Mer än bara börsvärden på spel

Sätter mer än ett varumärke på spel

På några ynka bankdagar raderades drygt 70 miljarder ut i börsvärde för Swedbanks aktieägare. Faktum är att knappt någon kom undan eftersom även pensionsjättarna trillade dit. Från 19 februari till 29 mars förlorade Folksam, Alecta och AMF styvt 18 miljarder av spararnas pengar.

Det är naturligtvis sura pengar som Swedbanks ledning och styrelse slarvat bort, men frågan om Swedbanks och övriga bankers vandel och renommé handlar om så mycket mer än reda pengar. Sverige har ett högt förtroende hos internationella investerare, alldeles särskilt då vi anses tillförlitliga och oförvitliga. I Transparency Internationals senaste ranking delade Sverige tredje plats som världens minst korrupta land. En sådan fin placering inger förtroende hos investerare och drar kapital till landet. Våra storbanker utgör navet i ekonomin, då merparten av kapitalet slussas genom deras nät. Solkar de ned sig genom skumraskaffärer med rysk maffia, blodbesudlade emirer och skattefifflare så solkar de även ner varumärket Sverige.

Det är således långt fler än aktieägare, pensionssparare och kunder som har rätt att vara upprörda, utan likafullt även vi andra som bryr oss om Sveriges goda rykte.

AMF chefen har ingen annan att skylla

Genom ett dyrt, välplanerat och ytterst sofistikerat skatteupplägg har (tidigare) AMF chefen Bertil Villard lyckats betala dryga 4 procent skatt i Peru på i Sverige upparbetade vinstmedel om ca 23 miljoner. De så kallade Peruuppläggen blev synnerligen populära bland rika svenskar kring åren 2005 och 2006 sedan rykten börjat florera att skatteavtalet med Peru var på gång att sägas upp. Nu gällde det att handla snabbt om skatt skulle undvikas. AMF chefen (tillika ordförande i Vinge Advokatbyrå som själva marknadsförde upplägget) var en av flera som nappade.

Idag är hans och ytterliga ett antal upplägg uppe för bedömning hos förvaltnings- och kammarrätter runt om i landet. Skatteplanerarna själva hävdar att Skatteverket känt till och godkänt upplägget och att de fått godkännande. Det Skatteverket känt till, genom upplysning från den skattskyldige, är i de flesta fall att medel erhållits från peruanskt bolag och att skatt betalats där i enlighet med skatteavtalet. Och det godkännande som man anser sig fått avser ett internt brevsvar från Skatteverket som ger uttryck för att ett enskilt liknande upplägg (alla upplägg är unika i sin utformning) troligen inte kunde angripas skatterättsligt.

Mot denna bakgrund hävdar Villard och en rad andra storklippare, ofta med höga positioner i samhället, att de handlat i enlighet med lagens alla regler. Så kan det också vara, domstolarna i landet är ambivalenta och domar skiljer sig beroende av domstolens geografiska ort. Men oavsett domstolsutslagen så kan dessa personer (allra minst de som byggt sitt anseende på hög moral och etik) inte med trovärdighet företräda det allmänna. Och Bertil Villard och perukollegor har absolut ingen annan att skylla.