Ett kallare Sverige

Wassberg är van vid kyla,
vi andra lär också få vänja oss.

I torsdags varnade statliga Vattenfall för att hela den svenska kärnkraften kommer att släckas ned. Konsekvensen skulle inte enbart bli högre elpriser och periodvis brist utan också utlösa förluster på tiotusentals miljarder. I slutändan för oss som betalar skatt.

De rekordlåga elpriserna är en bidragande orsak till situationen men på marginalen är det politiska beslut som kan få vågskålen att tippa över. Regeringen, med ambition att återindustrialisera Sverige, har hastigt fattat beslut om att höja effektskatten och att införa nya säkerhetskrav om oberoende härdkylning senast 2020. Effektskatten krymper lönsamheten från dag ett medan de nya säkerhetskraven kräver beslut om mångmiljardinvesteringar redan under 2016. Vattenfall konstaterar att läget börjar bli akut och att kalkylerna helt enkelt inte går ihop. Och med en förtida nedläggning av svensk kärnkraft skulle Sveriges elförsörjning vara hotad.

Samtidigt som industrivurmaren Stefan Löfven våndas gottar sig hans gröna regeringskamrater, som i dagsläget ser ut att kunna uppfylla ett av sina tyngsta vallöften. Tänka sig, att Socialdemokraterna kan bli det regeringsparti som verkligen ger ett kallare Sverige.

Olofsson borde ställa upp på förhör

Tidigare näringsminister Maud Olofsson är kallad till förhör i Konstitutionsutskottet. Förhören ska syfta till att reda ut turerna kring statliga Vattenfalls miljardfiasko i och med köpet av gasjätten Nuon. Olofsson har hittills hermetiskt vägrat att infinna sig och istället hänvisat till tidigare skriftligt ingivna svar. Det är dumt av Olofsson. Hon borde nu ta chansen att redogöra för varför staten inte ska göra affärer med skattebetalarnas pengar.

Vattenfall har fullständigt badat i pengar. Bolagets oligopolställning har gett smått fantastiska marginaler vilket fyllt stridskassan till sprängningsgränsen. Vattenfalls expansionsagenda lades fast redan under tidigt 2000-tal med nytillträdda Lars G Josefsson bakom spakarna. I rask takt brändes sedan kassan av på östtyska brunkolsgruvor och kolkraftverk samt gamla kärnkraftverk. Uppköpsrundan fortsatte även i Polen, Danmark, Belgien, Finland, Storbritannien och kulminerade slutligen i Nederländerna. Tidigare statsminister Göran Persson har senare uttryckt ruelse över att bolaget fick behålla så mycket pengar, pengar som en imperialistisk företagsledning istället satte sprätt på.

Vattenfalls historiska fiasko med Nuon-köpet är inte Maud Olofssons fel, däremot understryker det problemet med att ha politiker som affärsmän.

Företagsledning är inte politikers sak

Allianspartierna vann valet 2006 bl. a på löftet att kraftigt minska ägandet i statliga bolag. I rask takt påbörjade man sedan också försäljningen vilket renderade i en rad för skattebetalarna lyckosamma försäljningar. Tyvärr avstannade snart processen vilket sannolikt förklaras av de negativa opinionsyttringar som följde av processen. Oppositionen hamrade förtjänstfullt in budskapet att regeringen av ideologiska skäl reade ut svenska folkets gemensamma egendom. Så mycket sakligare blev sen heller aldrig kritiken.

 

Ingenting talar för att en socialdemokratisk styrning av Vattenfall och Telia skulle ha fungerat bättre än regeringens. Inte för att socialdemokrater besitter sämre kunskaper inom företagsekonomi eller mer än andra saknar etiska kompasser utan för att politiker helt enkelt inte ska ansvara för multinationella jättar likt Vattenfall och Telia.

 

Den av Socialdemokraterna orkestrerade kritiken gentemot stats- och finansminister avseende hanteringen av nu aktuella bolag träffar på sin höjd bortaklacken bakom mål. Ingenting talar för att vare sig en statsminister Löfvén eller en finansminister Andersson skulle ha hanterat saken bättre. Företagsledning är helt enkelt inte politikers sak.  

http://www.svt.se/nyheter/svtforum/regeringen-pressas-om-storaffar

 

Kolbrytarna gräver guld i Tyskland

Sedan Tyskland beslutade att snabbavveckla sin kärnkraft har goda energiråd blivit dyra. Den av miljörörelsen lovprisade avvecklingen har nu lett till att bl.a. svenska Vattenfall slog rekord i brunkolsbrytning under 2012. Motsvarande mängder har inte brutits sedan DDR:s glansdagar.

