När Håkan Juholt gästspelar hos kongressande IF Metall svingas det friskt. När svaveloset just lagt sig efter ordförande Stefan Löfvéns salvor mot regeringens ”passiva industripolitik” och ”raserande av de sociala trygghetssystemen” äntrar vapenbrodern Håkan Juholt podiet. Johults taktik är att lättbegripligt och säljande skriva historien om ”det gamla Sverige som nu växer fram” med den sittande regeringen.
Opinionssiffrorna tyder på att taktiken för tillfället skördar framgång. Sympatierna för de nya ”sociala socialdemokraterna” tilltar i takt med att den kalla, och får man då förmoda, asociala borgerliga regeringen tappar i stöd. Håkan Juholt har sedan sitt bejublade installationstal i våras lovat de flesta (utom ”de rikaste direktörerna”) det mesta. Pensionärer, sjuka, fattiga småbarnsföräldrar, studenter, invandrare, arbetslösa, ja alla kan vänta sig bättre tider med Håkan Juholt. Och visst låter det lockande.
Att lova runt är inget problem så länge man inte behöver förklara hur löftena ska hållas. Greker, spanjorer och italienare har länge levt gott på frikostiga löften och valhänta subsidier. Men ingen avundas väl idag den grekiske statstjänstemannen eller de spanske pensionären. Även Mona Sahlin ryckte en gång fram som en yrvind i opinionsmätningarna. Först när löftena skulle blev politik blottlades att kejsaren var naken.
Lika lite som Mona Sahlins löften kunde frälsa Sverige eller Rörelsen, lika lite lär Håkan Juholts populism göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar