EU är det bästa vi har

Bespottad

EU är en uppskattad spottkopp. Allmän, anonym och försvarslös. Förutom upphävda passkontroller och spritkvoter är det mest skit därifrån, hörs det. Motsägelsefullt nog är svensken ändå övervägande EU-vän. I maj uppgav sig 57 procent i huvudsak vara för ett medlemskap och endast drygt 17 procent däremot.

Faktum är att den västerländska liberala, demokratiska och frihandelsvänliga modellen inte varit så här trängd på länge. Från öst tränger sig Putin och Xi Jinping allt oblygare på med sina despotiska strävanden alltmedan Trump från väst inte bara drar sig tillbaka utan också slår tillbaka. Utvecklingen visar med ryslig tydlighet att demokrati, mänskliga rättigheter och frihandel inte är något beständigt. Det är värden vi måste slåss för. Jämt. EU är en bräcklig organism, med 27 mer eller mindre disparata beståndsdelar och därpå följande brister. Som helhet är vi dock relativt ense, och endast som helhet är vi starka. Inga skulle bli gladare om EU föll samman än trion Putin, Jinping och Trump, ty ensamma äro vi alla enkla byten.

Vän av öppenhet, demokrati, frihandel och mänskliga rättigheter inser vikten av ett sammanhållet EU. För brister och skönhetsfläckar till trots så är EU ändå det bästa vi har. Skönt då att de allra flesta än så länge också håller med om det.

EU behövs mer än någonsin

I år är det 100 år sedan krutdurken Europa exploderade i sitt första av två världskrig. Spänningarna länderna emellan hade nått bristningsgränsen och ett par skott i Sarajevo fick hela kontinenten, och stora delar av den övriga världen, att ge sig ut i krig. Nationalism, revanschism och ömsesidig misstänksamhet gav 1900-talets Europa två förödande krig med katastrofala mänskliga och materiella följder.

Idag behövs en enad europeisk union mer än någonsin. De 28 EU-länderna förenas i den demokratiska och frihetliga tanken, i vilken makten utgår från folket, människors lika värde ses som självklart och i vilken handel och samarbete, snarare än vapenskrammel, säkrar freden. Dessa universella värden står idag inför åtminstone två påtagliga hot, tilltagande nationalism och en allt hotfullare granne i öst. Glädjande nog står EU enat i åtminstone frågan om det östliga hotet. 28 länder har, med vissa reservationer och en del gnissel, via förhandlingsbordet enats kring en rad gemensamma sanktioner som i förening kommer svida illa i det ryska skinnet. Genom Europas enande har den fria världen äntligen två rejäla spelare att räkna med, EU och USA.

När vi nu går till EU-parlamentsval senare i maj ska vi ha åtminstone en sak i åtanke, EU behövs, om inte för försvaret av demokrati, mänskliga rättigheter, fri handel och samarbete folk emellan.

Klent försvar straffar sig

Det var länge sen en västeuropeisk politiker vann val på höjda försvarsanslag. I Sverige, som i övriga Västeuropa, har försvarsbudgeterna blivit illa åtgångna under senare års freds- och ekonomiska kristider. I förment trygg försäkran om de Förenta Staternas beskydd och förträfflighet har Europa rustat ned till försvarsmässig obefintlighet.

Ryssland har gått i motsatt riktning och demonstrerar nu sin nyvunna styrka runt våra egna knutar. När Jan Björklund varnat för ryssen har han i bästa fall häcklats men i de flesta fall bara ignorerats. Nu när den ryska björnen så vaknat gnuggar väst yrvaket ögonen samtidigt som USA:s ledning förefaller påtagligt handfallet. En kedja är inte starkare än sin svagaste länk. Har man då åtskilliga sådana svaga länkar, som nu Nato har, blir kedjan ganska bräcklig. Just denna bräcklighet utnyttjas nu till fullo av en allt aggressivare rysk ledning.

Nato är försvagat men utgör likväl Sveriges enda reella försvarsoption. Efter den försvarspolitiska törnrosasömnen är det nu högan tid att vakna, för Sverige behöver såväl ett eget försvar som goda bundsförvanter.

http://rasmusliberal.com/2014/03/04/pengarna-inte-pr-raknas-for-putin/

http://martinskjoldebrand.net/index.php/home/k2-categories/item/338-ukraina-igen

http://jespersvensson.blogspot.se/2014/03/nya-provningar-for-europa.html

Nagellack som ger respekt

Friidtrotterskorna Moa Hjelmer och Emma Green Tregaro kommer sannolikt inte bli ihågkomna för sina sportsliga insatser under VM i Moskva utan mer sannolikt, och ack så mycket betydelsefullare, för sina subtila insatser för mänskliga fri- och rättigheter.

