Always look at the bright side of life

Ser saken från den ljusa sidan?

När den brittiske premiärministern David Cameron sturskt lovade folkomröstning om landets EU-medlemskap öppnade han helvetets port. Striden kring landets relation till övriga Europa har alltsedan dess rivit upp elakartade sår och delat landet itu. Och även om nu den outtröttliga arvtagerskan Theresa May skulle lyckas sy ihop någon form av utträdesavtal så kommer britterna få ägna lång tid åt att rå om sina sår.

Intressant och förvånande nog synes britterna vara mer splittrade internt än EU:s övriga 27 medlemmar. För som EU:s rådsordförande Donald Tusk uttryckte det så finns det förvisso ingen anledning att vara glad, men EU-länderna lyckades åtminstone själva med att enas i en hyfsat solidarisk anda. I Mays Storbritannien däremot är oenigheten total. Det är inte bara oppositionspartiet Labour som trilskas, utan likafullt skottarna, nordirländarna och för all del många av Mays egna partikamrater. Oredan kan leda till att britterna får lämna EU utan övergångsavtal och det kommer svida rejält. Den utdragna och plågsamma brexitprocessen har dock glädjande nog ökat stödet för EU bland kvarvarande länder, och bland britterna själva.

Det finns således skäl att se på saken från den ljusa sidan. EU har, i denna kritiska och turbulenta tid, faktiskt lyckats hålla samman och enas i en minst sagt komplex fråga. Dessutom har alltså britternas självskadebeteende ökat stödet för EU. Always look at the bright side of life.

Ta ert ansvar politiker

Inget att skåla för

I demokratier väljer folket sina representanter till parlamentet. Sådana val sker med jämna mellanrum. Har de sedan inte skött sig åker de ut vid nästa val. Det är ett rimligt system eftersom politikerna då kontinuerligt får stå till svars och därför att makten de facto utgår ifrån folket.

De folkvalda kan också välja att delegera sitt ansvar tillbaka till folket genom att utlysa folkomröstningar. Folkomröstningar ger en ögonblicksbild över hur de röstande ställer sig i en fråga vid given tidpunkt. Resultaten är förgängliga eftersom de ger just en ögonblicksbild. Tyvärr är de sedan dock irreversibla. Brexitomröstningen, som David Cameron utlyste av partipolitiska skäl, är ett skräckexempel på hur snett det kan gå. Kampanjen kantades av allt annat än sakargument. Istället tilläts bluff, båg och grumliga nationalistiska argument vinna utrymme. Idag tycks britterna dessutom ångra sig, men det har de inget för. I höst ska Katalonien rösta om självständighet från det spanska förtrycket. Ingen kan förutse konsekvenserna, men var så säker på att sakargumenten kommer få begränsat med utrymme i debatten.

I Sverige har vi relativt nyligen röstat om EU-inträde och medlemskap i EMU. Jag vill minnas att debatterna främst kantades av bananers böjning och hur synd det vore att förlora kungen på våra mynt. Angelägna frågor för vissa kanske, men med begränsad relevans för själva frågan. Folkvalda bör ta sitt ansvar och göra sitt jobb, vilket vi valt dem för att göra. Och gör de det inte röstar vi bort dem vid första bästa tillfälle.

Statsmannen som krökte rygg

Chocken har knappt lagt sig efter EU-parlamentsvalets omskakande utfall. Förutom franska Nationella Fronten tog britternas Ukip den största skalpen. Det brittiska frihetspartiet, med nära 30 procents väljarstöd, vill inte bara lotsa Storbritannien ut ur EU utan likaväl bryta upp hela unionen.

Kanske än värre än Ukip:s framgång i sig är premiärminister Camerons reaktion på valresultatet. Premiärministern säger sig ha ”lyssnat” och ”förstått budskapet” och har följaktligen utlovat folkomröstning om landets vara eller inte vara i unionen. Så agerar en person med stukat självförtroende och låg självaktning, men knappast en statsman. En sådan tar ansvar för sitt land och förmår att blicka bortom nästa val. I det trängda läge som unionen, och minst lika mycket Storbritannien, nu befinner sig måste frimodiga folkrepresentanter kliva fram och försvara de värden som Europasamarbetet bygger på. Cameron väljer istället att underblåsa de populistiska strömningarna.

Färre handelsrestriktioner, fördjupat multilateralt samarbete, friare rörlighet och stabila gemensamma institutioner är avgörande för Europas fortsatta globala konkurrenskraft. Det vet David Cameron och därför är det extra sorgligt att se denne ”statsman” kröka rygg för populismens lättvindiga budskap.