Pensionsutpressningen

Slug och oansvarig

Säg den som är emot höjda pensioner för de sämst beställda. Ingen politiker med minsta självbevarelsedrift lär räcka upp handen, och näppeligen många väljare heller. Med detta garanterat i åtanke var det nog lättare för Magdalena Andersson att kringgå den sedan 30 år välfungerande Pensionsgruppen, för att i stället kroka arm med Vänsterpartiet och gå fram med höjd bidragsdel till de sämst betalda pensionärerna.

Som det statsbärande parti Socialdemokraterna utger sig för att vara så är denna form av lättsinniga populism inte bara beklämmande utan främst oansvarsfull. För att säkra vänsterpartistiskt stöd är partiet nu berett att kasta en rad bärande principer överbord. Pensionsgruppen skapades för att i brett samförstånd skapa långsiktig hållbarhet i pensionssystemet. Grunden var ett självfinansierande system utanför den annars politiskt nedkletade budgetprocessen, fri från klåfingriga och valfläskande politiker. Bärande var även att upprätthålla det så kallade respektavståndet, där ett långt och mödosamt arbetsliv också skulle återspeglas i pensionskuvertet. Vad S nu gör tillsammans med V, är att åter plocka in pensionsfrågan i statsbudgeten samt fläska på bidragsdelen även för dem utan pensionspoäng, med krympt respektavstånd och försvagad arbetslinje som följd. Går förslaget igenom så kommer första utbetalningen lagom tills de första förtidsrösterna kan läggas i höst. Valfläsket osar från Sveavägen 68.

Genom överenskommelsen med V säkrar Magdalena Andersson inte bara sitt statsministerstöd utan sätter samtidigt hård press på oppositionen och Centerpartiet, som givetvis får svårt att dissa en så stor grupp av väljare som pensionärerna ifråga. S pensionsförslag är mot ovanstående värsta formen av utpressning, och inte bara slug utan framförallt extremt oansvarig.

Ohederligt pensionslöfte

Lovar runt men håller sannolikt tunt

Den som inte vill ha högre pension räcker upp en hand. Garanterat ingen hand i luften. Det vet Socialdemokraterna och föreslår därför ökade pensionsavsättningar från Almedalens stora scen.

Förslaget innebär att ytterligare medel ska avsättas från arbetsgivaravgifterna som därmed skulle höjas med 1,3 procent. Det innebär en ytterligare pålaga för arbetsgivaren och en de facto skattehöjning. Utspelet sker vid sidan om riksdagens pensionsgrupp där lejonparten av partierna annars möts för att enas om pensionssystemets utformning. S är givetvis medvetna om allianspartiernas ovilja att ytterligare skattebelägga företagen och vet därför att de inte kommer nå enighet i riksdagen. Lika medvetna är de om det stora missnöje som pyr inom pensionärskollektivet. Kalkylen är därför att gå fram med ett löfte till Sveriges pensionärer som de vet inte kommer gå igenom och som de därför inte behöver ta konsekvenserna av. Samtidigt som de skapar en hett eftertraktad konfliktyta mot alliansens partier.

Löfvens pensionsutspel är ohederligt valfläsk. Att lova utgiftsökningar är riskfritt så länge du själv inte behöver betala dem och definitivt som du vet att löftet inte behöver hållas. Hederligare hade varit att antingen betala höjningen via statens befintliga kassa eller åtminstone först förhandla förslaget i pensionsgruppen. Ett ytterligare alternativ hade varit att sänka skatten, vilket alliansen gjorde hela fem gånger under sina mandatperioder.

Sänkt skatt är den bästa pensionsförsäkringen

Svensken måste jobba allt längre, helst till 75 års ålder enligt statsministern. Uppmaningen och förhoppningen är förståelig mot bakgrund av det allt prekärare demografiska läget. Reinfeldts förhoppning går dock på tvärs med medborgarnas önskemål, som enligt SEB:s välfärdsbarometer 2013 knappt ens önskar arbete fram till dagens 65 år.

Även om en tvingande höjning av pensionsåldern lär bli nödvändig så kommer en sådan knappast att räcka, särskilt som ett stort antal går i ålderspension från en sjukskrivning och inte från arbete. Det kommer istället krävas fler insatser för att dagens, och inte minst morgondagens, pensionärer ska få en trivsam ålderdom.

