Välkommen tillbaka Pascalidous

Hon jobbar i ett bistert klimat.

Alexandra Pascalidous är en av åtskilliga offentliga och icke-offentliga personer som drabbats hårt av hatmobben och dess elaka svans. Därför lämnade hon förra veckan såväl uppdraget hos Ring P1 som landets territorium. Hatet och trakasserierna blev henne övermäktiga och hon lät sig, tillfälligt, tystas. Gudskelov kom hon snart på andra tankar och är nu tillbaka i hetluften, vilket borde glädja alla oss vänner av yttrandefrihet, demokrati och en sansad ton.

Det sagda behöver på intet sätt innebära att man sympatiserar med Pascalidous åsikter men däremot att man värnar ett tillåtande debattklimat och det fria ordet. Klimatet för debatt är bistert idag. I anonymitetens trygga skugga kan enskilda och grupper hota och trakassera allt och alla dem som de råkar störa sig på eller vars åsikter de inte delar. Utan argument och egna idéer kan dessa grupperingar få de mest luttrade att ge upp, för få är beredda att offra egen och anhörigas hälsa på demokratins altare. Utvecklingen hotar demokratin i grunden. Utan åsiktsutbyte och saklig debatt är demokratin snart ett minne blott. Den anonyma mobb som nu frodas ute i webbens otaliga forum måste bekämpas, inte med inskränkningar eller påbud utan genom ett unisont ställningstagande för öppenhet.

Alexandra Pascalidous, liksom Björn Söder, Mona Sahlin, Lars Vilks och Jonas Sjöstedt har alla rätt till sina åsikter. Vem som sedan vinner debatten och opinionens gunst ska inte vara någon annans förtjänst än den med de bästa och sakligaste argumenten.

Den tysta majoriteten måste ta ton

Låt inte dessa sätta tonen.

Farhågorna om en ökad polarisering mellan folkgrupper i Europas länder tilltar. Tecknen blir också allt fler på att misstron och hatet faktiskt ökar. Redan långt innan attacken mot franska Charlie Hebdo tilläts radikala element i allt för stor utsträckning sätta dagordningen i religionsrelaterade integrationsfrågor.

Ingen annan tjänar på ökande polarisering än de radikala och fundamentalisterna själva. Därför var exempelvis SD:s Björn Söder bland de första att peka ut Islam som ansvarig faktor för handlingarna. Därför tar också franska Front National tillfället i akt med en ny offensiv i sin hetsiga antiislamiska agenda. Lika högljutt är tyvärr tonläget i det andra lägret. I Sverige uttalar sig nu företrädare för Svenska Islamiska Stiftelsen och Islamiska förbundet i termer av att det är kristna emigranter från Mellanöstern som ligger bakom moskédåden i Sverige och att det pågår ett svenskt folkmord på muslimer här i landet. Uttalanden som helt saknar underlag och förvissad grund. Förenande för dessa extrema motpoler är att deras egna positioner stärks genom hets mot ett förment gemensamt ont.

Det är här som den tysta majoriteten måste ta ton. Bara genom tydlighet och klarsynthet kan radikalismen betvingas. Den tysta majoriteten som tar avstånd från fundamentalism och rasism måste återta initiativet från de stollar som nu härjar.

Intet nytt på någon front

I den idag klassiska krigsskildringen På västfronten intet nytt beskriver den franske soldaten Erich Maria Remarque den hopplösa situationen bland första världskriget otaliga skyttegravar. Strider som böljade fram och tillbaka, en skyttegrav fram och ofta två tillbaka ungefär. Lika hopplöst låst ter sig idag positionerna i den svenska invandrings- och asyldebatten.

Medan de rödgröna generalerna och flertalet allierade skärper tonen betydligt förflyttar sig Sverigedemokraterna allt längre från förhandlingsbordet. Det går inte tillräckligt nog att distansera sig från SD-representanterna Björn Söders och Kent Ekeroths senaste utspel. Ingenting talar heller för att de var överilade eller bara grodor som hoppade ut. Med detta sagt kan bara konstateras att skyttegravarna grävts ännu djupare. Hur illa de flesta än må tycka om den sverigedemokratiska världsbilden och deras uppenbara främlingsfientlighet är det likväl en bred massa som inte uppskattar det som system som vi har idag. Vatten på sin kvarn får de när deras lokalpolitiker allt öppnare vittnar om de svårigheter som följer av dåligt fungerande integration och underfinansierad mottagning.

Kulorna far i allt raskare takt och skyttegravarna grävs allt djupare. Däremellan, mitt i kulregnet, står som alltid i brinnande krig en värnlös och allt mer modstulen befolkning. Och intet nytt finns att rapportera från endera front.