Snarare naivt

Lika självklart som sill och potatis.

Det har tagit sin tid men nu tänker regeringen sätta stopp för rektorers möjlighet att könssegregera undervisning. Skolverket ska ändra läroplanen medan regeringen justerar skollagen. Rektorer och lärare ska på ett tydligare sätt göras ansvariga för att barn inte skiljs åt i undervisningen på grund av kön.

Snällism och evigt kompromissande är en svensk paradgren, som i grunden är något positivt. Problematiskt blir det när det slår över i princip- och aningslöshet. Svensk politiks och medias konsensustänk har mynnat ut i en beröringsskräck för svåra integrationspolitiska frågor vilket i många fall fått smått sanslösa konsekvenser. En sådan är möjligheten till att separera pojkar och flickor i undervisningen, en annan den åter aktuella frågan om skolavslutningar i kyrkan. En tredje är socialförsäkringssystemets enfald som vare sig kräver kvalifikation eller faktisk motprestation. 

Denna förmenta snällhet är snarare naiv än något annat, eftersom den samtidigt eroderar samhällets grundläggande principer och värderingar. Och det inte till någons nytta alls.

Gott och blandat inte gott nog för skolan

Mest surt i Skolverkets gottepåse

Rykande färska siffror från Skolverket ger en spridd bild av niondeklassarnas prestationer. Å ena sidan har genomsnittsbetygen ökat kraftigt men å andra sidan lyckas allt färre nå gymnasiebehörighet.

Andelen gymnasiebehöriga sjönk i år med 1,3 procent jämfört med förra året. Andelen obehöriga är den högsta sedan 1998 och uppgår till 14,4 procent, motsvarande 14 000 elever. I kontrast härtill har snittbetygen alltså ökat, i år med 2,3 poäng, vilket är den högsta ökningen sedan 1998. En motsägelse som samtidigt innebär att klyftorna mellan eleverna vidgats. En bärande förklaring till de vidgade klyftorna står att finna i Skolverkets egna siffror. Gymnasiebehörigheten bland elever som invandrat i årskurs ett till fem ligger på 72 procent medan motsvarande andel bland dem som börjat i årskurserna sex till nio ligger på 28 procent.

Enbart under september i år tog Sverige emot 4 000 ensamkommande flyktingbarn och hittills i år har 13 500 tagits emot. Och siffran förväntas öka kommande år. Dessa, och de tiotusentals flyktingbarn som inte kommer ensamma, placeras i dagens system i klasser tillsammans med jämnåriga för att där ta examen, kanske redan några månader efter ankomst. Det är givetvis helt orimligt att då förvänta sig gymnasiebehörighet. Att snittbetygen ökat är gott och talar för att skolan ändå är på bättringsvägen. Men med allt färre gymnasiebehöriga är detta inte gott nog.

Det ska svida att misshandla våra barn

Förskolan styrs av skollagen och läroplanen. Enligt dessa ska förskolan lägga grunden för det fortsatta lärandet. Den ska samtidigt också vara trygg och rolig. Härtill kommer dess synnerligen viktiga uppgift i att ge barnen goda grunder även för psykisk och social utveckling. Idag är det tyvärr närmast omöjligt för många verksamheter att nå dessa mål då barngrupperna tillåtits svälla till den milda grad att 6 800 barn, bara i Göterborg, går i för stora grupper.

Förskolepedagoger kallar de stora grupperna för strukturell misshandel. Då personalen inte hinner med de små blir de otrygga, ger sig på varandra eller drar sig undan och mår dåligt. För en ett- eller tvååring, som är mitt inne i den extremt viktiga anknytningsfasen, kan en sådan miljö bli förödande, inte bara tillfälligt utan för hela livet.