I akut brist på alternativ energi har efterfrågan på brunkol vuxit till den största hittills. Efterfrågan möts ganska snart av utbud vilket innebär att Vattenfall räknar med att investera drygt 2,5 miljarder årligen framöver i sina brunkolsgruvor. Härtill kommer mångmiljardinvesteringar i nya och äldre befintliga anläggningar. Brunkol är enligt bedömare klimatets fiende nummer ett. Bara de brunkolsgruvor som Vattenfall driver i östra Tyskland släpper ut mer koldioxid än hela Sverige gör under ett år.

En sådan seger till och jag är förlorad lär den gamle grekiske fältherren Pyrrhus ha konstaterat efter en av sina blodigaste segrar med många fallna. Dessa bevingade ord hade lika gärna kunnat fällas efter Tysklands kärnkraftsavvecklingsbeslut.

Den gröna pyrrhussegern

Tyskland tog i dagarna det historiska beslutet att lämna kärnkraften bakom sig. Miljörörelsen, inte minst svenska MP, lovprisar beslutet och ser nu dörrarna öppnas för ytterligare nedläggningar runt om i världen. Motsägelsefullt nog jublas det även i brunkolsgruvorna runt om.

I industritunga Tyskland står kärnkraften för drygt 22 procent av elproduktionen. En i internationella mått mätt förvisso ganska beskedlig andel (som förklaras av landets stora kolkraftsproduktion) men alls inte försumbar. Det tyska beslutet innebär att samtliga 17 reaktorer ska släckas ned senast 2022. Konsekvenserna är de uppenbara, konsekvenser som inte bara får kolbrytare att jubla utan säkerligen även ryska makthavare och despotiska arabregimer vars gas- och oljeindustri nu kommer få ytterligare uppsving.

Svenska Vattenfall, som genererar 89 procent av sin elektricitet i Tyskland med hjälp av kolkraft, bygger idag passande nog två helt nya kolkraftverk i Tyskland. Och förbundskansler Angela Merkel lär få se fler kolgruvor i sin närhet de kommande decennierna för några alternativ till kolet, Putins gas och arabernas olja finns för tillfället inte. Brunkolsvänner med Vattenfall i täten vittrar profit, Merkel vinner viktigt väljarstöd och miljörörelsen firar. Snacka pyrrhusseger.

Inga hönor att vara stolt över

Inga hönor att vara stolt över

I dagarna trillade de sista bokslutsrapporterna in för räkenskapsåret 2009. Bland rapportörerna fanns såväl fåglar som fiskar där vissa som vanligt gladde ägarna med miljardvinster medan andra tvingades gå med mössan för kassapåfyllning. Bland dem med allra flest intressen i rapportfloran fanns storkapitalisten Staten med bland andra Svenska Spel, SBAB, SAS och Vattenfall i sin sprängfyllda portfölj. Även denna skara bjöd ömsom vin ömsom vatten. Kassakossorna Svenska Spel, SBAB och Vattenfall bjöd som vanligt på guldregn medan SAS, vilket vi också börjat vänja oss vid, åter tvingades till nödlandning.

Hur det än må vara med siffrorna på resultaträkningens sista rad så finns ingen anledning till uppriktig glädje. Vattenfall har med statens goda minne monopoliserat den avreglerade energimarknaden och nyttjar nu sitt övertag till tveksamma kol- och gassatsningar i mångmiljardklassen. Inte mycket till greentech där inte. Svenska Spel tar å ena sidan sitt ansvar för att motverka spelmissbruk med sina knappt synbara ”spela lagom” etiketter. Å andra sidan exploaterar och vidgar de spelmarknaden i aldrig tidigare skådat slag. Det finns snart sagt inte ett spel eller forum där Svenska Spel inte agerar och ”tar sitt ansvar”. Bolånejätten SBAB etablerades en gång för att bryta upp den av bankgiganterna nära nog monopoliserade bolånemarknaden. I dagens bolånebubbelsverige står de för den allra aggressivaste utlåningen och är en högst bidragande orsak till bolånemarknadens opålitlighet.

Måhända värper dessa hönor många högkaratiga guldägg i statens rede, men för den rakryggade består de av inget annat än kattguld. Vill regeringen kunna bära huvudet högt bland sina medborgare så måste den nacka dessa hönor omedelbums.