Föräldraförsäkringen, kvinnofälla eller ej

Att angripa något så heligt som rätten till föräldrapenning, och då särskilt invandrares rätt därtill, är vågat. Vår tidigare integrationsminister Nyamko Sabuni har vågat ta det steget och backas nu upp av den alltid lika mångordiga Maud Olofsson.

En invandrad småbarnsförälder har rätt till samma antal betalda föräldradagar som hon skulle haft om knatten fötts i Sverige. Detta innebär att fulla föräldadagar erhålls oavsett barnets ålder. Detta, menar Sabuni och Olofsson, får invandrarkvinnor att stanna hemma med barnen istället för att aktivt integrera sig i det svenska samhället. En i den svenska debatten klassisk kvinnofälla således.

När Sabuni förde fram sina tankar var hon något av en pionjär. Nu har hon dock fått tung uppbackning av bl a en färsk ESO-rapport som pekar på föräldraförsäkringens inlåsningseffekter för invandrade kvinnor. Tidigare rapporter stödjer också tesen i det att Sverige är bland de sämre på att integrera invandrare, och då i synnerhet kvinnliga invandrare, på arbetsmarknaden.

Frågan har dock fler dimensioner utöver den om eventuella inlåsningseffekter och försäkringen som en kvinnofälla. I många av de kulturer varifrån dessa kvinnor invandrar är familjen och inte yrkeskarriären det viktigaste. Kvinnor med denna syn betraktar sig knappast som vare sig inlåsta eller som fast i någon fälla.

Oavsett den beteckning man väljer att åsätta fenomenet så kvarstår faktum att mängder av invandrarkvinnor inte kommer in i det svenska samhället och än mindre ut på arbetsmarknaden. Och detta kan inte tolereras, vare sig ur ett mänskligt eller nationalekonomiskt perspektiv. ESO-rapportens slutsatser och Sabunis och Olofssons förslag om en noggrann utredning av föräldraförsäkringen bör därför efterföljas.

Allt, även fattigdom, är relativt

Barnfattigdom har blivit det nya politiska modeordet, en gång lanserat av Rädda Barnen men nu hårdexploaterat av den politiska oppositionen. Hårdast har oppositionsledare Juholt gått fram som redan i samband med sitt installationstal klargjorde att krutet skulle läggas just här.

Strategin har varit lyckosam. Idag finns få debattforum med aktning som inte diskuterar detta ”nya” fenomen. Till ring P1 ringer upprörda lyssnare och i kvällspressen produceras mittuppslag med ”fattiga familjer”. Statistiken som talar för ökad barnfattigdom bygger på idén om att den som endast besitter 60 procent av medianinkomsten i ett land inom EU är fattig. Begreppet är alltså högst relativt. Tolkningen av statistiken kan därmed bli något komisk. I ett land där alla invånare svälter finns exempelvis inga fattiga. I ett rikt land, likt Sverige, existerar dock löneskillnader och de som inte ”hängt med i löneutvecklingen” drabbas av ”fattigdom”. Då spelar det mindre roll att den generella levnadsstandarden ökat betydligt i Sverige under senare år, att löntagare och pensionärer fått mer i plånboken och att såväl studenter som flyktingar lever högst drägliga liv.

När fattigdomsdebattörerna går till attack bör man ställa sig frågan hur deras alternativ ser ut. Kanske bör vi sänka inkomstnivåerna och levnadsstandarden och få det generellt lite sämre, lite grann som på Kuba. Så skulle fattigdomen enkelt utrotas. En rimligare väg att gå, som förvisso inte åtgärdar fattigdomsstatistiken men som sannolikt ger alla ett bättre liv, är att fortsätta den inslagna vägen mot fler jobb och lägre trösklar in på arbetsmarknaden. Endast genom egenförsörjning botas verklig fattigdom. Ökade skatteintäkter genom arbete och företagande är också det som möjliggör stöd och bidrag åt de som verkligen behöver det.

Statistiskt sett saknar såväl Nordkorea, Kuba som Zimbabwe fattigdom men inte ska väl dessa länder stå som svensk förebild?

