Snarare naivt

Lika självklart som sill och potatis.

Det har tagit sin tid men nu tänker regeringen sätta stopp för rektorers möjlighet att könssegregera undervisning. Skolverket ska ändra läroplanen medan regeringen justerar skollagen. Rektorer och lärare ska på ett tydligare sätt göras ansvariga för att barn inte skiljs åt i undervisningen på grund av kön.

Snällism och evigt kompromissande är en svensk paradgren, som i grunden är något positivt. Problematiskt blir det när det slår över i princip- och aningslöshet. Svensk politiks och medias konsensustänk har mynnat ut i en beröringsskräck för svåra integrationspolitiska frågor vilket i många fall fått smått sanslösa konsekvenser. En sådan är möjligheten till att separera pojkar och flickor i undervisningen, en annan den åter aktuella frågan om skolavslutningar i kyrkan. En tredje är socialförsäkringssystemets enfald som vare sig kräver kvalifikation eller faktisk motprestation. 

Denna förmenta snällhet är snarare naiv än något annat, eftersom den samtidigt eroderar samhällets grundläggande principer och värderingar. Och det inte till någons nytta alls.

Lööfs vinnande spår

Annie har skött försäsongs-

träningen

Annie Lööf har på kort tid seglat upp som Alliansens lysande stjärna. Till stor del på bekostnad av hennes allt mer falnande dito, Anna Kinberg Batra. Detta samtidigt som en och annan vilsen sosse och miljöpartist fyllt på i leden. Lööf har vallat rätt och hittat det vinnande spåret.

Centerns framryckningar är främst ett utslag av de konkurrerande partiernas allt påtagligare vilsenhet. Batra, Löfven, Lövin och Fridolin kör alla off-pist och studsar okontrollerat mellan gran och sten. Företrädarnas tre partier har alla lyckats skrämma bort sina liberala och kanske mer humanistiska väljare på sina respektive sätt. Vad som förenar dem är att ingen riktigt kan veta var man har dem. Batra vill först inte ta i ett visst parti med tång, för att dagen därpå både öppna dörren och bjuda på kaffe. Löfven ger i ena stunden beskedet att Sveriges gränser kommer förbli öppna, men ångrar sig snart och inför Europas kanske hårdaste regler för migranter. Fridolins Miljöparti har å sin sida gett upp de flesta av värden som väljarna håller kära. I denna miljö torde det inte förvåna att Annie Lööf upplevs som rak och tillförlitlig.

Det finns mycket att invända mot Centerns om inte rent omöjliga så åtminstone naiva syn på migrationspolitiken. Men de väljarvinster hon nu gör är en tydlig fingervisning. För opinionsmässig framgång krävs en tydlig strategi, en väldisponerad försäsong och, framförallt, att hålla sig i spåret.

Gott och blandat inte gott nog för skolan

Mest surt i Skolverkets gottepåse

Rykande färska siffror från Skolverket ger en spridd bild av niondeklassarnas prestationer. Å ena sidan har genomsnittsbetygen ökat kraftigt men å andra sidan lyckas allt färre nå gymnasiebehörighet.

Andelen gymnasiebehöriga sjönk i år med 1,3 procent jämfört med förra året. Andelen obehöriga är den högsta sedan 1998 och uppgår till 14,4 procent, motsvarande 14 000 elever. I kontrast härtill har snittbetygen alltså ökat, i år med 2,3 poäng, vilket är den högsta ökningen sedan 1998. En motsägelse som samtidigt innebär att klyftorna mellan eleverna vidgats. En bärande förklaring till de vidgade klyftorna står att finna i Skolverkets egna siffror. Gymnasiebehörigheten bland elever som invandrat i årskurs ett till fem ligger på 72 procent medan motsvarande andel bland dem som börjat i årskurserna sex till nio ligger på 28 procent.

Enbart under september i år tog Sverige emot 4 000 ensamkommande flyktingbarn och hittills i år har 13 500 tagits emot. Och siffran förväntas öka kommande år. Dessa, och de tiotusentals flyktingbarn som inte kommer ensamma, placeras i dagens system i klasser tillsammans med jämnåriga för att där ta examen, kanske redan några månader efter ankomst. Det är givetvis helt orimligt att då förvänta sig gymnasiebehörighet. Att snittbetygen ökat är gott och talar för att skolan ändå är på bättringsvägen. Men med allt färre gymnasiebehöriga är detta inte gott nog.

Ett skattespel för gallerian

Ta från de rika och ge till de fattiga
är ädelt men inte alltid så klokt

Professor Lennart Flood fastställde nyligen i en uppmärksammad artikel att det finns starka argument för att sänka snarare än höja nivåerna på marginalskatten. Skälet som uppges är att en ytterligare höjning skulle sänka skatteintäkterna, eftersom färre antal timmar då skulle jobbas och mindre engagemang investeras i utbildning.

Få eller inga studier finns som visar att höga marginalskatter för breda grupper av medelinkomsttagare ger mer till statskassan. Regeringens politik, att sluta räkna upp tröskeln för marginalskatt och trappa av jobbskatteavdraget, är således enbart ett skattespel för gallerian. Några får det sämre men ingen får det bättre. I värsta fall får alla det sämre eftersom det blir färre skattekronor att fördela. Att ta från de rika och ge till de sämre bemedlade låter ädelt, men de nuvarande skattereformförslagen doftar unket och borde förpassas till den kommunistiska sophögen av usel ekonomisk politik.

