyvärr, varför själv göra rätt för sig om inte ens de styrande och normerande så behagar. En sådan kultur kan snabbt rasera vilket bygge som helst.

Moral och ansvar bör vara en högprioriterad fråga bland våra styrande, politikerförakt och bristande tillit utgör nämligen ett av demokratins största hot.    

http://www.dn.se/nyheter/sverige/trangselskatten-har-rubbat-fortroendet-for-politikerna-i-goteborg/ 

Moraliskt förfall som drabbat kungafamiljen

Nyfikenheten har säkert fått mången svensk att googla fram Elisabeth Ohlson Wallins senaste skapelse, den föreställande kungen framför en naken kvinna på ett bord flankerad av drottningen ivrigt bortgnuggande ett hakkors. Åtskilliga har säkert tillåtet sig att dra på smilbanden och vissa kanske till och med har avgett ett förnöjt litet skratt. Somliga kanske också instämmer i Ohlson Wallins resonemang bakom bilden, nämligen att den uttrycker en protest ”mot makten”.

Nidbilden är ännu ett inslag i den kaskad av ruttna angrepp på kungen och dennes familj. Minns de falskpräglade mynten och den sensationella boken om ”Den ofrivilliga monarken”. Må vara att världens modernaste och traditionslösaste lands befolkning inte uppskattar monarkin och att det finns relevanta invändningar mot en titel som går i arv, förbi demokrati och meritokrati. Smutskastning, nedriga personangrepp, ren mobbning och usel sensationsjournalistik borde vi dock aldrig acceptera.

Att journalister, ”gamla vänner”, diverse ”artister” eller ”skapare” söker uppmärksamhet och vill göra pengar är naturligt men att vi svenskar, vuxna människor, köper det hela är inte naturligt och än mindre acceptabelt. Mobbningsvågen mot kungahuset är tyvärr ett uttryck för ett samhälleligt moraliskt förfall som nu ytterst olyckligt drabbat en till synes ofrivillig monark.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kungabilden-ar-vuxenmobbning_7558694.svd

En fråga om moral och ansvarstagande

Att betala för sig är för de flesta här i landet en självklarhet, om det så må handla om spårvagnsbiljetten, TV-licensen eller skatten. Med samma självklarhet som vi betalar våra räkningar utgår vi ifrån att tandläkaren, polisen och skattetjänstemannen inte kräver underbordsbetalningar för sina tjänster. Få av oss ser kanske med glädje på hur 50-60 procent av våra löner försvinner till skattmasen och visst bränner licensnotan från Radiotjänst lite extra varje kvartal. Och det finns säkert de makthavare som frestats av att ta en liten dusör för en gentjänst eller extratjänst. Tämligen raka i ryggen betalar vi dock snällt och mutor tillhör än så länge ovanligheterna.

Skuldkrisen har med all tydlighet blottlagt de kejsare som gått utan kläder. De kejsare som gått allra naknast är också de vars befolkningar varit minst ovilliga att betala och i vilkas länder mutor varit allra mest frekventa. Enligt Transparency international betalades i Grekland 2009 sammanlagt 780 miljoner Euro enbart i mutor. Detta i ett land där den svarta sektorn tros uppgå till närmare 70 procent av total BNP. Grekerna saknar förtroende för staten och sina politiker precis som de synes misstro varandra. Om ingen annan betalar så vore det korkat att betala själv. Tar polisen extrabetalt så ska väl tandläkaren göra detsamma?

Ett lands välmående och ett fungerande samhälle bygger på förtroende, för statsapparat och för varandra. Förtroende i sin tur kan endast skapas genom var och ens moral och ansvarstagande.

Inget samhälle är bättre än dess invånare

Uttrycket kapitalism har kommit att alltmer förknippas med attribut som girighet och egoism. Bankdirektörer, riskkapitalister och finansfolk i allmänhet har fått visualisera denna gemena form av samhällssystem.

Adam Smith betraktas allmänt som kapitalismens stamfader och den fria marknadens första och kanske största försvarare. Redan för 300 år sedan insåg Smith att inget samhälle och inget system kan bli bättre än dess invånare och enskilda beståndsdelar. Att en fri marknad leder till ökat välstånd var en självklarhet som Smith ihärdigt försvarade. Han var dock lika tydlig med att en fri marknad inte kan fungera utan individens förnuftiga tänkande och moraliska ansvarstagande. Detta eftersom ekonomiska makthavare inte sällan har ett egenintresse i att begränsa den fria marknaden. Smith landar därför i slutsatsen att den fria marknaden, eller ”den osynliga handen”, behöver en hjälpande hand av politiker och andra individer med hög moral och humanistiska ideal för att hålla egenintressen i schack.

