Politiker ska inte ägna sig åt hasardspel

Än idag hörs spridda rop om statligt stöd, eller bristen på sådana, till bilindustrin. Senast i Trollhättan där en till synes indignerad Håkan Juholt klandrade en passiv regering för SAAB:s trista situation. Sverige, till skillnad från övriga Europa, valde likt USA den hårda vägen under krisen.

Rick Hanna, global chef för bilindustrin hos konsultföretaget PWC, konstaterar på Dagens Industris stora bildag att man i Nordamerika, till skillnad från i Europa, tog bort överkapacitet och stängde olönsamma fabriker. Detta, menar Hanna, är förklaringen till att nordamerikansk bilproduktion idag är lönsam medan i stort sett hela den europeiska gör förluster. Carlos Tavarez, operativ chef för Renault, stämmer i bäcken och fastställer att ”…Europa gick en annan väg än USA med konstgjord andning för att hålla volymerna uppe. För att våra bilföretag ska överleva långsiktigt måste vi klara ut problemen utan statlig hjälp”.

Vad de båda herrarna nu säger är det självklara att konstgjord andning må hjälpa för stunden men att det i längden alltid krävs verkliga ingrepp, kanske operation, för att få patienten på benen. Att med miljarder i insats sätta roulettekulan i rullning må vara trevligt för kvällen men sällan lika kul dagen därpå. Politiker ska inte ägna sig åt hasardspel med skattepengar utan snarare tillse att övriga spelare får bästa möjliga spelplan.

Vilken solidaritet vill vi ha?

Socialdemokratin gör gärna anspråk på epitetet som solidaritetens försvarare, samtidigt vill man utmåla den s.k. högern som dess potentiella baneman. Socialdemokraternas starke man och ledare, Håkan Juholt, tar gärna till brösttoner när han redogör för samhällets förfall och empatiska dekadens i det borgerliga Sverige.

Innan vi ger Juholt rätt i sin beskrivning måste vi först avgöra vilken solidaritet vi vill ha och vad begreppet egentligen innebär. I socialdemokratins och Håkan Juholts värld är solidaritet något som sköts av politiken och finansieras av skatter. I ett sådant samhälle behöver barn aldrig ansvara för sina åldrande föräldrar eller föräldrar sörja för sina barns uppfostran. Dessa uppgifter sköts bäst av byråkrater och politruker. I ett socialdemokratiskt Sverige under Juholts presidium behöver vi överhuvudtaget inte bry oss om varandra.

Solidaritet innebär annars just att bry sig, bry sig om de äldre, barnen och övriga i vår omgivning. Detta ansvar ligger hos oss, inte samhället. Ur denna aspekt är det ”förfall” som Juholt talar om kanske rentav av godo. Mindre politik innebär nämligen mer av individuellt ansvar, för oss själva och för varandra. Det tycker jag låter sympatiskt.

S problem större än dess partiledare

SCB:s senaste opinionsmätning ger rekordlågt stöd för Socialdemokraterna. Partiledaren lovar bättring, från såväl sin egen som partiets sida. I övrigt snörper han på mustaschen och förklarar siffrorna mest som en följd av medias drev efter de taffliga lägenhetsaffärerna. Vid en ytlig betraktelse kan förklaringen te sig rimlig, för visst har drevet gått, men att godta den som sanning vore att bedra sig.

Betraktat utifrån samhällsutvecklingen, med en allt öppnare ekonomi, ökade krav på valfrihet och mer av individuella lösningar inom tidigare stängda sektorer, förefaller socialdemokratins utförslöpa snarare logisk. S senaste storhetsperiod inföll under 90 talets senare del. Framgångarna berodde dock knappast på Göran Perssons ambitioner om det gröna folkhemmet, utan snarare på en synnerligen svag opposition. Inte heller kan Persson klandras för att ha fört en särskilt socialdemokratisk politik med sänkta ersättningsnivåer i A-kassa och socialförsäkring, strama budgetregler och kraftigt sänkt moms.

Samhällsutvecklingen synes i rask takt ha sprungit ifrån S varför Juholts nostalgiska ton och retorik får allt sämre gehör i opinionen. S problem är större än Juholt och dennes alla felsteg, problemet ligger snarare i att allt färre efterfrågar en socialdemokratisk politik.

Pigan alltmer uppskattad

”Intresset för hushållstjänster har ökat stort och fortsätter att öka. Folk har inte dåligt samvete för att köpa städhjälp längre. Det har blivit något naturligt”. Om detta vittnar Irina Swahn, ansvarig för hemtjänstföretaget Hemänglarna. Skatteverket, den myndighet som administrerar ansökningar och utbetalningar av rutavdragen, konstaterar samtidigt att den svarta hushållssektorn är på väg att avvecklas och att antalet sysselsatta inom branschen ökat explosionsartat.

Skatteverket räknar grovt med att svartarbetet minskat med minst 10 procent sedan avdraget infördes och att ca 14 000 hushåll idag köper tjänster vitt som de tidigare betalat för svart. Vidare visar siffror framtagna av myndigheten att nio av tio inte anser det okej att folk köper städhjälp svart.

Den infekterade pigdebatten torde därmed en gång för alla kunna avslutas. Svensken uppskattar tjänsten, skatteintäkterna ökar och städpersonalen får pensionspoäng, rätt till sjukpeng och föräldrapenning utöver grundnivå. Eller har Håkan Juholt något att invända mot detta?