Gnäll inte på regeringen, köp en egen Saab istället

Nu när den svenska nationalklenoden Saab Automobile är nere för räkning höjs tonläget betydligt från ringside. Vänsteroppositionen, Metall och Aftonbladet, för att nämna några, arbetar febrilt i den ena ringhörnan för att plocka politiska poäng.

Metalls Stefan Löfvén talar diffust om att regeringen borde bidra till att reda upp både de kortsiktiga och de långsiktiga problemen. Inte för att man ska gå in med pengar men ”den ska driva på och se vad den kan bidra med”. Aftonbladet säljer lösnummer och plockar opinionspoäng med snyfthistorier om utsatta Saabanställda och deras familjer. Vänsterpartiet manar på för ett statligt övertagande och Socialdemokraterna gottar sig mest åt allt rabalder. I den andra ringhörnan står regeringen, utan reella möjligheter att faktiskt få rätsida på den biltillverkare som nu haft helstängt i drygt tre månader utan en ny bil till försäljning.

Problemet för Saab är inte, som Löfvén gör gällande, en ”tillfällig likviditetskris” som regeringen lätt skulle åtgärda med lite positivare attityd och allmänt ”pådrivande”. Problemet är, och har alltför länge varit, att alltför få köper företagets bilar.

När GM släppte taget visade sig företaget närmast stå vid ruinens brant, utan nya modeller på gång och med en ihålig balansräkning. Dessa faktum kan ingen politiker göra något åt. Så istället för att gnälla på regeringen borde vardera Saabanhängare nu mangrant gå och köpa sig en egen Saab. Inget annat än bilförsäljning kan nämligen rädda företaget.

Den har vi hört förut Juholt

När Håkan Juholt gästspelar hos kongressande IF Metall svingas det friskt. När svaveloset just lagt sig efter ordförande Stefan Löfvéns salvor mot regeringens ”passiva industripolitik” och ”raserande av de sociala trygghetssystemen” äntrar vapenbrodern Håkan Juholt podiet. Johults taktik är att lättbegripligt och säljande skriva historien om ”det gamla Sverige som nu växer fram” med den sittande regeringen.

Opinionssiffrorna tyder på att taktiken för tillfället skördar framgång. Sympatierna för de nya ”sociala socialdemokraterna” tilltar i takt med att den kalla, och får man då förmoda, asociala borgerliga regeringen tappar i stöd. Håkan Juholt har sedan sitt bejublade installationstal i våras lovat de flesta (utom ”de rikaste direktörerna”) det mesta. Pensionärer, sjuka, fattiga småbarnsföräldrar, studenter, invandrare, arbetslösa, ja alla kan vänta sig bättre tider med Håkan Juholt. Och visst låter det lockande.

Att lova runt är inget problem så länge man inte behöver förklara hur löftena ska hållas. Greker, spanjorer och italienare har länge levt gott på frikostiga löften och valhänta subsidier. Men ingen avundas väl idag den grekiske statstjänstemannen eller de spanske pensionären. Även Mona Sahlin ryckte en gång fram som en yrvind i opinionsmätningarna. Först när löftena skulle blev politik blottlades att kejsaren var naken.

Lika lite som Mona Sahlins löften kunde frälsa Sverige eller Rörelsen, lika lite lär Håkan Juholts populism göra det.

Intolerabel intolerans

Som traditionen bjuder har de flesta skolbarn nu sjungit ut det gångna läsåret i en närbelägen kyrka. Lite pompigt men framförallt stämningsfullt och vackert. Tämligen oskyldigt avhandlas den blomstertid som komma skall innan kyrka och skollokaler lämnas för ett väl förtjänat sommarlov.

I toleransens och korrekthetens Sverige kan dock denna tradition gå mot ett abrupt slut. Efter politiskt korrekta överväganden och vissa minst lika korrekta påpekanden från rektorer runt om har nämligen Skolinspektionen nu bett skolorna att noga tänka över om avslutningen verkligen måste hållas i kyrkan. Avslutningen är nämligen skolpliktig verksamhet och sådan ska vara konfessionslös. Då inte alla elever är av kristen tro skulle enligt den korrekte vissa elever tvingas skolka på självaste skolavslutningen.