Smiths tes om den fria marknadens överlägsenhet har idag vunnit gehör i stora delar av världen vilket, precis som Smith förutsåg, skapat välstånd hos det stora flertalet. Det andra benet i Smiths lära, det om förnuft och moral, haltar dock betänkligt. Ansvar för detta bär dock inte kapitalismen utan du, jag och våra folkvalda, dvs. samhällets och systemets invånare och enskilda beståndsdelar.

AMF chefen har ingen annan att skylla

Genom ett dyrt, välplanerat och ytterst sofistikerat skatteupplägg har (tidigare) AMF chefen Bertil Villard lyckats betala dryga 4 procent skatt i Peru på i Sverige upparbetade vinstmedel om ca 23 miljoner. De så kallade Peruuppläggen blev synnerligen populära bland rika svenskar kring åren 2005 och 2006 sedan rykten börjat florera att skatteavtalet med Peru var på gång att sägas upp. Nu gällde det att handla snabbt om skatt skulle undvikas. AMF chefen (tillika ordförande i Vinge Advokatbyrå som själva marknadsförde upplägget) var en av flera som nappade.

Idag är hans och ytterliga ett antal upplägg uppe för bedömning hos förvaltnings- och kammarrätter runt om i landet. Skatteplanerarna själva hävdar att Skatteverket känt till och godkänt upplägget och att de fått godkännande. Det Skatteverket känt till, genom upplysning från den skattskyldige, är i de flesta fall att medel erhållits från peruanskt bolag och att skatt betalats där i enlighet med skatteavtalet. Och det godkännande som man anser sig fått avser ett internt brevsvar från Skatteverket som ger uttryck för att ett enskilt liknande upplägg (alla upplägg är unika i sin utformning) troligen inte kunde angripas skatterättsligt.

Mot denna bakgrund hävdar Villard och en rad andra storklippare, ofta med höga positioner i samhället, att de handlat i enlighet med lagens alla regler. Så kan det också vara, domstolarna i landet är ambivalenta och domar skiljer sig beroende av domstolens geografiska ort. Men oavsett domstolsutslagen så kan dessa personer (allra minst de som byggt sitt anseende på hög moral och etik) inte med trovärdighet företräda det allmänna. Och Bertil Villard och perukollegor har absolut ingen annan att skylla.

Schweiz – ett trist föredöme

I Schweiz pågår för tillfället en smutskampanj mot nedskräpning. I Bern ska påkomna fimpkastare bötfällas med motsvarande 300 – 600 kr. Genéve väntas snart ta efter. Osanerat hundbajs kan på sina håll kosta husse och matte uppemot 12 000 kr i bötesavgift. I Luzern ser civilpolisen till att lappa nedskräpande bussresenärer med 150 kr. Boten erläggs på plats, i annat fall blir priset det dubbla.

I Schweiz, vilket långt ifrån är unikt om problemet, beräknas denna form av nedskräpning sluka ca 20 procent av kommunernas renhållningsbudgetar. En ganska skrämmande siffra då den egentligen är helt obefogad. Hade husse bara paketerat skiten och slängt den i närmsta papperskorg eller om grillmästaren behagat att gå de extra 40 – 50 metrarna till närmsta tunna så hade kostnaden inte existerat.

En sommarförmiddag i vilken svensk park som helst är ofta en rent tragisk upplevelse. Här talar vi inte om biologiskt nedbrytbart avfall i form av hundbajs utan om rena sophögar av engångsgrillar, vindunkar och ölburkar. I Sverige är detta dock inget problem, det tar sällan mer än ett par timmar innan kommunens egen insatsstyrka rensat skiten. Vips så var det borta, precis som de smutsiga kalsongerna en gång hemma i pojkrummet.

Ett civiliserat samhälle som det svenska måste kunna ställa högre krav på sina medborgare, åtminstone att de plockar upp sin egen skit. Kan vi inte det så är det antagligen billigare och sannerligen schysstare mot oss andra att bussa polisen på dem.