Folket har högre ambitioner än så, Juholt

Nog kan Håkan Juholt tala alltid, det klargjordes en gång för alla under Socialdemokraternas dag i Almedalen 2011. Några lagom subtila hänvisningar till Palme och Carlsson och stora delar av publiken lystrade som trollbunden. När publiken väl säkrats myllrade löftena ut, utlovande en ny era med social demokrati fri från arbetsskador och ofrivilliga deltidsanställningar, sommarjobb till unga, säkrade pensioner, återregleringar, omregleringar, ja löften om allt det goda vi minns från Palmes och Carlssons tid.

I kontrast till den sociala demokratin står den nuvarande skattesänkarregeringen, utan visioner men med en fast övertygelse om att rasera allt det där goda som Juholts företrädare byggt upp. Juholt har högre ambitioner för Sverige och det blev vi varse i Almedalen 2011.

Juholt har en sprängfylld gottepåse som han gärna delar med sig av, förutsatt att han får bestämma vem som ska få smaka och framförallt vad som ska erbjudas. Den där gottepåsen måste dock fyllas och någon måste betala, om han nu inte planerar att snatta. Alternativen är således att Juholt bestämmer sig för att öka din skatt eller att han frångår de ekonomiska ramverken, ramverk som gjort att Sverige idag står närmast skadelöst efter den finansiella krisen.

Juholts förebild, Olof Palme, var en mästare både på att fylla och tömma gottepåsen. Fyllde den gjorde han såväl via beskattning som snatteri. När Carlsson och Bildt i början av nittiotalet skulle inventera gottepåsen så var den inte bara tom utan läckte dessutom som ett såll. Snatteriet tvingade fram tuffa saneringsprogram och en ny pensionsöverenskommelse, hållbara även för framtiden. Böterna betalas än idag i form av räntor på statsskulden.

Juholts ambitioner är att ta oss tillbaka till Palmes tid, snattandes och beskattandes. Jag tror att svenska folket har betydligt högre ambitioner än så.

Allt, även fattigdom, är relativt

Barnfattigdom har blivit det nya politiska modeordet, en gång lanserat av Rädda Barnen men nu hårdexploaterat av den politiska oppositionen. Hårdast har oppositionsledare Juholt gått fram som redan i samband med sitt installationstal klargjorde att krutet skulle läggas just här.

Strategin har varit lyckosam. Idag finns få debattforum med aktning som inte diskuterar detta ”nya” fenomen. Till ring P1 ringer upprörda lyssnare och i kvällspressen produceras mittuppslag med ”fattiga familjer”. Statistiken som talar för ökad barnfattigdom bygger på idén om att den som endast besitter 60 procent av medianinkomsten i ett land inom EU är fattig. Begreppet är alltså högst relativt. Tolkningen av statistiken kan därmed bli något komisk. I ett land där alla invånare svälter finns exempelvis inga fattiga. I ett rikt land, likt Sverige, existerar dock löneskillnader och de som inte ”hängt med i löneutvecklingen” drabbas av ”fattigdom”. Då spelar det mindre roll att den generella levnadsstandarden ökat betydligt i Sverige under senare år, att löntagare och pensionärer fått mer i plånboken och att såväl studenter som flyktingar lever högst drägliga liv.

När fattigdomsdebattörerna går till attack bör man ställa sig frågan hur deras alternativ ser ut. Kanske bör vi sänka inkomstnivåerna och levnadsstandarden och få det generellt lite sämre, lite grann som på Kuba. Så skulle fattigdomen enkelt utrotas. En rimligare väg att gå, som förvisso inte åtgärdar fattigdomsstatistiken men som sannolikt ger alla ett bättre liv, är att fortsätta den inslagna vägen mot fler jobb och lägre trösklar in på arbetsmarknaden. Endast genom egenförsörjning botas verklig fattigdom. Ökade skatteintäkter genom arbete och företagande är också det som möjliggör stöd och bidrag åt de som verkligen behöver det.

Statistiskt sett saknar såväl Nordkorea, Kuba som Zimbabwe fattigdom men inte ska väl dessa länder stå som svensk förebild?

Den har vi hört förut Juholt

När Håkan Juholt gästspelar hos kongressande IF Metall svingas det friskt. När svaveloset just lagt sig efter ordförande Stefan Löfvéns salvor mot regeringens ”passiva industripolitik” och ”raserande av de sociala trygghetssystemen” äntrar vapenbrodern Håkan Juholt podiet. Johults taktik är att lättbegripligt och säljande skriva historien om ”det gamla Sverige som nu växer fram” med den sittande regeringen.

Opinionssiffrorna tyder på att taktiken för tillfället skördar framgång. Sympatierna för de nya ”sociala socialdemokraterna” tilltar i takt med att den kalla, och får man då förmoda, asociala borgerliga regeringen tappar i stöd. Håkan Juholt har sedan sitt bejublade installationstal i våras lovat de flesta (utom ”de rikaste direktörerna”) det mesta. Pensionärer, sjuka, fattiga småbarnsföräldrar, studenter, invandrare, arbetslösa, ja alla kan vänta sig bättre tider med Håkan Juholt. Och visst låter det lockande.

Att lova runt är inget problem så länge man inte behöver förklara hur löftena ska hållas. Greker, spanjorer och italienare har länge levt gott på frikostiga löften och valhänta subsidier. Men ingen avundas väl idag den grekiske statstjänstemannen eller de spanske pensionären. Även Mona Sahlin ryckte en gång fram som en yrvind i opinionsmätningarna. Först när löftena skulle blev politik blottlades att kejsaren var naken.

Lika lite som Mona Sahlins löften kunde frälsa Sverige eller Rörelsen, lika lite lär Håkan Juholts populism göra det.