Rättviseaspekten väger tungt i all skattepolitisk politik. Men hur rättvist det är bestraffa utbildning, flit, risktagande och ambition kan allt diskuteras. Och vad är meningen när det bara skadar samhällsekonomin.

Nytt val och nya möjligheter

Jajjemän, dags att röra på fläsket igen.

Det var med viss bitterhet i rösten som Stefan Löfven lät proklamera nyval. Hans rödgröna minoritetshopkok höll i knappt tre månader men hann likaledes ändå visa på sin regeringsfähighet och planerade framtid för Sverige.

Till extravalet i mars har vi nu alternativen klara för oss, och det är bra. I höstas överöstes vi av löften från alla de rödgröna håll, ytterst lite fick vi dock veta om hur något gemensamt sedan skulle komma ut. Det vet vi idag och den som är nöjd med Löfvens, Romsons och Fridolins första månader vid rodret lägger givetvis åter sin röst där. Den mindre övertygade lägger istället sin röst på det alternativ som under föregående två mandatperioder placerade Sverige och inte minst den svenska ekonomin i den absoluta världstoppen. Den som lyfter blicken och förmår att lämna tramsandet kring ansvarsfrågan hit och dit eller eventuell kollaborism med SD lägger sin nyktra röst för en framtid präglad av stabilitet och tillväxt. Och att SD är i riksdagen för att stanna har vi bara att förhålla oss till, vad vi övriga bör fundera över är anledningen därtill.

Löfvens snömosregering var dömt på förhand och nu ger oss det nya valet nya möjligheter.


http://rasmusliberal.com/2014/12/04/extraordinart-lage/

Sjöstedts triumf, ett nederlag för oss andra

Inför väntande budgetspel ska gracerna fördelas för att få alla på tåget. Jonas Sjöstedt har precis fått en riktig pärla i sin smaragdröda krona. Killen som inte var till salu kan nu pusta ut inför väljare och medlemmar, vinsterna ska förbjudas i välfärden.

Vinstförbudet innebär i praktiken att allt eventuellt överskott ska återinvesteras, så när som på en futtig ränta på insatt kapital. Förevändningen för förbudet är att ”vinstjakten måste få ett slut”. Löfven intygar att vi minsann ”sett exempel på där det blivit fel, där skolor går i konkurs och lämnat eleverna i sticket”. S och MP har härmed accepterat vänsterns analys och synes ha landat i att företagare, ni vet de där som tjänar pengar på andra, är ett speciellt folk som bara ser dollartecken och helst tjänar sina dollar på andras bekostnad. Känner man inte rent utav dammlukten från det där gamla manifestet från 1800-talet? Valfriheten inom välfärden är nu hotad på allvar. Ingen kan seriöst tro att en entreprenöriell och driven företagare skulle satsa sin tid, sitt engagemang och sitt kapital för att möjligen få ut en ränta som knappt överstiger bankkontots. Fridolins försäkran om att valfriheten kommer att bli kvar känns mer än lovligt tunn. Eller tänker han månne själv satsa sin statsrådslön i branschen?

Eftergifterna till Sjöstedt är ett nederlag för alla oss som är beroende av välfärden. Istället för att hantera de verkliga problemen och försäkra sig om kvalité genom bättre upphandlingar och uppföljning kastar man ut hela barnasläkten med badvattnet. 

http://www.svd.se/naringsliv/sa-ska-vinster-i-valfarden-hanteras_3984423.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20141006

Grön politik för sämre miljö och ökade klyftor

De Gröna vill gärna framstå som det progressiva, moderna och lite varmare alternativet. Därför har helylle förslag som friår, 35-timmars arbetsvecka och skippad tillväxt återlanserats. Enligt programansvariga ska reformerna ge mer tid för livet, bereda möjligheter att förverkliga sina drömmar och skapa ett hållbart ekonomiskt system utan tillväxt.

Historia och nutid visar och har bevisat att moderna, utvecklade och växande ekonomier lämnar klart mindre mänskliga miljöavtryck än stagnerande diton. Socialismens Sovjet tidigare och det allt fattigare och ekonomiskt krympande Venezuela idag är exempel på historiens värre klimatbovar. Utvecklade ekonomiers tillväxt grundas på innovationer, oftast just med målet att minska resursförbrukningen. Friåret och 35-timmarsveckan är ett obarmhärtigt slag mot jämlikheten. Drabbas görs nämligen de som inte kan jobba hemma eller på distans och de som egentligen hellre gör nåt annat än jobbar. Samtidigt som dessa gruppers lönekuvert tunnas ut sticker redan högavlönade tjänstemäns löner ytterligare ifrån, då dessa garanterat inte låter sig nöjas med ynka 35 timmar i veckan.

Miljöpartiet säger sig värna människa och miljö, men börjar man räkna på det går ingen del av kalkylen ihop.

http://www.svd.se/nyheter/valet2014/mps-nya-krav-pressar-lofven_3630770.svd