Ödesvalet i maj

Ett av EU-valets många 

högerspöken

Kampanjandet inför maj månads EU-val har börjat varva upp. Precis som i höstens riksdagsval kommer flertalet partier måla även detta val i ödesmättade toner. Åter ställs vi inför ont mot gott, ett ultimativt val där väljarna antingen är med eller mot och där högerpopulisten är det gemensamma onda.

Det finns i och för sig många skäl att vara bekymrad idag, tilltagande nationalism och xenofobi är två. Men att möta en i mångt bekymrande situation med hot, svartmålningar och skambeläggande är fel väg. Det drar bara isär oss ännu mer. En färsk SOM-undersökning visar just på detta där allt färre betraktar sig som mittenorienterade, men alltfler endera höger eller vänster. Så istället för att måla fan på väggen, hotas och skrämmas med andra partier bör politiken söka svara på folks faktiska oro och framtidsfrågor. Novussiffror visar då att klimat och miljö är allra viktigast, följt av brottsbekämpning respektive invandring och migration. 

Ödesval må vara men för väljarna handlar det då om andra, för dem, viktigare frågor än hotande högerpopulism och nationalism. Fokusera på dem och ödesvalet lär bli mindre ödesmättat.

Statsmannen som krökte rygg

Chocken har knappt lagt sig efter EU-parlamentsvalets omskakande utfall. Förutom franska Nationella Fronten tog britternas Ukip den största skalpen. Det brittiska frihetspartiet, med nära 30 procents väljarstöd, vill inte bara lotsa Storbritannien ut ur EU utan likaväl bryta upp hela unionen.

Kanske än värre än Ukip:s framgång i sig är premiärminister Camerons reaktion på valresultatet. Premiärministern säger sig ha ”lyssnat” och ”förstått budskapet” och har följaktligen utlovat folkomröstning om landets vara eller inte vara i unionen. Så agerar en person med stukat självförtroende och låg självaktning, men knappast en statsman. En sådan tar ansvar för sitt land och förmår att blicka bortom nästa val. I det trängda läge som unionen, och minst lika mycket Storbritannien, nu befinner sig måste frimodiga folkrepresentanter kliva fram och försvara de värden som Europasamarbetet bygger på. Cameron väljer istället att underblåsa de populistiska strömningarna.

Färre handelsrestriktioner, fördjupat multilateralt samarbete, friare rörlighet och stabila gemensamma institutioner är avgörande för Europas fortsatta globala konkurrenskraft. Det vet David Cameron och därför är det extra sorgligt att se denne ”statsman” kröka rygg för populismens lättvindiga budskap.

Hava förtröstan

När krutröken nu skingrats efter Europas valdueller är det ingen vacker bild som tonar fram. Det var de allra skjutgladaste galningarna som fick in de bästa träffarna medan de fridsammare EU-vännerna tvangs till reträtt.

I Frankrike och Storbritannien blev EU-fientliga och nationalistiska partier störst. I Ungern, Grekland, Tyskland, Italien, Danmark, Nederländerna, Belgien och inte minst Sverige var utvecklingen likartad. Nästan lika starkt gick motsatta sidan fram, extremvänstern och kommunisterna. Vad som förenar dessa två disparata grupper är fientligheten mot internationellt samarbete och vurmandet för tullar och handelsrestriktioner. Detta är också vad som skrämmer mest med valresultatet. Fri rörlighet för varor, tjänster och människor, rivna tullmurar och fördjupat internationellt samarbete är nämligen just vad som skapar välstånd, och garanterar freden. Om EU:s 28 länder nu börjar krypa tillbaka och mest pyssla om sitt eget hotar måhända inget direkt krig men i vart fall en påtaglig stagnation. Den som tror och påstår att ensam är starkast svävar i allvarlig villfarelse.

Tyvärr segrade de enkla budskapen i år men låt oss ha förtröstan, populister kommer och går medan sunda idéer och frihetstanken består.

http://rasmusliberal.com/2014/05/26/tio-procent-liberaler/

http://hansaberg.wordpress.com/2014/05/26/antietablissemanget-vann/

Låt inte trädtopparna skymma sikten

Världen krymper, eller växer beroende på hur man ser på globaliseringen. Klart står i varje fall att tullmurar, handelshinder och protektionism tillhör en svunnen tid, en tid som ingen bör önska sig åter till.

Som ensam spelare i världen utgör vår ekonomi knappt en droppe i havet. Med EU som hemmaplan växer den dock till en rejäl insjö, till och med till världens största. Genom EU:s inre marknad har regler och tidigare länderspecifika krav harmoniserats, etableringshinder rivits och multilaterala avtal kunnat slutas. Öppna gränser har möjliggjort för miljontals arbetare och åter miljontals vetgiriga studenter att vinna nya inkomster och kunskaper. Disparata men ack så högljudda röster gör idag gällande att samarbetet må hända inte bör avvecklas men i vart fall backas åtskilliga steg.

