Välkommen tillbaka Pascalidous

Hon jobbar i ett bistert klimat.

Alexandra Pascalidous är en av åtskilliga offentliga och icke-offentliga personer som drabbats hårt av hatmobben och dess elaka svans. Därför lämnade hon förra veckan såväl uppdraget hos Ring P1 som landets territorium. Hatet och trakasserierna blev henne övermäktiga och hon lät sig, tillfälligt, tystas. Gudskelov kom hon snart på andra tankar och är nu tillbaka i hetluften, vilket borde glädja alla oss vänner av yttrandefrihet, demokrati och en sansad ton.

Det sagda behöver på intet sätt innebära att man sympatiserar med Pascalidous åsikter men däremot att man värnar ett tillåtande debattklimat och det fria ordet. Klimatet för debatt är bistert idag. I anonymitetens trygga skugga kan enskilda och grupper hota och trakassera allt och alla dem som de råkar störa sig på eller vars åsikter de inte delar. Utan argument och egna idéer kan dessa grupperingar få de mest luttrade att ge upp, för få är beredda att offra egen och anhörigas hälsa på demokratins altare. Utvecklingen hotar demokratin i grunden. Utan åsiktsutbyte och saklig debatt är demokratin snart ett minne blott. Den anonyma mobb som nu frodas ute i webbens otaliga forum måste bekämpas, inte med inskränkningar eller påbud utan genom ett unisont ställningstagande för öppenhet.

Alexandra Pascalidous, liksom Björn Söder, Mona Sahlin, Lars Vilks och Jonas Sjöstedt har alla rätt till sina åsikter. Vem som sedan vinner debatten och opinionens gunst ska inte vara någon annans förtjänst än den med de bästa och sakligaste argumenten.

Den har vi hört förut Juholt

När Håkan Juholt gästspelar hos kongressande IF Metall svingas det friskt. När svaveloset just lagt sig efter ordförande Stefan Löfvéns salvor mot regeringens ”passiva industripolitik” och ”raserande av de sociala trygghetssystemen” äntrar vapenbrodern Håkan Juholt podiet. Johults taktik är att lättbegripligt och säljande skriva historien om ”det gamla Sverige som nu växer fram” med den sittande regeringen.

Opinionssiffrorna tyder på att taktiken för tillfället skördar framgång. Sympatierna för de nya ”sociala socialdemokraterna” tilltar i takt med att den kalla, och får man då förmoda, asociala borgerliga regeringen tappar i stöd. Håkan Juholt har sedan sitt bejublade installationstal i våras lovat de flesta (utom ”de rikaste direktörerna”) det mesta. Pensionärer, sjuka, fattiga småbarnsföräldrar, studenter, invandrare, arbetslösa, ja alla kan vänta sig bättre tider med Håkan Juholt. Och visst låter det lockande.

Att lova runt är inget problem så länge man inte behöver förklara hur löftena ska hållas. Greker, spanjorer och italienare har länge levt gott på frikostiga löften och valhänta subsidier. Men ingen avundas väl idag den grekiske statstjänstemannen eller de spanske pensionären. Även Mona Sahlin ryckte en gång fram som en yrvind i opinionsmätningarna. Först när löftena skulle blev politik blottlades att kejsaren var naken.

Lika lite som Mona Sahlins löften kunde frälsa Sverige eller Rörelsen, lika lite lär Håkan Juholts populism göra det.

Mona Sahlins avslöjande

I Aktuellt (1/9) debatterade Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt valmanifest. Naturligtvis var mycket fokus på jobbpolitiken, den som är så avgörande för att finansiera dagens och morgondagens välfärd.

Som avslutningen fick de båda partiledarna plädera för deras respektive visioner och insatser för att fler ska få chansen på arbetsmarknaden. Mona Sahlin fick slutordet. S tänker som bekant avskaffa det s.k. RUT – avdraget för hushållsnära tjänster. Detta med argumenten att branschen ändå växer och att skattepengarna istället ska användas ”till välfärden”. På frågan vad alternativet för de människor som nu arbetar inom branschen (och som vid en skattehöjning sannolikt förlorar jobben) kan tänkas vara svarar Sahlin att ”...det kanske finns utbildningsinsatser som de kan nås av, de kanske behöver bättre ersättningssystem så att de kan leva på ett värdigt sätt. Det finns andra sätt än att städa hos varann”.

Uttalandet förtjänar uppmärksamhet eftersom det sammanfattar Socialdemokraternas jobbpolitik numer. Det handlar antingen om någon vag ”utbildningssatsning” eller så är det bidrag. Detta är en ”jobbpolititik” för fortsatt utanförskap och som präglas av en otäck människosyn. Vuxna människor vill jobba och bidra, inte gå på bidrag eller till skolan.