Huvudansvar för förskolan bär kommunen, tyvärr synes detta ansvar inte tas på allvar. Kommuners nonchalans och felprioriteringar får och kommer fortsatt få oöverblickbara konsekvenser för samhället när dessa otrygga individer ska slussas ut. De föräldrar vars barn inte får tillgång till förskola inom rimlig tid och dem vars barn tvingas in i för stora grupper ska kompenseras ekonomiskt. Det bör svida i skinnet på de kommuner som misshandlar våra barn och äventyrar samhällets välgång. De ekonomiska sanktionerna bör därför skrivas in i skollagen.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fler-stora-barngrupper-i-forskolan_6051127.svd

 

Den fritidsgården har vi inte råd med

Sedan kommunaliseringen av skolan under Göran Perssons år som skolminister har likvärdigheten mellan den utbildning eleverna har rätt till och den de faktiskt fått ökat för varje år. Samtidigt har läraryrket degraderats till en kommunal oangelägenhet som de styrande mest betraktat som ett potentiellt sparbeting.

Att likvärdigheten minskat och att läraryrkets status nerklassats, inte minst på grund av usel löneutveckling, har Skolverket påvisat vid en rad tillfällen och genom ett antal rapporter. Skillnaderna ter sig allra mest påtagliga i storstadskommunerna Göteborg, Malmö och Stockholm där större segregation och socioekonomiska skillnader vidgat glappen. I Göteborg har decentraliseringen gått så långt att fritidspolitiker i stadsdelsnämnder fått ansvara för skolpengen. Följden är att stadsdel kunnat fälla avgörande över vilken utbildning eleven erbjudits.

Skolan fyller en av samhällets viktigaste funktioner. Allmän skolplikt innebär att vi alla måste passera skolans korridorer och då måste den fungera för alla, oavsett kommun, ort eller stadsdel. Förlorade skolår innebär enorma samhällskostnader och i de flesta fall personellt utanförskap. Den svenska skolan har under kommunalt välde blivit en kostsam fritidsgård där lokalpolitiska prioriteringar fått avgöra många svenskars öden. Så kan vi inte ha det och därför bör skolan åter förstatligas.

Angeläget att mota historie- och kulturrelativismen

Skolverket föreslog i mars förra året att kristendomen skulle likställas med de övriga världsreligionerna i skolans religionsundervisning. Tanken var att ingen av de fem större religionerna skulle särbehandlas eller ges mer utrymme i undervisningen. Ramadan, Buddha och nirvana skulle i enlighet med förslaget anses vara av samma vikt för svenska elever som påsk- och julhelgen, kristihimmelsfärd och tio guds bud.

Skolverkets förslag ligger väl i linje med samhällets utveckling i övrigt där traditioner anses hopplöst otidsenliga och dessutom diskriminerande gentemot dem som inte tillhör samma historietradition. I Sverige arbetas aktivt mot det som kan uppfattas konservativt. Idag måste de som talar om svenskhet och svenska traditioner förklara sig för att inte utpekas som främlingsfientliga eller rent av rasistiska. Finns Sverige överhuvudtaget undrar de allra intellektuellaste på vänsterkanten. Ja, Sverige finns och det ska vi vara stolta över.

I vår svenska historia finns inslag vi både ska vara stolta över och skämmas för. Att ha säregen kunskap om att t ex protestantismen och i synnerhet den lutherska läran format och fostrat det Sverige vi förvaltar idag är viktigt. Ett arbetsamt släkte med arbete och sparsamhet som honnörsord byggde nämligen det välfärdssamhälle vi lever i idag. Kultur- och historiearvet är en värdefull skatt vi har att förvalta och som gör oss till svenskar. Att hävda detta borde vara lika självklart som att respektera andra folkslags traditioner och historieberättelser.

Gudskelov reagerade både utbildningsministern och hundratals protesterande svenskar mot Skolverkets relativiserande propå som följaktligen hamnade i papperskorgen. Att motarbeta den historielösa kulturrelativismen är en strid vi måste ta, inte för att utestänga eller diskriminera utan för att kunna förstå oss själva.
Rasmus (liberal): Kristendomskunskap ingen indoktrinering">