Moskva som skådeplats för 2013 års friidrotts VM är en ypperlig arena för att markera mot en tilltagande repression och ökande begränsningar av homosexuellas rättigheter i Ryssland och i flertalet andra delar av världen. Lite extra illa ställt kan det sägas vara just i Ryssland, ett land som ändå gör anspråk på att vara både utvecklat och civiliserat. Den nyss instiftade antigaylagstiftningen, med förbud mot ”homosexuell propaganda”, är en relik från förr när homosexualitet betraktades som en botbar sjukdom. En uppfattning som naturligtvis passar lovligt illa in i ett modernt och öppet samhälle.

Utvecklingen i Ryssland, mot ökat förtryck av oppositionella och minoriteter, är olycklig av flera orsaker. Inte bara att den drabbar de förtryckta utan också för att den fjärmar Ryssland ytterligare från väst och allmänna demokratiska principer. Att protestera mot förtryck och för mänskliga rättigheter ger respekt, om det så må ske genom målade naglar eller på annat sätt.

 

För liberala värden behövs i världen: När målade naglar blir ett hothttp://olovlindquist.blogspot.se/2013/08/emmas-malade-naglar.html

Både billigare och tryggare i Nato

Svenskar synes allt mer positiva till en svensk Natoanslutning.Opinionssvängningen välkomnas
sedan ett Natomedlemsskap skulle ge oss såväl ett billigare försvar som en tryggare tillvaro.

De allt positivare tongångarna kan till stor del säkert förklaras utifrån den senaste tidens alarmerande rapporter och avslöjanden om ett enveckasförsvar som dessutom ligger och sover när ryssen hälsar på. Säkerligen har många även beaktat några av alla de rationella skäl som finns för ett medlemskap. Idag har Sverige, sett till befolkningsmängd, världens största vapenindustri vilken vi tvingats bygga upp under den långa neutralitetsperioden. Ett försvarssamarbete innebär att samarbetsländerna delar på ansvar och kostnader. I Europa har därför försvarskostnaderna sjunkit drastiskt vilket till stor del förklaras av Natosamarbetets inbyggda struktur av delat ansvar. Ett medlemskap skulle alltså innebära att även Sverige skulle kunna minska sina försvarsutgifter och samtidigt montera ned delar av sin överdimensionerade försvarsindustri.

Det finns goda grunder för såväl pacifister som försvarsivrare att samlas kring ett svenskt Natomedlemsskap, det skulle nämligen både göra oss tryggare och bli billigare.

 

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/nato-ger-en-chans-att-krympa-eget-forsvar_8183534.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20130519

Ett ryskt steg i rätt riktning

Onsdagen den 22 augusti 2012 kan vara ett datum värt att lägga på minnet. Denna dag rullade nämligen WTO ut mattan för den ryska federation som därmed blev fullvärdig medlem i frihandelsorganisationen. Med medlemskapet förbinder sig Ryssland att följa en rad internationella överenskommelser med syfte att riva tullmurar och sänka importtariffer, allt för att öppna landet för internationell handel.

Medlemskapet är goda nyheter, inte bara för svenska och andra länders exportföretag, utan kanske framförallt för landets demokratikämpar. Historien har flerfalt visat vad öppna gränser och ökad internationell handel kan göra för ett land. Med ökat internationellt utbyte och kontakter över gränserna sprids, utöver varor och tjänster, tankar och idéer utöver dem som annars finns inpyrda alternativt tvingats på av auktoritära regimer. Frihandel, med ökad konkurrens, större varu- och tjänsteutbud, fler företag och lägre priser utgör också en jordmån för ekonomisk tillväxt och ökad levnadsstandard. Ökad levnadsstandard innebär i sin tur ekonomisk frihet vilken utgör en solid grund för individens frihet och demokratiers framväxt.

För ett Ryssland som annars är på helt fel väg med yttrandefrihetsbegränsningar, statlig repression, ökad korruption och en allt porösare rättssäkerhet kommer därför WTO medlemskapet som en skänk från ovan, äntligen ett ryskt steg i rätt riktning.

http://www.svd.se/naringsliv/historiskt-kliv-in-i-wto-palatset_7435580.svd

Murar och förbud med Sjöstedt i laget

Det var många av oss som trodde Vänsterpartiet skulle slå in på en mer sansad linje med sin nye ledare. I partiets vänsterled fruktades en högersväng och sett till motkandidaterna var fruktan kanske befogad. Under sina inledande månader i partitoppen har Sjöstedt dock stillat de flesta av dessa farhågor och hans sommartal häromdagen lär knappast ens gjort gamla Ohlyvänner besvikna.

