Friskolorna är inte problemet

Felfokuserad

Socialdemokraterna går till val på att ta tillbaka kontrollen över välfärden. I det ligger att välfärden idag ligger utanför politisk kontroll och snarare är serverad på vinstprofitörens tallrik. Åtgärderna för detta är flera där många ligger inom skolans sfär. Senast ut är förslagen om sänkt skolpeng till friskolor och borttagande av kömöjligheten till önskad skola. Hur förslagen skulle medföra en förbättring har man dock inte förklarat.

Sverige präglas av tilltagande segregation och normlöshet. Land och städer är splittrade mellan socioekonomiskt bättre och mindre väl bemedlade områden. Segregationen återspeglas inom alla områden, inte minst skolan. Barn till föräldrar utan utbildningsbakgrund och utan gedigna språkkunskaper presterar genomgående sämre och skolan förmår inte överbrygga denna klyfta. Normlöshet och föreställningen att läraren snarare är ett stöd än en utbildande auktoritet underminerar skolans möjlighet att utföra sitt kompensatoriska uppdrag, när bus, oreda och mobbing tillåts breda ut sig. Socialdemokraterna vill nu slå två flugor i en smäll, dels skymma skolans faktiska problem och dels elda på sin valkampanj. Kraftigt sänkt skolpeng kommer med ens radera ut ett flertal friskolor, inte minst de mindre utan stora finansiellt starka koncerner i ryggen. Möjligheten att köa till önskad skola kommer samtidigt om möjligt ytterligare spä på boendesegregationen, när enda möjligheten att påverka barnets skolval är att flytta dit efterfrågad skola är belägen. Ytterst få och endast de bäst bemedlade lär ha den möjligheten.

Skolsveriges problem bottnar inte i friskolornas varande, eller ens de utdelningar som vissa av dem tillåter sig. Minskade valmöjligheter för föräldrar att välja respektive välja bort skolor kommer knappast lösa problemen. När allt fokus borde ligga på att bättra de skolor som inte lyckas fokuserar regeringen istället på valslogans, och att ge sig på dem som faktiskt lyckas. Viss ideologisk övertygelse månde dock kanske ändå ligga bakom, för i sann socialistisk anda är det bättre att alla får det lika dåligt än att vissa får det bättre.

Den fritidsgården har vi inte råd med

Sedan kommunaliseringen av skolan under Göran Perssons år som skolminister har likvärdigheten mellan den utbildning eleverna har rätt till och den de faktiskt fått ökat för varje år. Samtidigt har läraryrket degraderats till en kommunal oangelägenhet som de styrande mest betraktat som ett potentiellt sparbeting.

Att likvärdigheten minskat och att läraryrkets status nerklassats, inte minst på grund av usel löneutveckling, har Skolverket påvisat vid en rad tillfällen och genom ett antal rapporter. Skillnaderna ter sig allra mest påtagliga i storstadskommunerna Göteborg, Malmö och Stockholm där större segregation och socioekonomiska skillnader vidgat glappen. I Göteborg har decentraliseringen gått så långt att fritidspolitiker i stadsdelsnämnder fått ansvara för skolpengen. Följden är att stadsdel kunnat fälla avgörande över vilken utbildning eleven erbjudits.

Skolan fyller en av samhällets viktigaste funktioner. Allmän skolplikt innebär att vi alla måste passera skolans korridorer och då måste den fungera för alla, oavsett kommun, ort eller stadsdel. Förlorade skolår innebär enorma samhällskostnader och i de flesta fall personellt utanförskap. Den svenska skolan har under kommunalt välde blivit en kostsam fritidsgård där lokalpolitiska prioriteringar fått avgöra många svenskars öden. Så kan vi inte ha det och därför bör skolan åter förstatligas.