Det är lätt att missa himlen på grund av alla skymmande trädtoppar. Och visst finns gott om sådana toppar i den snåriga EU-skogen, precis som det finns mörka moln uppe på himlen. Väl på EU-valdagen i maj gäller dock för var och en att se bortom det som skymmer, för de övriga alternativen skulle tvivelsutan innebära klart större bekymmer.

http://gerdeshanna.wordpress.com/2014/05/06/darfor-ber-jag-dig-att-rosta/

http://sorliden.blogspot.se/2014/05/darfor-eu-6-nato.html
http://sorliden.blogspot.se/2014/05/darfor-eu-5-konsumenterna.html
http://sorliden.blogspot.se/2014/05/darfor-eu-4-studier.html
http://sorliden.blogspot.se/2014/04/darfor-eu-3-vardval-europa_29.html
http://sorliden.blogspot.se/2014/04/darfor-eu-2-rorligheten.html
http://sorliden.blogspot.se/2014/04/ja-till-eu.html
http://jespersvensson.blogspot.se/2014/05/eu-for-att-skydda-de-manskliga.html

http://martinskjoldebrand.net/index.php/home/k2-categories/item/390-eu-och-pressfriheten
 

EU behövs mer än någonsin

I år är det 100 år sedan krutdurken Europa exploderade i sitt första av två världskrig. Spänningarna länderna emellan hade nått bristningsgränsen och ett par skott i Sarajevo fick hela kontinenten, och stora delar av den övriga världen, att ge sig ut i krig. Nationalism, revanschism och ömsesidig misstänksamhet gav 1900-talets Europa två förödande krig med katastrofala mänskliga och materiella följder.

Idag behövs en enad europeisk union mer än någonsin. De 28 EU-länderna förenas i den demokratiska och frihetliga tanken, i vilken makten utgår från folket, människors lika värde ses som självklart och i vilken handel och samarbete, snarare än vapenskrammel, säkrar freden. Dessa universella värden står idag inför åtminstone två påtagliga hot, tilltagande nationalism och en allt hotfullare granne i öst. Glädjande nog står EU enat i åtminstone frågan om det östliga hotet. 28 länder har, med vissa reservationer och en del gnissel, via förhandlingsbordet enats kring en rad gemensamma sanktioner som i förening kommer svida illa i det ryska skinnet. Genom Europas enande har den fria världen äntligen två rejäla spelare att räkna med, EU och USA.

När vi nu går till EU-parlamentsval senare i maj ska vi ha åtminstone en sak i åtanke, EU behövs, om inte för försvaret av demokrati, mänskliga rättigheter, fri handel och samarbete folk emellan.

Hotet från underjorden

Jimmie Åkesson har sannerligen gjort en resa med sina sverigedemokrater. Från ett gäng stökiga rasister till en kostymklädd riksdagsgrupp med drygt 9 procent väljarstöd i ryggen. Vindarna blåser dessutom i partiets riktning där allt fler sympatiserar med partiets migrationspolitiska idéer och där gruppen EU-skeptiker tilltar.

Utvecklingen inför maj månads europaparlaments val är oroande. Allting tyder på att extrem- och populisthögern gör ett historiskt starkt val och att EU-fientliga extremhögerpartier kommer kunna bilda egen parlamentsgrupp. Må vara att man är kritisk till delar av den utveckling som EU tagit på senare år, men att därifrån önska reversera hela projektet, stänga gränserna och återgå till förkrigstidens merkantilistiska nationalromantik är väl drastiskt. EU:s principer om den fria rörligheten och etableringsrätten har raserat handelshinder och öppnat världens största inre marknad och ekonomi. Detta har inte bara gjort Sverige rikare utan har framförallt hjälpt åtskilliga forna kommunist- och fasciststater på fötterna igen.

Till Dagens Industri (10/3) uppger Åkesson att han vill se sitt parti tillhöra en grupp i parlamentet och då är enda alternativet extremhögern, ledd av franska Nationella Fronten, flankerad av bland andra italienska Lega Nord, belgiska Vlaams Belang, de österrikiska och nederländska frihetspartierna (FPÖ och PVV) samt brittiska UK Independence Party. Alla mer eller mindre rasistiska men definitivt protektionistiska, bakåtsträvande och populistiska. Hotet från underjorden är påtagligt och Jimmie Åkesson är en del av det.

http://www.di.se/artiklar/2014/3/10/soker-extremt-samarbete-i-eu/