Väl i talarstolen raljerade Sjöstedt friskt och lovade förbud på annat. Med Sjöstedts lag i regeringen blir det få eller helst inga bemanningsföretag, inget riskkapital inom välfärden, ett fjärmande från Europa och allt mindre av försvarssamarbeten. I tider då Ryssland och många tidigare satelliter slår in på allt auktoritärare spår, då den globala arbetsmarknaden kräver allt flexiblare företag och då fler, inte färre, idéer behövs inom välfärden vill Sjöstedt backa bandet och bygga murar längs landsgränserna.

Sjöstedts rivstart lär säkert ha inspirerat en och annan troende partiarbetare, betydligt värre lär den dock ha varit för tilltänka lagkamrater. Eller vad säger Stefan Löfvén?

Räkna inte bort ryssen

De svenska försvarsanslagen har krympt dramatiskt som andel av BNP de senaste decennierna. Detta till den milda grad att värnpliktiga på sina håll tvingas sova på medhavda luftmadrasser under tjänstgöring. Degraderingen av försvaret till en budgetventil, som enkelt skruvas åt så snart finansdepartementet önskar spara, har gett oss en ohållbar situation och en ihålig försvarslinje. Faktum är att den svenska försvarsförmågan är tämligen obefintlig idag.

Den politiker eller debattör som lyfter förvarsfrågan möts i bästa fall av uppgivna suckar men i de flesta fall av fullständig tystnad. Det finns ingen hotbild längre hävdas det, den försvann i det ögonblick som Berlinmuren föll och det kalla kriget ändade. Den som till äventyrs törs dryfta något om hotet från ryssen kan inte annat än att få räkna med att schavottera. I detta klimat sätter sig nu försvarsberedningen ner för att diskutera och analysera den internationella och säkerhetspolitiska utvecklingen. Måtte man inte landa i samma slutsatser som 2004 års beredning i vilken världsfreden tycks ha skönjts runt hörnet och i vilken Ryssland helt skrevs av som potentiellt hot.

Realiteten är nämligen den att Ryssland på senare år slagit in på en allt aggressivare linje och manipulerat fram en machoschistisk halvdiktator med föga respekt för vare sig sin egen befolkning eller någon annans. Under denna regim har upprustningen tagit fart vilket måste beaktas även från svenskt håll.

En av statens huvuduppgifter är det territoriella försvaret och försvaret av sitt lands befolkning. Rysslands upprustning kan då inte bortses ifrån. Det vore därför ett svek mot alla oss svenskar att inte äntligen lätta på försvarsbudgetventilen.

FN åter på läktaren

Det såg ett tag riktigt ljust ut för de libyska frihetskämparna. Tappert stred de mot överste Gadaffis förtryckarregim utan egentliga materiella förutsättningar. Fäste efter fäste intogs och Gadaffi själv syntes alltmer desperat.

Verkligheten kom dock ifatt och regimens militära överlägsenhet tycks nu till fullo ta ut sin rätt. Den luftburna överlägsenheten i form av attackflyg och helikoptrar kombinerad med ett kraftigt övertag även på marken via stridsvagnar och tungt artilleri pressar oppositionen allt hårdare.

Alltsedan stridigheterna inleddes har oppositionens enda krav på omvärlden varit införandet av en flygförbudszon vilket skulle jämnat ut oddsen drastiskt. Hoppet har allena stått till FN och dess godkännande eftersom EU saknar erforderliga stridsförband och NATO inväntar FN:s samtycke.

Hos FN stöter dock frihetskämparna på patrull. Med diktaturen Kina och semidiktaturen Ryssland i säkerhetsrådet är utsikterna noll för ett FN-mandat. Och inte förbättras utsikterna av att Rysslands och Kinas ambassadörer nu sitter i förhandlingar med Libyen om utvecklade bilaterala relationer och ökad access för ryska och kinesiska företag till libysk olja.

Förenta Nationerna, församlingen som strävar mot världsfred och kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter, sitter nu åter på läktaren när de som mest behövs nere på plan. Frågan är hur länge den fria världen ska acceptera denna hycklarförsamling som världsfredens övervakare?