Respektera medlemmarnas röst liberaler

Medlemmarnas val

Det är för envar, partiaktiv som annan, uppenbart att Liberalerna är ett fortsatt splittrat parti. Nästan lika uppenbart är att partiledare Sabuni inte fått sitt partis fulla uppbackning, trots det entydiga mandat som medlemmarna gett henne. Detta är ett misslyckande för hela organisationen, men också illojalt av dem som inte backar upp partiledaren samt ohållbart för partiet.

När Sabuni på landsmötet 2019 fick ett överväldigande stöd av medlemskåren var det utifrån förhoppningen om en nystart och ett tydligare liberalt parti. Uppenbart för denna majoritet av medlemmar var att ambivalensen i regeringsfrågan och tvehågsenheten till om riktningen var vänster eller höger skadat förtroendet för partiet. Liberala och till övervägande del borgerligt sinnade väljare trodde sig ha röstat för en borgerlig regering men fick fyra år till med Stefan Löfven, Per Bolund och Isabella Lövin. Sabuni var emot denna lösning och stod för en annan linje som medlemmarna alltså gav henne sitt stöd för att driva. Medlemmarna utgör fundamentet i alla partier och dess röster borde vara lag. Att grupperingar inom partiet då mer eller mindre öppet motarbetar sin partiledare är odemokratiskt och respektlöst, både mot Sabuni själv men också mot medlemmarna. Samtidigt är det ohållbart eftersom Liberalerna nu mer än någonsin behöver tala med en röst.

Med valet av Sabuni till partiledare valde Liberalerna också väg, tills annat är beslutat av medlemmarna. De som inte respekterar detta skjuter inte bara partiledaren i sank utan hela partiet. Och det vore både illojalt och olyckligt, eftersom borgerligheten behöver ett förnuftigt liberalt parti.

Lööfs vinnande spår

Annie har skött försäsongs-

träningen

Annie Lööf har på kort tid seglat upp som Alliansens lysande stjärna. Till stor del på bekostnad av hennes allt mer falnande dito, Anna Kinberg Batra. Detta samtidigt som en och annan vilsen sosse och miljöpartist fyllt på i leden. Lööf har vallat rätt och hittat det vinnande spåret.

Centerns framryckningar är främst ett utslag av de konkurrerande partiernas allt påtagligare vilsenhet. Batra, Löfven, Lövin och Fridolin kör alla off-pist och studsar okontrollerat mellan gran och sten. Företrädarnas tre partier har alla lyckats skrämma bort sina liberala och kanske mer humanistiska väljare på sina respektive sätt. Vad som förenar dem är att ingen riktigt kan veta var man har dem. Batra vill först inte ta i ett visst parti med tång, för att dagen därpå både öppna dörren och bjuda på kaffe. Löfven ger i ena stunden beskedet att Sveriges gränser kommer förbli öppna, men ångrar sig snart och inför Europas kanske hårdaste regler för migranter. Fridolins Miljöparti har å sin sida gett upp de flesta av värden som väljarna håller kära. I denna miljö torde det inte förvåna att Annie Lööf upplevs som rak och tillförlitlig.

Det finns mycket att invända mot Centerns om inte rent omöjliga så åtminstone naiva syn på migrationspolitiken. Men de väljarvinster hon nu gör är en tydlig fingervisning. För opinionsmässig framgång krävs en tydlig strategi, en väldisponerad försäsong och, framförallt, att hålla sig i spåret.