Respektera medlemmarnas röst liberaler

Medlemmarnas val

Det är för envar, partiaktiv som annan, uppenbart att Liberalerna är ett fortsatt splittrat parti. Nästan lika uppenbart är att partiledare Sabuni inte fått sitt partis fulla uppbackning, trots det entydiga mandat som medlemmarna gett henne. Detta är ett misslyckande för hela organisationen, men också illojalt av dem som inte backar upp partiledaren samt ohållbart för partiet.

När Sabuni på landsmötet 2019 fick ett överväldigande stöd av medlemskåren var det utifrån förhoppningen om en nystart och ett tydligare liberalt parti. Uppenbart för denna majoritet av medlemmar var att ambivalensen i regeringsfrågan och tvehågsenheten till om riktningen var vänster eller höger skadat förtroendet för partiet. Liberala och till övervägande del borgerligt sinnade väljare trodde sig ha röstat för en borgerlig regering men fick fyra år till med Stefan Löfven, Per Bolund och Isabella Lövin. Sabuni var emot denna lösning och stod för en annan linje som medlemmarna alltså gav henne sitt stöd för att driva. Medlemmarna utgör fundamentet i alla partier och dess röster borde vara lag. Att grupperingar inom partiet då mer eller mindre öppet motarbetar sin partiledare är odemokratiskt och respektlöst, både mot Sabuni själv men också mot medlemmarna. Samtidigt är det ohållbart eftersom Liberalerna nu mer än någonsin behöver tala med en röst.

Med valet av Sabuni till partiledare valde Liberalerna också väg, tills annat är beslutat av medlemmarna. De som inte respekterar detta skjuter inte bara partiledaren i sank utan hela partiet. Och det vore både illojalt och olyckligt, eftersom borgerligheten behöver ett förnuftigt liberalt parti.

Chill Greta, chill

Åtminstone inte felciterad

Med Donald Trump i det ovala rummet har både sätt och ton i den offentliga debatten förändrats. När den nyvalde presidenten insåg att media inte alltid skrev det han ville hoppade han helt enkelt över det ledet och tog direktspåret via Twitter. Med Twitter som megafon slipper Trump både journalisters omskrivningar och det filter som störiga nyhetsredaktioner utgör.

Man kan tycka vad man vill om presidentens sätt att kommunicera. En given fördel är att han aldrig lär bli felciterad, en annan att han faktiskt möjliggör direktkommunikation med sina följare. Som politiker, och då särskilt som president för världens mäktigaste land, följer ett ansvar som går utöver det man kan förvänta sig av den enskilde medborgaren. Detta ansvar växer ytterligare något när redaktionella raster inte längre läggs över det uttryckta ordet. Trump, tillsammans med den övriga världsledare, sätter ramar och utgör i stor mån måttstock för debatten och dess språk. Med det sagt så är det beklämmande hur illa stora delar av politikerskrået hanterar detta. När USA:s president ber 17-åriga Greta Thunberg att ”chilla” och gå på bio istället för att engagera sig kunde man både hoppas och tro att någon form av botten var nådd och att debatt- och samtalston inte kunde sjunka lägre. Fler än enbart Trump har sedan dock tyvärr visat att det faktiskt gick.

Vi bär alla ansvar för den sfär vi delar och det samtal vi för. Ansvaret faller dock extra tungt på dem med makt och ett stort givet utrymme. Om Donald Trump bidragit starkt till den allt lägre debattnivån så är han tyvärr inte ensam. Dock, även om Trump och andra politikerkollegor med honom sänkt nivåerna rejält så behöver för den sakens skull inte vi andra hänga på.

En saknad socialdemokrati

En allt slokigare ros

Statsminister Löfven har minsann ingen avundsvärd situation att hantera. Klämd från alla håll har han ändå lyckats klänga sig kvar vid makten, snart i hela sex år. Denna tid har dock inte varit någon guldålder för socialdemokratin och frågan många nu ställer sig är vad partiet överhuvudtaget ska vara bra för.