Förhoppningsvis landar de flesta skolledningar i att avslutningen måste hållas i kyrkan. Detta efter konstaterandet att avslutningen faktiskt är konfessionslös även om den har en viss kristlig försmak. Den förälder som inte kan unna sitt barn denna upplevelse i sitt nya land präglas av en intolerabel intolerans som samhället inte ska sanktionera.

När man är beredd att vika sig för de krafter som vill sluta sig inåt har man slagit in på en farlig väg. Kristna, men ytterst sekulära, Sverige bygger på traditioner och särpräglas av tolerans och acceptans, om detta måste vi värna. Låt därför ungarna sluta sina böcker i närmsta kyrka.

Den gröna pyrrhussegern

Tyskland tog i dagarna det historiska beslutet att lämna kärnkraften bakom sig. Miljörörelsen, inte minst svenska MP, lovprisar beslutet och ser nu dörrarna öppnas för ytterligare nedläggningar runt om i världen. Motsägelsefullt nog jublas det även i brunkolsgruvorna runt om.

I industritunga Tyskland står kärnkraften för drygt 22 procent av elproduktionen. En i internationella mått mätt förvisso ganska beskedlig andel (som förklaras av landets stora kolkraftsproduktion) men alls inte försumbar. Det tyska beslutet innebär att samtliga 17 reaktorer ska släckas ned senast 2022. Konsekvenserna är de uppenbara, konsekvenser som inte bara får kolbrytare att jubla utan säkerligen även ryska makthavare och despotiska arabregimer vars gas- och oljeindustri nu kommer få ytterligare uppsving.

Svenska Vattenfall, som genererar 89 procent av sin elektricitet i Tyskland med hjälp av kolkraft, bygger idag passande nog två helt nya kolkraftverk i Tyskland. Och förbundskansler Angela Merkel lär få se fler kolgruvor i sin närhet de kommande decennierna för några alternativ till kolet, Putins gas och arabernas olja finns för tillfället inte. Brunkolsvänner med Vattenfall i täten vittrar profit, Merkel vinner viktigt väljarstöd och miljörörelsen firar. Snacka pyrrhusseger.

Populistisk kapitalförstöring

Sverige lider brist på riskvilligt kapital. Det fastslås inte bara av entreprenörer, vars innovationer och företag aldrig når marknaden eller tillåts växa till sin fulla potential, utan även av ledande politiker. Näringsminister Maud Olofsson har likt en ivrig bäver jobbat hårt för att förbättra villkoren för svenska småföretag. All heder, men kortsiktig populism lägger tyvärr en våt filt över entreprenörsveriges verkliga problem.

I höstbudget 2010 förhandlade Olofsson framgångsrikt och lyckades få två statliga miljarder till en ny riskkapitalfond, Inlandsinnovation. Pengarna skulle satsas i snabbväxande småföretag i Olofssons hemtrakter i Norrlands inland. Säkert gav satsningen ett väljaruppsving inför höstens val men så många nya företag var knappast att vänta.

Istället för att ge entreprenören med företags- och branschspecifik kunskap möjlighet att investera egna medel ska medlen först gå via statens omfördelningsapparat för att sedan eventuellt åter komma entreprenören till del. Nu är förvisso förmögenhetsskatten avskaffad, vilket lockat hem åtskilliga investeringsvänliga miljarder, men kvarstår gör fortfarande en invecklad och snedfördelande 3:12 beskattning och en i internationella mått mätt skyhög kapitalskatt. 3:12 reglerna, vars syfte är att göra det lagom förmånligt att driva företag, hindrar effektivt riskkapital från att lämna bolagssektorn för mer lämpade ändamål. Kapitalskatten och 3:12 skickar antingen pengarna utomlands (till Peru bl.a.) eller rakt ned i statens överfulla fickor.

Olofsson ville säkert väl med sin riskkapitalsatsning och säkert fick hon några norrländska extraröster. Men en populism av liknande slag, i kombination med oviljan att ta sig an de verkliga problemen, innebär samtidigt en gigantisk kapitalförstöring.