Dags att utkräva ansvar

Skolan rör sig i en snårskog av hierarkier och beslutsnivåer. Det faktiska ansvaret vilar dock tungt på kommunfullmäktige, som enligt skollag och kommunallag har att tillse att kommunens skolor har den kvalitet och de resurser som krävs för att uppnå mål och kunskapskrav.

Ansvarfördelningen synes dock inte vara så tydlig som en första anblick kan ge sken av. Genom en kedja av nämnder, förvaltningschefer, rektorer och slutligen lärare skjuts ansvaret hela tiden längre ned i denna kedja. Härigenom avsäger sig de resursansvariga kommunpolitikerna sitt resultatansvar. Det går heller inte utan vidare att skjuta över ansvaret på regering eller ansvarig minister. Visst kan dessa ständigt skjuta till nya resurser men det gör föga nytta om skolbudgeten används som regulator för kommunernas budgetbalanser, vilket de dessvärre ofta gör av oansvariga kommunpolitiker.

I en fungerande organisation är ansvarsfördelningen tydlig och resursansvariga ansvarar även för resultaten. Nu är det dags att utkräva Sveriges kommuner på sitt fulla ansvar för den skola som vi alla är beroende av.

Skolundervisningen kräver vår respekt

Den svenska skolutbildningen och vår lärarkår har hamnat i allt sämre dager. Få områden har fått så mycket politiskt och medialt utrymme som skolan och dess anställda. Med sjunkande skolresultat och alltmer stressade lärare är det heller inte så konstigt.

Det vållar sällan svårigheter att finna syndabockar för den som letar och i skolfrågan är dessa antingen regeringen, lärarna, kommunaliseringen eller möjligen en blandning. Kommunaliseringen och lärarens urgröpta auktoritet har knappast gjort skolan väl men det stora problemet ligger djupare rotat än dessa fenomen. I de länder vars elever ständigt levererar de bästa resultaten åtnjuter skolundervisningen en grundläggande respekt i samhället, från föräldrar, elever, lärare och politiker. Lärarens uppgift är i dessa länder att förmedla kunskap medan föräldrar ska se till att barnet kan tillägna sig den. Barnet ansvarar slutligen självt för att bäst möjligt lära och förstå det som förmedlas. Om detta är alla överens. En sådan grundläggande respekt för bildning, läraren och kunskap kan inte skapas av politiker eller lärare ensamma utan endast av oss alla tillsammans.

Om vi nu är ense om att kunskap är makt och att Sverige även fortsatt ska konkurrera medelst just kunskap måste vi alla ta vårt ansvar och ge skolundervisningen den respekt som den kräver och förtjänar.

Den fritidsgården har vi inte råd med

Sedan kommunaliseringen av skolan under Göran Perssons år som skolminister har likvärdigheten mellan den utbildning eleverna har rätt till och den de faktiskt fått ökat för varje år. Samtidigt har läraryrket degraderats till en kommunal oangelägenhet som de styrande mest betraktat som ett potentiellt sparbeting.

Att likvärdigheten minskat och att läraryrkets status nerklassats, inte minst på grund av usel löneutveckling, har Skolverket påvisat vid en rad tillfällen och genom ett antal rapporter. Skillnaderna ter sig allra mest påtagliga i storstadskommunerna Göteborg, Malmö och Stockholm där större segregation och socioekonomiska skillnader vidgat glappen. I Göteborg har decentraliseringen gått så långt att fritidspolitiker i stadsdelsnämnder fått ansvara för skolpengen. Följden är att stadsdel kunnat fälla avgörande över vilken utbildning eleven erbjudits.

Skolan fyller en av samhällets viktigaste funktioner. Allmän skolplikt innebär att vi alla måste passera skolans korridorer och då måste den fungera för alla, oavsett kommun, ort eller stadsdel. Förlorade skolår innebär enorma samhällskostnader och i de flesta fall personellt utanförskap. Den svenska skolan har under kommunalt välde blivit en kostsam fritidsgård där lokalpolitiska prioriteringar fått avgöra många svenskars öden. Så kan vi inte ha det och därför bör skolan åter förstatligas.

