Smakar det så kostar det

Sa för mycket

Sportens värld har ekonomiskt gått på steroider lång tid nu. Pengar har ohämmat sprutats in genom sponsoravtal, direktinvesteringar och medierättigheter. En inte oansenlig del av dessa kommer från Kina och då på ett eller annat sätt indirekt från den kinesiska staten.

Den kinesiska regimens framfart är inte ideell och investeringar görs sällan utifrån nogräknade kalkyler och avancerade kassaflödesanalyser. Investeringar diktereras istället av det kinesiska kommunistpartiet utifrån dess cyniskt långsiktiga projekt att expandera sin maktutövning globalt och på alla plan. Pengar är makt och smakar det så kostar det. När NBA-laget Houston Rockets visade stöd för demonstranternas sak i Hong Kong släckte Kinaregimen TV-sändningarna från NBA och fick supporters att sluta handla NBA-prylar. Lika illa gick det för Premier League-laget Arsenal efter att lagets Mesut Özil kritiserat Kinas hantering av minoritetsgruppen Uigurer. Statstelevisionen drog in Arsenals kommande matcher och Özil raderades från landet version av TV-spelet FIFA Soccer. Illa har det också gått i Australien sedan landet begränsat kinesiska Huaweis möjlighet att delta i landets infrastruktursatsningar inom telekom. Knappast av en tillfällighet bröt just Huawei ett mångårigt och lukrativt sponsoravtal med huvudstadslaget Canberra Raiders i landets rugbyliga.

Det mesta kommer med ett pris, i synnerhet när det gäller kinesiska pengar. Sportens värld är inte annorlunda och måste så småningom precis som oss andra ta ställning, välsmakande diktaturpengar eller självständighet och rent samvete.