Rekordmånga lyckas balansera ekonomin

Bolåneinstitutet SBAB har låtit djupdyka i de svenska hushållens spargrisar. I en granskning innefattande svar från 1 500 hushåll har man förhört sig om hur många av dessa som har möjlighet att lägga undan en slant vid månadens slut samt hur stor andel som, vid samma tidpunkt, har röda tal på sista raden.

Utfallet går på tvärs med den gängse mediebilden och den tröstlösa bild som oppositionspolitiker målar upp av de svenska hushållens tillstånd. Av granskningen framgår att 77 procent av de slumpvis tillfrågade hushållen nu kan spara vid månadens slut, vilket enligt institutet är en markant skillnad jämfört med 2006. Andelen har faktiskt aldrig varit så hög. Kanske än mer glädjande är att endast 5 procent nu uppger att de inte får ekonomin att balansera, en halvering från 2006 års siffror. Också det för övrigt en rekordnotering. Sparekonom Maria Landeborn vid SBAB konstaterar samtidigt att reallöneökningarna legat kring starka 2,3 procent mellan åren 1995 och 2012.

Medan stora delar av vår omvärld går på knäna kan vi svenskar alltjämt fylla våra spargrisar, ett faktum som till stor del bör krediteras vår sittande regering.

 

 

Arbetsförmedlingen ska inte förmedla jobb

Förre generaldirektören Angela Bermudaz-Svanqvists skuta hade läckt vatten långt innan kaptenen kastades över bord. AMS, eller TRAMS av vissa kallad, blev senare till den lika utskällda arbetsförnedringen. Trams för att arbetssökande upplevde att dagisverksamhet bedrevs där och förnedring därför att andra helt enkelt ansåg sig förnedrade av förmedlingen. Utöver elaka benämningar kan konstateras att förmedlingen inte lyckats med sitt uppdrag. I Arbetsförmedlingens egen arbetsmarknadsrapport 2013 fastställs att 4,4 procent av de arbetslösa och programdeltagarna fick jobb genom förmedlingen och 12,1 procent genom förmedlingens Platsjournal. Ett kapitalt misslyckande av en på marknaden så dominerande aktör.

Arbetsförmedlingens ineffektivitet är inget nytt som kommit med Bermudaz-Svanqvist eller ens med dennes föregångare, Bo Bylund. Problemen är inbyggda i själva konstruktionen där en statlig jättemyndighet förväntas ha de rätta kontakterna, kompetenserna och specialistkunskaperna för att bäst matcha sökande mot arbetsgivare. Parallellt med Arbetsförmedlingen har dock ett antal privata och ideella aktörer vuxit fram, vardera inom sina respektive områden. Dessa, i de flesta fall högeffektiva, aktörer borde i ljuset av Arbetsförmedlingens inkapacitet ges betydligt mer utrymme på denna så extremt viktiga marknad.

Sett till AMS och Arbetsförmedlingens historik av misslyckanden finns det anledning att se över dess roll och verksamhet. En statlig myndighet på området kan ha en fortsatt viktig roll men då snarare som övervakare och granskare av en annars ganska oreglerad arbetsförmedlingsmarknad.

Hyresregleringar med paradoxala konsekvenser

Bruksvärdessystemet innebär att hyresnivåerna ska sättas utifrån en rad kriterier såsom fastighetens och lägenhetens standard, dess utrustning, gemensamma utrymmen, närhet till centrum, skolor, affärer, kommunikationer etc. Hyresnivåerna fastställs sedan i förhandlingar mellan fastighetsägaren och hyresgästföreningen. Den ursprungliga tanken med systemet var att skydda den enskildes besittningsrätt, en god tanke som dock fått ganska paradoxala konsekvenser.

Dagens försvarare av systemet argumenterar ofta och gärna utifrån tanken om att alla, oavsett inkomst, ges möjlighet att bo där de vill vilket motverkar segregation. Om så sedan blivit utfallet hade argumentet varit fullt legitimt, empiri visar dock på det rakt motsatta. En av Fastighetsägarna nyligen offentliggjord rapport avseende bostadsförhållanden i Stockholm konstateras snarare att hyresregleringarna ökar segregationen. Hushåll boende i hyresrätter på Norrmalm har t ex 67 procent högre medianinkomst än boende i Rinkeby/Kista. På Södermalm är hushållsinkomsterna hos hyresgästerna 25 procent högre än i Farsta. Mönstret går igen och tydliggör att hushållsinkomsten fullt ut korrelerar med attraktiviteten i bostadsområdet, paradoxalt nog kan tyckas.

Vid närmare eftertanke är utfallet dock fullt logiskt och är ett utslag av att marknadsmekanismerna råder fullt ut, trots regleringarna. Bruksvärdessystemet är olyckligt även av det skälet att byggbolag och fastighetsägare inte tillåts ta betalt enligt taxa och därför tvingas avstå från att bygga. Och den bostadsbrist som blir följden därav drabbar om någon de som regleringarna var till för att skydda.

Jobbavdraget är mer än en teknikalitet

Regeringspartierna ser ut att vara eniga kring ett femte jobbskatteavdrag inför de kommande budgetförhandlingarna. Skattesänkningen har redan i förtid dömts ut, givetvis av oppositionspartierna som hellre ser höjningar men även av diverse experter och oberoende bedömare. Återkommande argument bygger på att ännu ett avdrag ger liten effekt på arbetsutbudet och att andra insatser bättre skulle stimulera ekonomin. Det räknas, ritas grafer och målas mer eller mindre oläsbara avdragstrappor.

