Murar och förbud med Sjöstedt i laget

Det var många av oss som trodde Vänsterpartiet skulle slå in på en mer sansad linje med sin nye ledare. I partiets vänsterled fruktades en högersväng och sett till motkandidaterna var fruktan kanske befogad. Under sina inledande månader i partitoppen har Sjöstedt dock stillat de flesta av dessa farhågor och hans sommartal häromdagen lär knappast ens gjort gamla Ohlyvänner besvikna.

Väl i talarstolen raljerade Sjöstedt friskt och lovade förbud på annat. Med Sjöstedts lag i regeringen blir det få eller helst inga bemanningsföretag, inget riskkapital inom välfärden, ett fjärmande från Europa och allt mindre av försvarssamarbeten. I tider då Ryssland och många tidigare satelliter slår in på allt auktoritärare spår, då den globala arbetsmarknaden kräver allt flexiblare företag och då fler, inte färre, idéer behövs inom välfärden vill Sjöstedt backa bandet och bygga murar längs landsgränserna.

Sjöstedts rivstart lär säkert ha inspirerat en och annan troende partiarbetare, betydligt värre lär den dock ha varit för tilltänka lagkamrater. Eller vad säger Stefan Löfvén?

På V-fronten intet nytt

Så har successionen skett i Vänsterpartiet. Gamle Kommunistohly har bytts mot den fräsche och förmodat pragmatiske Jonas Sjöstedt. Sjöstedt som av de trognaste partikamraterna betraktats med viss misstänksamhet på grund av sin påstådda högerprägel. I sin programförklaring på DN:s debattsida (4/1) skingras dock alla tvivel om att den nya ledaren inte skulle vara renlärig. Tillsammans med Ulla Andersson, en av motkandidaterna till partiledarposten, lägger Sjöstedt ut sina planer och visioner för partiet. Och dessa lämnar ingen oberörd.

Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank, Sveriges fyra storbanker ska delas medelst lagstiftning och, får man förmoda, via förstatligande. Härigenom motverkas spekulation och risktagande samtidigt som en utveckling främjas där den ekonomiska politiken bestäms av demokratin och inte marknaden. Efter kommande mandatperiod ska ingen heller behöva jobba mer än 37 timmar per vecka. Målet är dock 35 timmar vilket ses som fullt rimligt inom överskådlig tid. Offentlig sektor ska återförstatligas, löner höjas och anställda ska ha laglig rätt till heltid. Privat företagande och, gudbevars, riskkapitalister må icke bemöda sig. EU samarbetet ska vi givetvis lämna och våra grannar får väl klara sig bäst de vill. I Sjöstedts Sverige ska ingen heller behöva lida ekonomisk nöd, socialbidraget kommer i princip att kunna avskaffas. Notan för de svulstiga planerna skickas till ”de med högre inkomster”.

Sjöstedt har, såvitt jag vet, inte kommit ut som kommunist men nog hissar han den röda fanan högt. Så till Ohlyvänner och kommunister, saknaden torde inte behöva bli alltför stor för på V-fronten intet nytt.

En skola med öppna dörrar

Sverige ska konkurrera med kunskap och därför ska minst 50 procent av alla elever studera vidare efter gymnasiet. Det bestämde en gång Socialdemokraterna, ihärdigt påhejade av den övriga vänstern. Lars Ohly dundrade under valrörelsen om hur regeringen var på väg att smälla igen korridorer av dörrar för kunskapstörstande adepter. Udden var riktad mot den föreslagna gymnasiereformen med förslaget att vissa praktiska utbildningar inte tvingande skulle ge högskolebehörighet.

Onekligen låter det bättre med öppna än stängda dörrar och nog ligger tankarna i linje med socialdemokratins strävan att bereda väg för klassresan. Och sätter man bara ungarna tillräckligt länge med matte- och fysikböckerna så ska väl målet snart vara nått.

Tyvärr får i många fall de tvingande matte- och fysikböckerna rakt motsatt effekt. I en mycket tankeväckande debattartikel i SVD (22/1) skriver en rad experter på barnmedicin att en stor grupp elever (cirka 13-14 procent) per definition har svag teoretisk förmåga vilket innebär att de med stor sannolikhet inte kan uppnå de teoretiska kraven i skolan. Detta innebär däremot inte att de är obegåvade, dumma eller saknar förutsättningar. Möjligtvis i Socialdemokraternas teoretiska samhälle men inte i den praktiska verkligheten.

