Olofsson borde ställa upp på förhör

Tidigare näringsminister Maud Olofsson är kallad till förhör i Konstitutionsutskottet. Förhören ska syfta till att reda ut turerna kring statliga Vattenfalls miljardfiasko i och med köpet av gasjätten Nuon. Olofsson har hittills hermetiskt vägrat att infinna sig och istället hänvisat till tidigare skriftligt ingivna svar. Det är dumt av Olofsson. Hon borde nu ta chansen att redogöra för varför staten inte ska göra affärer med skattebetalarnas pengar.

Vattenfall har fullständigt badat i pengar. Bolagets oligopolställning har gett smått fantastiska marginaler vilket fyllt stridskassan till sprängningsgränsen. Vattenfalls expansionsagenda lades fast redan under tidigt 2000-tal med nytillträdda Lars G Josefsson bakom spakarna. I rask takt brändes sedan kassan av på östtyska brunkolsgruvor och kolkraftverk samt gamla kärnkraftverk. Uppköpsrundan fortsatte även i Polen, Danmark, Belgien, Finland, Storbritannien och kulminerade slutligen i Nederländerna. Tidigare statsminister Göran Persson har senare uttryckt ruelse över att bolaget fick behålla så mycket pengar, pengar som en imperialistisk företagsledning istället satte sprätt på.

Vattenfalls historiska fiasko med Nuon-köpet är inte Maud Olofssons fel, däremot understryker det problemet med att ha politiker som affärsmän.

Korkad symbolpolitik

De fick som de ville till slut. Efter en rad turer i riksdag och konstitutionsutskott fastslogs slutligen att brytpunkten för statlig skatt inte kommer att höjas, efter initiativ av en enad opposition. Lämpligheten i att bryta ut enskilda poster ur ett samlat budgetförslag kan diskuteras och frågan om nu inte budgetdämningarna knakar i fogarna bör ställas. Initiativet och de bakomliggande skälen är dock minst lika intressanta att diskutera.

S går till nästa års val på höjda skatter för en starkare välfärd. Den höjda brytpunkten utgjorde några promille i budgeten, inte mycket att yvas över. Jobbskatteavdragen däremot, vilka utgjort betydande inslag i årets och tidigare års budgetar, har svalts med hull och hår. Anledningen är givetvis att jobbavdragen inte bara gynnat ekonomin som helhet utan framförallt den stora arbetande skara som utgör viktigt väljarunderlag. Bättre då ur alla avseenden att ta strid mot gynnandet av de rika.

Höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt hade gagnat samhällsekonomin. Utbildning, ökat ansvar och ansträngning på jobbet hade lönat sig mer. Vi hade fått fler och mer kvalificerade arbetade timmar i ekonomin vilket hade ökat skatte- och avgiftsinbetalningarna. Detta har nu en korkad symbolpolitik satt stopp för.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/den-nya-vansterns-favoritfragor_8811966.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20131212

De nya betygen är både rättvisare och tydligare

Socialdemokraternas skolpolitiske talesman Ibrahim Baylan har blåst till skolpolitisk strid genom att KU anmäla utbildningsminister Björklund. Orsaken till Baylans upprördhet är det nya betygssystemet som sjösatts med sex betygssteg istället för tidigare fyra. De nya betygen ska enligt Baylan vara orättvisa mot de elever som nu får svårare att få högsta betyg och kommer också göra det svårare för lärarna att sätta korrekta betyg.

I sin iver att KU anmäla ännu en regeringsföreträdare blundar Baylan för ett antal centrala omständigheter, inte minst den att reformen var både oundviklig och helt nödvändig. Få av dem som fick eller delade ut betyg i det gamla systemet lär sörja att det nu gått i graven. Endast fyra betygssteg (varav det sämsta, IG, i princip endast tilldelades dem som inte närvarade alls) upplevdes av många elever som ytterst orättvist. Närvaro räckte i princip för att bli godkänd och således kvarstod i princip bara två betyg för dem med något högre ambitioner. MVG fick ytterst få och VG fick den stora massan. Konsekvensen av en så onyanserad skala blev att ambitiösa och duktiga elever inte sällan tilldelades samma betyg som den mindre ambitiöse. Detta i sin tur minskade incitamenten till ytterligare förkovran. Det kan heller inte ha känts särskilt tillfredsställande som lärare att, i brist på alternativ, inte kunna ge de betyg eleverna kanske egentligen förtjänade.

Om bara Baylan och dennes partikollegor kunde lämna Konstitutionsutskottet ifred ett tag och låta reformen sjunka in så har den svenska skolan numer ett både rättvisare och tydligare betygssystem.