S spelar för galleriorna

Regeringen har sänkt skatten med 100 miljarder, skattesänkningar som framförallt gått till de allra rikaste (medelålders män med villa och enorma förmögenheter). Sänkningarna främst skett genom de fyra jobbskatteavdragen vilka enligt S genomförts med lånade pengar. Vid samtliga fyra tillfällen har S-ledningen grymtat om en oansvarig finanspolitik som vidgat klyftorna och hotar statsfinanserna. Samtidigt har man lovat att dra tillbaka sänkningarna, ett efter ett. S har också uppfunnit en pensionärsskatt som alla ålderspensionärer skulle betala till de yrkesverksamma. Den senare har man också lovat att avskaffa.

S och koalitionspartners har på sedvanligt högtidligt maner lovat att avskaffa borgerlighetens införda orättvisor. Detta ska ske via bland annat återförd fastighets- och förmögenhetsskatt för de allra allra rikaste (hur många de nu må vara). Intressant nog ska orättvisan mellan löntagare och pensionärer inte avskaffas genom höjda skatter. Istället drar man till med en av de enskilt största skattesänkningarna i svensk historia – 17 miljarder! Då börjar det snurra i skallen. I fyra år har S knorrat om de orättvisor och statsfinansiella underskott som regeringens jobbskatteavdrag skapat. Men nu, när de har chansen att rätta till det hela, blir de kvar. Inkonsekvent och ologiskt.

Det troliga är att grymtandet och stånkandet mest varit ett spel för gallerierna. Östros och Sahlin är nog bistert medvetna om skattesänkningarnas positiva effekter för löntagare och svensk ekonomi. En extra månadslön i näven per år och åtminstone 70 000 nya jobb (enligt SNS rapporten ”En skattepolitik för både innan- och utanförskapet”) innebär många viktiga röster, och sådana vill man ju inte avskaffa.

Klasskampsbluffen

Vänsterblocket går till val på återställd rättvisa och minskade klyftor. Klyftor och orättvisor som skapats av regeringens skattesänkningar, pensionärsbeskattning, nedskärningar i det offentliga och ihärdiga sparkande på de svagaste. Mona Sahlins uttalade mål är att ”skärpa konflikten”. Alltså, högerregeringen har raserat välfärdssverige och vidgat klyftorna och Mona Sahlin ska ändra på detta. Så, med vilken trovärdighet skulle hon då göra det?

Under de tre föregående mandatperioderna under S-styre steg ungdomsarbetslösheten konstant, unga människor förtidspensionerades på löpande band utan chans till rehabilitering, såväl arbetstagare, arbetsgivare och pensionärer betalade mer i skatter och avgifter. 110 000 färre gick till jobbet om dagarna. Högskatte- och bidragspolitiken höll effektivt svensken borta från arbetsmarknaden vilket vidgade klyftorna mellan dem med arbete och dem utan. För att stävja utvecklingen röstade svenska folket bort Socialdemokraterna 2006 till förmån för Alliansen.

Inför valet 2010 ställs väljarna inför exakt samma alternativ. S lovar, under klasskampsretorikens täckmantel, att återställa det som varit med höjda bidrag till alla, ”humanare sjukförsäkring”, en kravlös skola och höjda inkomstskatter och avgifter.

Denna politik minskar inga klyftor och hjälper ingen på klassresan. Det gäller bara att syna bluffen.

Sahlins förtroendekris är ingen genusfråga

Förtroendet för S - ledaren Mona Sahlin är rekordlågt, inte bara bland borgerliga utan också hos de rödgröna väljarna. De som uppger sig ha stort eller mycket stort förtroende för Sahlin pendlar mellan 25 och 30 procent beroende på mätning och tidsperiod. Motsvarande siffra för sittande statsminister varierar mellan 55 och 65 procent. I vissa mätningar har de rödgröna anhängarna till och med uppgivit att de skulle föredra Wetterstrand som statsminister. Siffrorna i sig är givetvis oroande eftersom Sahlin skulle bli hela Sveriges statsöverhuvud vid ett regeringsskifte.

I vårt genusmedvetna land har många förklarat misstroendet mot Sahlin som ett utslag av hennes kön. En man hade aldrig tvingats schavottera såsom Sahlin tvingats göra. Men är detta verkligen förklaringen? Ingen tidigare statsministerkandidat har haft ett så uselt CV att visa upp för sina väljare.

Snarare än av kön lär det låga förtroendet förklaras av Sahlins långa rad av klavertramp. Svartavlönad dagmamma (1990), obetald TV-licens (1993), obetald bilförsäkring och utebliven besiktning (1993), frekvent användande av statens kontokort för privat bruk (1995), semester på Mauritius med familj, assistent och livvakter, betald med skattemedel (1995), 98 obetalda parkeringsböter (av vilka 32 gick till Kronofogden), för sent betald restskatt (2000), utträde ur facket 1996 – 2006.

Hade Reinfeldt, Persson eller Palme haft ett sådant bagage skulle de knappast ha ingett förtroende, trots deras kön. Visst är Sahlin kvinna, men i detta fall spelar det faktiskt ingen roll.