Svenskens ekonomi i dåligt skick

Alltfler fast i fällan

I företagsekonomins värld bedöms ett företags välgång och skick utifrån dess resultat och balansräkning. Resultatet återspeglar hur efterfrågade och lönsamma företagets produkter eller tjänster är medan balansräkningen synliggör hur företaget är kapitaliserat.

Samma övning med svenskens privatekonomi ger tyvärr en ganska dyster bild, både av Sveriges och genomsnittssvenskens väl och ve. Under åren 1995 till 2007 steg BNP per capita med i snitt 3 procent per år, dvs. vardera svensk producerade 3 procent mer och svensken blev allt rikare. Sedan dess har dock produktiviteten stannat av, för mellan 2007 och 2020 har varje svensk bara bidragit med ynka 0,16 procent per år till BNP. Resultaträkningen är således inget att yvas över. Dessvärre har även balansräkningen blivit allt porösare. Sedan 2006 har de totala skulderna, offentliga och privata, ökat med 76 procent från höga 218 procent till oroväckande 294 procent. Med det intar svensken en mindre åtråvärd topplacering internationellt.

Ett företag på dekis behöver ofta byta både ledning och inriktning, kostnadseffektivisera men även investera och satsa rätt. En kur som nu nog behöver skrivas ut också till den svenska patienten.

Det politiska trovärdighetsglappet

Vare sig populist eller folklig

Populist är ett politiskt skällsord, folklig är däremot en komplimang. Skillnaden kan te sig subtil men är ändå avgörande för politikerns handlande.

Den senaste tidens uppblossade debatt om gängkriminalitetens utbredning och tilltagande brutalitet visar att Sveriges ledande politiker vare sig är populister eller folkliga. I detta fall till folkets och samhällets förfång. Det är sorgligt och rent av förödande att det skulle dröja enda tills nu för Stefan Löfven att erkänna kopplingen mellan ohanterligt stor migration, bristfällig integration, utanförskap och kriminalitet. När alla andra såg det, många drabbades och åtskilliga påpekade det så höll Löfven och entourage emot, säkert av rädsla för att populiststämplas. När väljarna ser en verklighet medan politikerna vidhåller en annan uppkommer ett ofrånkomligt trovärdighetsglapp som i förlängningen utgör ett faktiskt demokratihot. Detta glapp tenderar dessutom så småningom ändå att fyllas av just populister, som därvidlag anses folkliga.

Oavsett etikett är politikens uppgift att tjäna väljarna och samhället, eftersom all makt trots allt utgår från folket. Misslyckas den med det så står populisten redo att ta över, och kanske lika bra det.

Eftersom allt börjar i skolan

Inte skolans uppgift

att lösa

Skolan har en unik roll i samhället. Med skolplikten följer att alla svenskar i skolålder under åtminstone 10 år dagligen tvingas infinna sig till undervisning. Ingen annan samhällsinstitution har en sådan räckvidd och möjlighet att påverka samhället.

Sannolikt av detta skäl läggs allt fler uppgifter i skolans knä. Den förväntas stoppa rekryteringen till kriminella gäng, motverka barnfetma, främja entreprenörskap, arbeta mot hedersrelaterat våld, utveckla barnets digitala förmåga, främja jämlikhet, demokrati och ge en sundare syn på relationer. Bland annat. Istället för en utbildningsinstitution har skolan förvandlats till en uppfostringsanstalt. Kunskapsförmedling synes sekundärt när rektor och lärare istället förväntas överta föräldrars och övriga vuxenvärldens annars självklara roll. Utan kunskapsfokus lämnas barn och unga, allrahelst de socioekonomiskt svagare, vind för våg utan riktning eller kompass. Skolans oförmåga att förmedla varje elevs berättigade kunskap är ett svek och en självklar förklaring till ökande klassklyftor och grasserande gängkriminalitet.

Eftersom allt börjar i skolan måste kunskapsförmedling åter sättas i fokus. En fortsättning med dagens flummande vore grovt bedrägeri, både mot individ och samhälle.

Smakar det så kostar det

Sa för mycket

Sportens värld har ekonomiskt gått på steroider lång tid nu. Pengar har ohämmat sprutats in genom sponsoravtal, direktinvesteringar och medierättigheter. En inte oansenlig del av dessa kommer från Kina och då på ett eller annat sätt indirekt från den kinesiska staten.

Den kinesiska regimens framfart är inte ideell och investeringar görs sällan utifrån nogräknade kalkyler och avancerade kassaflödesanalyser. Investeringar diktereras istället av det kinesiska kommunistpartiet utifrån dess cyniskt långsiktiga projekt att expandera sin maktutövning globalt och på alla plan. Pengar är makt och smakar det så kostar det. När NBA-laget Houston Rockets visade stöd för demonstranternas sak i Hong Kong släckte Kinaregimen TV-sändningarna från NBA och fick supporters att sluta handla NBA-prylar. Lika illa gick det för Premier League-laget Arsenal efter att lagets Mesut Özil kritiserat Kinas hantering av minoritetsgruppen Uigurer. Statstelevisionen drog in Arsenals kommande matcher och Özil raderades från landet version av TV-spelet FIFA Soccer. Illa har det också gått i Australien sedan landet begränsat kinesiska Huaweis möjlighet att delta i landets infrastruktursatsningar inom telekom. Knappast av en tillfällighet bröt just Huawei ett mångårigt och lukrativt sponsoravtal med huvudstadslaget Canberra Raiders i landets rugbyliga.

Det mesta kommer med ett pris, i synnerhet när det gäller kinesiska pengar. Sportens värld är inte annorlunda och måste så småningom precis som oss andra ta ställning, välsmakande diktaturpengar eller självständighet och rent samvete.