Politiska partier finns alla till av ett skäl, om det så är av ideologiska eller sakpolitiska. Dessa skäl utgör sedan kompassen för deras politik, i stort som smått. Socialdemokraterna har sina rötter förankrade i socialismen och arbetarrörelsen. I sin iver att regera vidare har partiet under Löfvens presidium dock klippt de flesta banden med detta historiska arv. En Decemberöverenskommelse, ett Januariavtal och ett konstant schackrande med sin i mångt radikala regeringspartner senare är det nämligen inte mycket till socialistisk arbetarrörelse kvar av Stefan Löfvens socialdemokrati.

En engagerad väljare utvärderar konsekvent sitt val av parti. Dömt av opinionssiffror, med vänsterpartistisk och sverigedemokratisk medvind och socialdemokratisk motvind, så är det många tidigare socialdemokrater som nu uppenbarligen också gjort det. För de är allt några stycken som trots allt saknar sin socialdemokrati.

Jensens klädkod förtjänar en vettig debatt

Väcker debatt

Det har knappt varit någon hejd på fördömanden av göteborgska Jensen Gymnasiums klädkod. Politiker, skolanställda, föräldrar, elever och ytterligare andra har inte sparat på invektiven mot skolan och dess ledning. Kritiken har dels grundat sig i skolans klädkod, särskilt förbudet mot mjukisbyxor och magväska, men också i rektorns plumpa uttalande om att skolan inte skulle var för alla.

Tagen på ordet är rektorns uttalande både olämpligt och olagligt, eftersom svenska skolan är öppen för alla. Inte heller ger skollagen utrymme för uttalade klädkoder. Bortom lagens paragrafer finns dock stoff i uttalandet och klädkoden som förtjänar en vettig debatt och diskussion, istället för unisona förebråelser och brösttoner. Det är exempelvis uppenbarligen så att inte alla skolor är för alla och att proper klädsel blir ett uttryck för detta. Ingetdera torde heller strida mot någon lag eller annan regel. En skola med kunskapsfokus och höga bildningsideal lämpar sig nämligen inte för den ointresserade och ambitionslöse. Det innebär dock inte att den senare skulle vara exkluderad per se, då inget hindrar denne från att anamma skolans ideal och ordningsregler. Ordningsregler som bland annat kan tänkas bestå i klädkod.

Den svenska skolans problem löses inte genom klädkoder och självklart inte heller av segregation. Men de löses heller inte av en fördummande och onyanserad debatt. Utan tvekan behöver svensk skola åter sätta fokus på kunskap, och då är ordning och reda en förutsättning. Låt debatten om Jensens Gymnasium och dess klädkod därför istället handla om svensk skolas ordningsproblem, det skulle skolan definitivt tjäna mera på.

Rent av samhällsfarligt Centern

Gränslös

Det finns inga gränser, vare sig ekonomiska eller nationella. De som behöver hjälp ska få det här i Sverige. Vi ska värna asylrätten och ekonomin sätter inga gränser. Detta är Centerpartiets ingångsvärden i migrationsfrågan.

För att klara framtidens demografiska utmaningar och arbetsbrist behöver vi snarare öka invandringen till landet, och det drastiskt. Enligt Centerpartiets integrationspolitiska program från 2011 hade Sverige kunnat ha över 40 miljoner invånare idag, vilket skulle erbjudit nödvändig arbetskraft för att tillgodose dagens och framtidens välfärd. Sverige bör enligt partiet rent av bli ett nybyggarland dit man kommer, söker lyckan och kvalificerar sig till de allmänna socialförsäkringssystemen. Detta är givetvis radikalt, och utopiskt. Centerns migrationspolitik bygger på en föreställning om en gränslös värld, utan nationsspecifika särdrag, kultur, religion, seder och bruk. Utan egna sociala system, arbetslagstiftning, språk och förhållningssätt till sådant som jämlikhet, jämställdhet och sexualitet. Förutsättningen för centerns politik är helt enkelt en gränslös värld med en gränslös befolkning.

Centerpartiets ingångsvärden frontalkrockar dock med verkligheten, ty Sverige är ett land och svenskar är ett folk. Precis som alla andra länder och folk i världen. Centerpartiets tro på en obegränsad migration är inte bara vacker utan rent av samhällsfarlig.