En viktig, för att inte säga den allra viktigaste, av dessa insatser torde vara den att ge var och en egna möjligheter till att spara och arbeta ihop en ekonomisk buffert. Detta skulle avlasta samhället från en stor börda och framförallt öka individens frihet och trygghet i förhållande till staten. Därför är sänkta skatter på sparande och arbete den allra bästa pensionsförsäkringen.

http://www.sebgroup.com/sv/Press/Nyheter/2013/Valfardsbarometern-Pensionsplaner-ur-takt-med-tiden/

Din guide i statistikdjungeln

Oddsen sjunker för att även 2014 års val kommer präglas av jobbfrågan. För detta har i vart fall partistrategerna laddat upp. Med alltmer sofistikerad statistik och intrikata beräkningar lyckas den skicklige enkelt plocka fram de siffror som fyller just dennes syfte.

Socialdemokraternas dynamiska duo, i form av partiordförande Löfvén och den ekonomipolitiske taleskvinnan Magdalena Andersson, har vaskat fram det explosiva nyckeltalet sysselsättningsgrad. Med denna häxbrygd av siffror siktar de på att skjuta regeringens arbetslinje i sank och visa på att färre svenskar, rent procentuellt, går till jobbet idag än innan regeringsskiftet.

För att kunna bedöma påståendet måste det dock nyanseras. Även om sysselsättningsgraden minskat med någon procent bland 15-74 åringar så har den ändå ökat i samtliga undersökta åldersgrupper. I den yngsta kategorin, 15-24 åringar, är det idag 0,5 procent fler som arbetar än 2006. I kategorin 25-64 åringar är motsvarande uppgång 1,8 procent och bland de allra äldsta som förväntas jobba (65-74 åringar) är ökningen 1,7 procent. Problemet för regeringen, och lyckan för Socialdemokraterna, är att de pensionerade åldringarna (dvs. 65-74 åringarna) i absoluta tal blir alltfler medan gruppen i de mest yrkesverksamma åldrarna, 25-64 år, blir allt färre. Dessutom har antalet 15-24 åringar ökat kraftigt under senare år, en grupp som av naturliga skäl normalt är sämre representerade på arbetsmarknaden.

Att vi åldras, blir trötta och pensionerar oss är ganska naturligt och kan knappast klandras regeringen. Inte heller är det regeringens fel att ynglingarna ökar. Istället kan vi konstatera att antalet arbetande, i absoluta och viss mån procentuella tal, faktiskt ökat sedan 2006. Ett nära nog sensationellt faktum då vi genomlidit både finans- och skuldkris samtidigt som ekonomin hållits i schack.

Låt folk jobba

Fredrik Reinfeldt tycks ha trampat på en del ömma tår när han väckte idén om att låta folk jobba längre än till 65 års ålder. Metalls nye ordförande Ander Ferbe anser Reinfeldts tankar rent upprörande då statsministern ”på ett flagrant sätt” visar sin bristande kunskap om svensk arbetsmarknad. Detta eftersom Ferbes Metallmedlemmar har slitsamma jobb och sällan ens orkar jobba till de 65. Ferbe menar heller inte att karriärs- och yrkesbyten kan få folk att stanna längre på arbetsmarknaden. Tänk dig själv en gruvarbetare som jobbat 25 år i underjorden, han kan minsann inte bara byta jobb. Inte heller vinner tankarna stöd hos Kommunal, den trötte mannen på gatan eller hos den sysslolöse ungdomen.

Statministerns förslag om möjligheten att få jobba till 75 års ålder är dock egentligen fullständigt okontroversiellt. Dels erbjuder förslaget just en möjlighet och innebär inget tvång och dels skulle det i sådant fall förenas med en rad reformer för att möjliggöra ett längre yrkesliv. Och att tvinga ljusskygga gruvarbetare eller andra trötta metallare till ytterligare 10 års slit handlar det givetvis heller inte om.

När medellivslängden kryper upp mot 100 strecket och pensionskuverten tunnas ut för var år krävs nytänk, utanför befintliga ramar. Att sätta hinder för pigga och klartänkta 65 åringar är inget annat än åldersdiskriminering, så låt folk jobba om de nu vill, kan och orkar.

Vad döljer sig bakom etiketten?

Vi människor är duktiga på att etikettera varandra, placera i fack och döma på förhand. Fördomar är ett verktyg vi använder för att förenkla och rationalisera verkligheten. Fördomar bär vi alla på och har säkert också stor nytta av dem. Detta så länge de inte begränsar oss till att verkligen döma utan möjlighet till nåd.

Politiken och ekonomin är kanske de arenor med de allra mesta inpyrda fördomarna. De som hyser borgerliga sympatier är individualistiska missunnsamma egoister ofta utan förmåga till empati. De som däremot röstar rött är dess raka motsats. Likadant är det med det rika släktet, hur blir man rik om inte genom egoism och missunnsamhet?

