Ärlighet varar längst

Tar en bärs och cigg,

och vips är problemen ur världen

Donald Trump hetsar i ivriga ordalag på sina anhängare i jakten efter de enkla rösterna. Rivalen Clinton spelar även hon till del på de populistiska strängarna, om än inte i samma höga tonskala. UKIPs Nigel Farage och Tories Boris Johnson såg i somras till att britterna lämnade EU, med liknande enkla lösningar och argument. Le Pen ser helst att hennes Frankrike klipper banden med EU och sin omvärld, likt hennes växande populistsyskonskara runt om i väst.

Varför inte vara ärlig, världen är komplex, livet kan vara svårt och ekonomin obarmhärtig. Detta faktum går vare sig att förhandla eller lagstifta bort. Ingen vinner långsiktigt på isolering, allra minst de isolerade. Konsekvenserna av att backa band och utveckling är förödande, vilket åtskilliga kommuniststater och länder i mellersta östern påvisat. Enda vägen fram är att ibland bita i det sura äpplet och streta på.

Teknikutveckling, frihandel och allt öppnare gränser är av godo och måste försvaras. Och dess motsatser bekämpas. Ärlighet varar längst, och det finns inga genvägar. Just därför kommer vi som står upp för denna ärlighet slutligen att vinna kampen.  

Hava förtröstan

När krutröken nu skingrats efter Europas valdueller är det ingen vacker bild som tonar fram. Det var de allra skjutgladaste galningarna som fick in de bästa träffarna medan de fridsammare EU-vännerna tvangs till reträtt.

I Frankrike och Storbritannien blev EU-fientliga och nationalistiska partier störst. I Ungern, Grekland, Tyskland, Italien, Danmark, Nederländerna, Belgien och inte minst Sverige var utvecklingen likartad. Nästan lika starkt gick motsatta sidan fram, extremvänstern och kommunisterna. Vad som förenar dessa två disparata grupper är fientligheten mot internationellt samarbete och vurmandet för tullar och handelsrestriktioner. Detta är också vad som skrämmer mest med valresultatet. Fri rörlighet för varor, tjänster och människor, rivna tullmurar och fördjupat internationellt samarbete är nämligen just vad som skapar välstånd, och garanterar freden. Om EU:s 28 länder nu börjar krypa tillbaka och mest pyssla om sitt eget hotar måhända inget direkt krig men i vart fall en påtaglig stagnation. Den som tror och påstår att ensam är starkast svävar i allvarlig villfarelse.

Tyvärr segrade de enkla budskapen i år men låt oss ha förtröstan, populister kommer och går medan sunda idéer och frihetstanken består.

http://rasmusliberal.com/2014/05/26/tio-procent-liberaler/

http://hansaberg.wordpress.com/2014/05/26/antietablissemanget-vann/

Demokrati kräver också ansvar

Det nyss avhållna italienska parlamentsvalet fick de europeiska börserna att rasa, Euron att dala och de italienska statspappersräntorna att skena. Reaktionerna visar på att valutgången, med storslam för populisterna Beppo Grillo och Silvio Berlusconi, inte uppskattades av ekonomer och långivare.

Berlusconi gick bl a till val på att återbetala redan inbetald fastighetsskatt och att i övrigt återställa allt så som det var förr. Grillo lovade i sin tur medborgarlön och slopad fastighetsskatt. Att Italien står vid ruinens brant synes inte bekymra, vare sig nämnda båda herrar eller alla de som röstade fram dem. Tragiskt nog synes detta mönster gå igen, där kortsiktig populism skördat störst framgångar just där de som allra minst hör hemma. Grekerna röstar fram nazister och kommunister, ungrarna nationalister och nazister medan fransmännen nöjer sig med loja socialister.

I en demokrati ska makten utgå från folket medan de folkvalda har att exekvera folkets vilja. Om ett sådant system ska fungera krävs dock att detta folk tar sitt ansvar, och det gör man inte genom att lägga sin röst på flamsiga clowner och gapiga populister.

 

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/ingen-rolig-fars

 

Med KGB runt hörnet

Med tiden falnar de flesta minnen. En lika naturlig som farlig process vilken tvingar oss att ständigt påminna oss själva och inte minst våra avkommor om den historia som format den nutid vi lever i idag.

För de balter som under drygt ett halvt sekel levde under Sovjetkommunismens förtryck är det dock inga problem att minnas. För den som tar sig de dryga 40 milen från Stockholm till estniska Tallinn och sedan följer den södra rutten ner till litauernas Vilnius väntar förskräckande och omskakande historier och platser. I ockupationsmuséet i Tallinn beskrivs hur kommunismen successivt skulle implementeras i landet och etsas in i estens medvetande. Med hot om deportationer, lönnmord och grundlösa fängslanden skulle det estniska folket bli trogna och lydiga kommunister. Estniska förbjöds som språk och några andra fanor än de kommunistiskt röda tilläts inte. Samma skräckvälde infördes i grannländerna Lettland och Litauen. Den med mod kan i Vilnius besöka KGB:s tidigare högkvarter. I denna byggnad, centralt belägen på en av stadens fashionablare adresser, lät säkerhetspolisen fängsla, tortera och avrätta påstått oppositionella och inte sällan också deras familjer.

Sovjetkommunismens avarter i form av förtryck, våld och tankeförbud är inget snedsteg eller olycksfall i arbetet utan en naturlig följd av ideologins tes om kollektivism och enhetlighet. Med en sådan utgångspunkt måste nämligen statlig kontroll och, i förlängningen, statliga övergrepp bli följden. Människan är skapad med en egen fri vilja och förmåga att tänka fritt vilket ofrånkomligen krockar med kommunismens ideal. Detta faktum bör vi alla ha i åtanke var gång det vankas val.

På V-fronten intet nytt

Så har successionen skett i Vänsterpartiet. Gamle Kommunistohly har bytts mot den fräsche och förmodat pragmatiske Jonas Sjöstedt. Sjöstedt som av de trognaste partikamraterna betraktats med viss misstänksamhet på grund av sin påstådda högerprägel. I sin programförklaring på DN:s debattsida (4/1) skingras dock alla tvivel om att den nya ledaren inte skulle vara renlärig. Tillsammans med Ulla Andersson, en av motkandidaterna till partiledarposten, lägger Sjöstedt ut sina planer och visioner för partiet. Och dessa lämnar ingen oberörd.

Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank, Sveriges fyra storbanker ska delas medelst lagstiftning och, får man förmoda, via förstatligande. Härigenom motverkas spekulation och risktagande samtidigt som en utveckling främjas där den ekonomiska politiken bestäms av demokratin och inte marknaden. Efter kommande mandatperiod ska ingen heller behöva jobba mer än 37 timmar per vecka. Målet är dock 35 timmar vilket ses som fullt rimligt inom överskådlig tid. Offentlig sektor ska återförstatligas, löner höjas och anställda ska ha laglig rätt till heltid. Privat företagande och, gudbevars, riskkapitalister må icke bemöda sig. EU samarbetet ska vi givetvis lämna och våra grannar får väl klara sig bäst de vill. I Sjöstedts Sverige ska ingen heller behöva lida ekonomisk nöd, socialbidraget kommer i princip att kunna avskaffas. Notan för de svulstiga planerna skickas till ”de med högre inkomster”.

Sjöstedt har, såvitt jag vet, inte kommit ut som kommunist men nog hissar han den röda fanan högt. Så till Ohlyvänner och kommunister, saknaden torde inte behöva bli alltför stor för på V-fronten intet nytt.