Låt folk jobba

Fredrik Reinfeldt tycks ha trampat på en del ömma tår när han väckte idén om att låta folk jobba längre än till 65 års ålder. Metalls nye ordförande Ander Ferbe anser Reinfeldts tankar rent upprörande då statsministern ”på ett flagrant sätt” visar sin bristande kunskap om svensk arbetsmarknad. Detta eftersom Ferbes Metallmedlemmar har slitsamma jobb och sällan ens orkar jobba till de 65. Ferbe menar heller inte att karriärs- och yrkesbyten kan få folk att stanna längre på arbetsmarknaden. Tänk dig själv en gruvarbetare som jobbat 25 år i underjorden, han kan minsann inte bara byta jobb. Inte heller vinner tankarna stöd hos Kommunal, den trötte mannen på gatan eller hos den sysslolöse ungdomen.

Statministerns förslag om möjligheten att få jobba till 75 års ålder är dock egentligen fullständigt okontroversiellt. Dels erbjuder förslaget just en möjlighet och innebär inget tvång och dels skulle det i sådant fall förenas med en rad reformer för att möjliggöra ett längre yrkesliv. Och att tvinga ljusskygga gruvarbetare eller andra trötta metallare till ytterligare 10 års slit handlar det givetvis heller inte om.

När medellivslängden kryper upp mot 100 strecket och pensionskuverten tunnas ut för var år krävs nytänk, utanför befintliga ramar. Att sätta hinder för pigga och klartänkta 65 åringar är inget annat än åldersdiskriminering, så låt folk jobba om de nu vill, kan och orkar.

Elevstöd är kommunens skyldighet

I en undersökning där 800 av Lärarförbundets medlemmar tillfrågats uppger hälften av lärarna att de under det senaste året nekats extrastöd till en elev trots att behov förelegat. Ytterligare 18 procent uppger att de nekats stöd men inte under det senaste året. Uppgifterna från Sveriges grundskole- och gymnasielärare ger en mörk bild av svensk skola och elevers möjlighet att få det stöd som de har rätt till enligt lag.

Att barn och ungdomar tillåts halka efter redan från grundskoleår innebär enorma samhällskostnader när dessa individer senare inte lyckas etablera sig i samhället. Kostnaden har av forskningsinstitutet SEE uppskattats till 12,5 miljoner per individ, en prislapp som får kostnaden för en speciallärare eller annan extraresurs att framstå som tuggummipengar. Inte nog med att extrastöd ofta uteblir, benägenheten att bevilja stödet varierar dessutom kraftigt från kommun till kommun vilket innebär en fundamental orättvisa gentemot eleven med stödbehov.

Att kommuner använder skolan som konjunkturreglator är ett otyg som i en förlängning innebär enorma kostnader för samhälle och individ. Att elever ges det stöd och den stimulans som de har rätt till enligt skollagen är varje kommuns skyldighet, att de inte förmår svara mot denna skyldighet talar för att skolan snarast bör förstatligas.

Hög tid att avkommunalisera skolan

Sedan huvudmannaskapet för skolan övergick till kommunerna har resultat och likvärdighet försämrats drastiskt. Svensk skola erbjuder inte lika villkor åt sina elever. Istället är förutsättningarna helt olika beroende av skolans hemkommun och de prioriteringar ansvariga kommunpolitiker gör. Då det ekonomiska ansvaret vilar på kommunen kan misshushållning och lokalpolitiska felprioriteringar innebära nedskärningar och försämrad kvalité även i fall där kommunens ekonomi egentligen erbjuder mer.

Skolan är samhällets kanske viktigaste institution. I skolan läggs grunderna för var svensks och hela Sveriges framtid. En så viktig funktion får aldrig utelämnas åt slumpen eller åt hobbypolitiker. Var elev måste erbjudas likvärdiga och bästa möjligheter redan från första klass, så är inte fallet idag. Om detta råder också en relativ samstämmighet hos de politiska partierna. Även Lärarnas Riksförbund är av denna åsikt medan det andra lärarfacket, Lärarförbundet, anser att ”stat och kommuner ska ta större ansvar”.

Av detta följer naturligt att experimentet med en kommunaliserad skola bör avslutas snarast möjligt, innan fler oskyldiga drabbas. Ett återförstatligande skulle säkra likvärdigheten och garantera att den statliga skolpengen verkligen hamnade där dit den var ämnad. För elevs och samhälles bästa får vi bara hoppas att politisk prestige och historiska skygglappar inte sätter stopp för denna för så många avgörande reform.