Denna verklighetsbild får sig allvarliga törnar då och då. Nu senast när Sveriges Radio lät granska en rad avgångna politikers pensioner några år efter avträde. Granskningen visade inte bara på vidlyftiga pensionsersättningar utan också på hur ledande socialdemokrater genom finurlig skatteplanering (läs Annika Billström, tidigare finansborgarråd) och allmän ignorans (Mats Hulth, även han tidigare finansborgarråd) kunnat kombinera höga löner med rikliga pensioner. Minns gör vi också tidigare statsminister Perssons skatteupplägg där riksdagspension och konsultarvoden kombinerades alldeles ypperligt.

De allra rikaste och, får man förmoda, allra mest ogina och egoistiska då? Bill Gates har hittills skänkt 28 miljarder dollar till välgörenhet, finansmannen George Soros 7,2 miljarder, Warren Buffett 6,7 miljarder, Intelgrundaren Gordon Moore 6,8 miljarder etc. Vår egen Percy Barnevik, ni vet han med det gyllene pensionsvederlaget, ägnar nu på ålderns höst hela sin vakna tid åt välgörenhet, med sin egen förmögenhet som grundbult.

Den något banala men likväl så viktiga slutsatsen är att etiketten just bara är en etikett medan faktiskt handlande ofta visar på en annan verklighet.

Pigan alltmer uppskattad

”Intresset för hushållstjänster har ökat stort och fortsätter att öka. Folk har inte dåligt samvete för att köpa städhjälp längre. Det har blivit något naturligt”. Om detta vittnar Irina Swahn, ansvarig för hemtjänstföretaget Hemänglarna. Skatteverket, den myndighet som administrerar ansökningar och utbetalningar av rutavdragen, konstaterar samtidigt att den svarta hushållssektorn är på väg att avvecklas och att antalet sysselsatta inom branschen ökat explosionsartat.

Skatteverket räknar grovt med att svartarbetet minskat med minst 10 procent sedan avdraget infördes och att ca 14 000 hushåll idag köper tjänster vitt som de tidigare betalat för svart. Vidare visar siffror framtagna av myndigheten att nio av tio inte anser det okej att folk köper städhjälp svart.

Den infekterade pigdebatten torde därmed en gång för alla kunna avslutas. Svensken uppskattar tjänsten, skatteintäkterna ökar och städpersonalen får pensionspoäng, rätt till sjukpeng och föräldrapenning utöver grundnivå. Eller har Håkan Juholt något att invända mot detta?

Sverige har mer att ge

Sverige är världens tredje konkurrenskraftigaste land visar d Economic Forums årliga mätning. I mätningen har företagsledare från 142 länder tillfrågats om var de helst skulle etablera sina företag. I undersökningen har kriterier som förutsättningar för innovation, tillgång till teknikkunnande och välutbildad arbetskraft, byråkrati, bolagsstyrelsers effektivitet, skatter och arbetsmarknadsregler etc. bedömts.

Tredjeplatsen är en ståtlig fjäder i hatten och bådar gott inför framtiden i den allt tuffare globala konkurrensen. Faktum är dock att bronspengen är en valör sämre än fjolårets silvermedalj. Tappet förklaras av företagsledarnas missnöje med skattetrycket och de rigida arbetsmarknadsreglerna. I kategorin flexibel lönesättning harvar vi i bottenträsket. Detta alltså enligt företagen själva, dvs. de aktörer som vi är beroende av för framtida skatteintäkter och pensionsutbetalningar.

Borg och Reinfeldt förtjänar allt varsin fjäder i hatten för den ekonomiska hanteringen men någon självgodhet har herrarna inte råd med. Även om läget är motigt med minoritet i riksdagen så får inte reformambitionerna tillåtas att avta. För att fylla Sveriges fulla potential krävs nu istället extra mycket mod och självförtroende att ta kampen i riksdag och i utskott. Sverige har mer att ge men då måste kampen tas för konkurrenskraftigare skatter och en flexiblare arbetsmarknad.

Folket har högre ambitioner än så, Juholt

Nog kan Håkan Juholt tala alltid, det klargjordes en gång för alla under Socialdemokraternas dag i Almedalen 2011. Några lagom subtila hänvisningar till Palme och Carlsson och stora delar av publiken lystrade som trollbunden. När publiken väl säkrats myllrade löftena ut, utlovande en ny era med social demokrati fri från arbetsskador och ofrivilliga deltidsanställningar, sommarjobb till unga, säkrade pensioner, återregleringar, omregleringar, ja löften om allt det goda vi minns från Palmes och Carlssons tid.