Verkligt utsorterande blir skolan när inte allas olika kompetenser tas tillvara och när våra helt olika förutsättningar inte beaktas. I en sådan skola smäller mängder av dörrar igen mycket tidigt för en stor grupp med svagare teoretisk förmåga. Följden är utslagning och enorma samhällskostnader. En skola med dörrarna öppna kännetecknas av respekt för allas våra olikheter. En sådan skola ger alla möjligheten oaktat om begåvningen är praktisk eller teoretisk.

Ohlys kumpaner tappar mark

Söndagen den 26:e september är det val i Venezuela. Ett föregångsland för den som tror på den socialistiska samhällsmodellen. Till val går den Store Ledaren, president Hugo Chavez, som nu dikterat venezolanernas villkor sedan 1998. Denna gång, till skillnad från föregående val, möter Chavez motstånd. Inte enbart av en opposition (som trots regimens totala kontroll över media och andra nyhetskanaler inte bojkottar) utan också av ett jäsande missnöje bland väljarna.

Presidentens regeringstid har präglats av reformiver. Via ett totalkontrollerat parlament har beslut fattats om konfiskering och förstatligande av det mesta. Banker, olje- och gruvindustri, mark, köpcentrum och energibolag har överförts till statens ägor. Chavez strävar mot ”2100 talets socialism” och konstaterar att ”detta är en folkets revolution”.

Oavsett ideologisk övertygelse kan ingen annan än Chavez och dennes socialism klandras för landets usla ekonomi, dess skyhöga inflation och arbetslöshet eller det eskalerande gatuvåldet. Att lyckas så illa med det mesta är imponerande med tanke på de enorma olje- och mineraltillgångar landet förfogar över. Den fullständiga ringaktningen för äganderätt i kombination med ett sönderkorrumperat rättsväsende driver såväl kapital som entrepenörer ur landet. Kvar blir presidentens lakejer som profiterar på systemet samt de mest utsatta som ingen annanstans kan fara.

I det likväl socialistiska grannlandet Kuba luckras nu monopol efter monopol upp sedan president Raul Castro konstaterat det ohållbara i det socialistiska systemet. 100 000 statsanställda kommer i dagarna att tvingas lämna sina anställningar. I Sverige gjorde samtidigt kubavännen och socialist/kommunisten Lars Ohlys vänsterparti ett rekorddåligt val.

Oavsett valutgången i Venezuela synes den korrumperande socialismen ha nått vägs ände. Och detta ska vi vara glada för, fattig som rik.

Greven och betjänten

I Sverige är vi stolta över mycket. Bland annat anser vi oss jämställda och fritänkande, utan förtryck av vare sig oppositionella eller från statsmakten. Vi har en tryckfrihetsförordning, vi har yttrandefrihet, religionsfrihet med mera. Vi är också ett sekulariserat land utan religionsförtryck. Svensk skola har i decennier producerat ifrågasättande och kritiska elever med vana att granska källor och dess trovärdighet. Med andra ord borde vi svenskar vara förmögna att fatta beslut om åtminstone våra egna och våra familjers vardag.

De flesta skriver säkert själva under på detta, ingen känner väl dig eller din familj bättre än du själv och familj? Med detta konstaterat ter sig många politiska uttalanden på sistone som ytterst kontroversiella. V, MP och S har alla enats om att föräldraförsäkring ska kvoteras ytterligare. Längst vill Lars Ohly gå som kräver totalkvotering, rakt av. Ointressant i sammanhanget är vad föräldrarna själva tycker. Lika ointressant är det att låta dem själva bestämma över tillvaron med sina barn. Lars Ohly bjuder ogenerat in sig själv i familjers vardagsrum. LO ordföranden Wanja Lundby Wedin lät proklamera att hennes medlemmar (nuvarande och alla de som lämnat) inte förstått sitt eget bästa. Att rösta borgerligt är ju fel, det borde folk förstå! Att så många lämnar LO beror endast på att folk förletts att tro på borgerlig propaganda, inget annat. Att alltfler kommit att rösta på de borgerliga förklaras även det med okunskap. Vi har inte förstått vilket fruktansvärt samhälle de borgerliga skapar.

Greven av Sverige har i närmare 70 år kuvat sin betjänt. Betjänten tycks nu slutligen ha tröttnat och sparkat ut sin greve, klart greven är förbannad.