Politiska beslut måste självklart vara väl underbyggda utifrån fakta och realiteter men får aldrig bli så vetenskapliga att viktiga, värderingsbaserade, argument faller ifrån. Och skatter handlar om värderingar. Anser man exempelvis att ansträngning, ambition och förkovran ska belönas, ser man hellre lägre skatt. Är man av motsatt uppfattning föredrar man ett högre dito. Beskattning och skattenivåer är också en frihetsfråga. Höga skatter på arbete, kapital och konsumtion begränsar den enskildes valmöjligheter och livsrum.

Ett femte jobbskatteavdrag, gärna kombinerat med sänkt pensionärsskatt och höjd gräns för marginalbeskattning, är därför välkommet, inte minst ur ett frihetsperspektiv.

Nagellack som ger respekt

Friidtrotterskorna Moa Hjelmer och Emma Green Tregaro kommer sannolikt inte bli ihågkomna för sina sportsliga insatser under VM i Moskva utan mer sannolikt, och ack så mycket betydelsefullare, för sina subtila insatser för mänskliga fri- och rättigheter.

Moskva som skådeplats för 2013 års friidrotts VM är en ypperlig arena för att markera mot en tilltagande repression och ökande begränsningar av homosexuellas rättigheter i Ryssland och i flertalet andra delar av världen. Lite extra illa ställt kan det sägas vara just i Ryssland, ett land som ändå gör anspråk på att vara både utvecklat och civiliserat. Den nyss instiftade antigaylagstiftningen, med förbud mot ”homosexuell propaganda”, är en relik från förr när homosexualitet betraktades som en botbar sjukdom. En uppfattning som naturligtvis passar lovligt illa in i ett modernt och öppet samhälle.

Utvecklingen i Ryssland, mot ökat förtryck av oppositionella och minoriteter, är olycklig av flera orsaker. Inte bara att den drabbar de förtryckta utan också för att den fjärmar Ryssland ytterligare från väst och allmänna demokratiska principer. Att protestera mot förtryck och för mänskliga rättigheter ger respekt, om det så må ske genom målade naglar eller på annat sätt.

 

För liberala värden behövs i världen: När målade naglar blir ett hothttp://olovlindquist.blogspot.se/2013/08/emmas-malade-naglar.html

Darra inte på valfrihetsmanschetten

John Bauer-koncernens nyligen deklarerade konkurs har definitivt kommit att rita om den friskolevänliga opinionskartan. Politiker av olika kulörer ser nu lättplockade populistpoäng att hämta. De tidigare så friskolevänliga miljöpartisterna var allra först att vända kappan efter vinden. Socialdemokraterna blandar sina kort bättre när man bakvägen söker begränsa valfriheten genom inskränkt etableringsrätt via kommunala vetomöjligheter.

Fri etableringsrätt utan vinstbegränsningar är grundläggande inslag i friskolereformen. Genom ett kommunalt veto ger man kommunpolitikerna makten att bestämma sina konkurrenter. Och säg den monopolist som önskar mer konkurrens. Vetot ger en ypperlig möjlighet för bekväma lokalpolitiker att inte behöva styra upp illa skötta skolor. Inskränkt etableringsrätt och vinstbegränsningar motverkar dessutom långsiktighet i verksamheten. Med begränsade möjligheter att arbeta upp ett eget kapital och en minimerad riskpremie, och utan vetskap om verksamheten överhuvudtaget har någon framtid lär få friskoleentreprenörer ställa sig på kö.

Valfriheten är väl värd att värna. Elever erbjuds därmed olika pedagogiska vägar som är anpassade efter individens behov samtidigt som alla, inte bara de mest besuttna, har möjlighet att byta bort en upplevt dålig skola. Hela samhället gagnas av mångfald inom skolan och det vore förkastligt om man nu började darra på valfrihetsmanschetten.

Upp till kamp för byråkratin

Egyptierna valde i sina första fria val Muhammed Mursi till president i ett val som av de flesta bedömare ansågs fullt legitimt. Mursi störtades dock ganska omgående, inte genom nyval eller på annat sätt av folket, utan genom en välregisserad militärkupp.

Egypten är ännu ett exempel i raden av stater där folkvälde och demokratiska beslut inte respekterats och där samhällsinstitutioner saknats starka nog att försvara samhällskonstruktionen. Egypten, tillsammans med flertalet av sina afrikanska grannar och grannar i mellanöstern, saknar med sin historia av diktatur- och despotvälde ramverk för demokrati. Utan övning och utan riktiga politiker finns egentligen inte något bruk för valurnor.

I Sverige har vi byggt robusta institutioner och en väloljad byråkrati i hundratals år samtidigt som vi alla övat demokrati i fria och allmänna val sedan 1921. Vi riskerar därför knappast någon revolution eller militärkupp. Hotet mot vårt samhällsbygge utgörs istället av en tilltagande respektlöshet gentemot det allmänna och de institutioner som skapats till samhällets försvar. Bidrags- och skattefusk, våld mot ordningsmakten, vandalism och utomparlamentariska angrepp från vänster, höger- och miljöextremister demoraliserar och gnager på samhällskroppen. Måhända utgör detta inget överhängande hot men ändå ett reellt sådant som förtjänar att tas på största allvar.