I kontrast till den sociala demokratin står den nuvarande skattesänkarregeringen, utan visioner men med en fast övertygelse om att rasera allt det där goda som Juholts företrädare byggt upp. Juholt har högre ambitioner för Sverige och det blev vi varse i Almedalen 2011.

Juholt har en sprängfylld gottepåse som han gärna delar med sig av, förutsatt att han får bestämma vem som ska få smaka och framförallt vad som ska erbjudas. Den där gottepåsen måste dock fyllas och någon måste betala, om han nu inte planerar att snatta. Alternativen är således att Juholt bestämmer sig för att öka din skatt eller att han frångår de ekonomiska ramverken, ramverk som gjort att Sverige idag står närmast skadelöst efter den finansiella krisen.

Juholts förebild, Olof Palme, var en mästare både på att fylla och tömma gottepåsen. Fyllde den gjorde han såväl via beskattning som snatteri. När Carlsson och Bildt i början av nittiotalet skulle inventera gottepåsen så var den inte bara tom utan läckte dessutom som ett såll. Snatteriet tvingade fram tuffa saneringsprogram och en ny pensionsöverenskommelse, hållbara även för framtiden. Böterna betalas än idag i form av räntor på statsskulden.

Juholts ambitioner är att ta oss tillbaka till Palmes tid, snattandes och beskattandes. Jag tror att svenska folket har betydligt högre ambitioner än så.

Klichéer och stora ord räddar inga pensioner

Till Visby och Almedalen kommer alla de med möjlighet och makt att förändra det svenska samhället och svenskens framtid. Två av de närvarande, moderaten Gunnar Axén och socialdemokratiska Ylva Johansson, drabbade samman för att diskutera hur välfärden ska betalas i framtiden, var för sig eller fortsatt gemensamt?

Förväntansfullt satt vi åhörare och emotsåg en saklig och givande debatt mellan två i frågan högst initierade politiker. En timme senare lämnade vi, missnöjda och besvikna, lokalen. Orsak, Ylva Johansson.

Det ytterst angelägna temat och den kunniga publiken till trots lyckades Ylva Johansson snabbt sänka debatten till partipolitisk pajkastning. Klichéer och skällsord haglar, ”raserande av välfärden”, ”nedskärningar”, ”dolda agendor” etc. Ja, ni har hört det förr.

När Ylva Johansson, och alltför ofta även hennes opinionssuktande partikollegor, drabbar sin omgivning saknas oftast all tillstymmelse till saklighet. Viktigare är att måla upp det kalla Sverige som borgerliga politiker håller på att skapa. Strategin är inte bara meningslös och korkad utan framförallt destruktiv. En väl insatt och oftast kunnig väljarskara efterfrågar politik för framtiden, inte klichéer och stora ord.

Hur skapar vi fler jobb, hur kan vi öka skatteintäkterna och hur organiserar vi vårt offentliga för en hållbar framtid? Dessa frågor sökte Axén besvara medan Johansson ägnade sin tid åt svavelosande partipolitik. Ett sådant beteende, Ylva Johansson, räddar inga pensioner.

Ett gott nytt år

Så lagom till årsskiftet och det nya kommande året duggar profetiorna och tillbakablickarna tätt. Var Sverige står och vart vi är på väg stöts och blöts av en den ene en den andre. Det nya Sverige är kallt hävdar exempelvis Aftonbladet (utan att syfte på vintervädret). Ett Sverige med lovvärd framtid, solida finanser och alltfler delaktiga hävdar jag.

När vår omvärld dignar under ohyggliga skuldbördor och lider av sviterna från år av ekonomisk misshushållning stoltserar vi med rekordhög tillväxt, överskott i finanserna och en hastigt sjunkande statsskuld. Pensionssystemet är, till skillnad från de flesta av våra grannländers, reformerat och hållbart. Svenska löntagare upplever ständigt ökad ekonomisk och personlig frihet, alltmedan våra grannar tvingas gå motsatt väg och höja skatter, sänka löner och pensioner.

Under 2011 lär utvecklingen fortgå och Sverige kommer tuffa vidare. Detta till glädje för oss alla, ung som gammal, fattig som rik och sjuk som frisk. Ett stabilt och konkurrenskraftigt Sverige garanterar allas vår framtid och tillvaro. 2011 ser mot denna bakgrund ut att bli ännu ett gott nytt år.