Olofsson borde ställa upp på förhör

Tidigare näringsminister Maud Olofsson är kallad till förhör i Konstitutionsutskottet. Förhören ska syfta till att reda ut turerna kring statliga Vattenfalls miljardfiasko i och med köpet av gasjätten Nuon. Olofsson har hittills hermetiskt vägrat att infinna sig och istället hänvisat till tidigare skriftligt ingivna svar. Det är dumt av Olofsson. Hon borde nu ta chansen att redogöra för varför staten inte ska göra affärer med skattebetalarnas pengar.

Vattenfall har fullständigt badat i pengar. Bolagets oligopolställning har gett smått fantastiska marginaler vilket fyllt stridskassan till sprängningsgränsen. Vattenfalls expansionsagenda lades fast redan under tidigt 2000-tal med nytillträdda Lars G Josefsson bakom spakarna. I rask takt brändes sedan kassan av på östtyska brunkolsgruvor och kolkraftverk samt gamla kärnkraftverk. Uppköpsrundan fortsatte även i Polen, Danmark, Belgien, Finland, Storbritannien och kulminerade slutligen i Nederländerna. Tidigare statsminister Göran Persson har senare uttryckt ruelse över att bolaget fick behålla så mycket pengar, pengar som en imperialistisk företagsledning istället satte sprätt på.

Vattenfalls historiska fiasko med Nuon-köpet är inte Maud Olofssons fel, däremot understryker det problemet med att ha politiker som affärsmän.

Företagsledning är inte politikers sak

Allianspartierna vann valet 2006 bl. a på löftet att kraftigt minska ägandet i statliga bolag. I rask takt påbörjade man sedan också försäljningen vilket renderade i en rad för skattebetalarna lyckosamma försäljningar. Tyvärr avstannade snart processen vilket sannolikt förklaras av de negativa opinionsyttringar som följde av processen. Oppositionen hamrade förtjänstfullt in budskapet att regeringen av ideologiska skäl reade ut svenska folkets gemensamma egendom. Så mycket sakligare blev sen heller aldrig kritiken.

 

Ingenting talar för att en socialdemokratisk styrning av Vattenfall och Telia skulle ha fungerat bättre än regeringens. Inte för att socialdemokrater besitter sämre kunskaper inom företagsekonomi eller mer än andra saknar etiska kompasser utan för att politiker helt enkelt inte ska ansvara för multinationella jättar likt Vattenfall och Telia.

 

Den av Socialdemokraterna orkestrerade kritiken gentemot stats- och finansminister avseende hanteringen av nu aktuella bolag träffar på sin höjd bortaklacken bakom mål. Ingenting talar för att vare sig en statsminister Löfvén eller en finansminister Andersson skulle ha hanterat saken bättre. Företagsledning är helt enkelt inte politikers sak.  

http://www.svt.se/nyheter/svtforum/regeringen-pressas-om-storaffar

 

Föräldraförsäkringen, kvinnofälla eller ej

Att angripa något så heligt som rätten till föräldrapenning, och då särskilt invandrares rätt därtill, är vågat. Vår tidigare integrationsminister Nyamko Sabuni har vågat ta det steget och backas nu upp av den alltid lika mångordiga Maud Olofsson.

En invandrad småbarnsförälder har rätt till samma antal betalda föräldradagar som hon skulle haft om knatten fötts i Sverige. Detta innebär att fulla föräldadagar erhålls oavsett barnets ålder. Detta, menar Sabuni och Olofsson, får invandrarkvinnor att stanna hemma med barnen istället för att aktivt integrera sig i det svenska samhället. En i den svenska debatten klassisk kvinnofälla således.

När Sabuni förde fram sina tankar var hon något av en pionjär. Nu har hon dock fått tung uppbackning av bl a en färsk ESO-rapport som pekar på föräldraförsäkringens inlåsningseffekter för invandrade kvinnor. Tidigare rapporter stödjer också tesen i det att Sverige är bland de sämre på att integrera invandrare, och då i synnerhet kvinnliga invandrare, på arbetsmarknaden.

Frågan har dock fler dimensioner utöver den om eventuella inlåsningseffekter och försäkringen som en kvinnofälla. I många av de kulturer varifrån dessa kvinnor invandrar är familjen och inte yrkeskarriären det viktigaste. Kvinnor med denna syn betraktar sig knappast som vare sig inlåsta eller som fast i någon fälla.

Oavsett den beteckning man väljer att åsätta fenomenet så kvarstår faktum att mängder av invandrarkvinnor inte kommer in i det svenska samhället och än mindre ut på arbetsmarknaden. Och detta kan inte tolereras, vare sig ur ett mänskligt eller nationalekonomiskt perspektiv. ESO-rapportens slutsatser och Sabunis och Olofssons förslag om en noggrann utredning av föräldraförsäkringen bör därför efterföljas.

Populistisk kapitalförstöring

Sverige lider brist på riskvilligt kapital. Det fastslås inte bara av entreprenörer, vars innovationer och företag aldrig når marknaden eller tillåts växa till sin fulla potential, utan även av ledande politiker. Näringsminister Maud Olofsson har likt en ivrig bäver jobbat hårt för att förbättra villkoren för svenska småföretag. All heder, men kortsiktig populism lägger tyvärr en våt filt över entreprenörsveriges verkliga problem.

I höstbudget 2010 förhandlade Olofsson framgångsrikt och lyckades få två statliga miljarder till en ny riskkapitalfond, Inlandsinnovation. Pengarna skulle satsas i snabbväxande småföretag i Olofssons hemtrakter i Norrlands inland. Säkert gav satsningen ett väljaruppsving inför höstens val men så många nya företag var knappast att vänta.

Istället för att ge entreprenören med företags- och branschspecifik kunskap möjlighet att investera egna medel ska medlen först gå via statens omfördelningsapparat för att sedan eventuellt åter komma entreprenören till del. Nu är förvisso förmögenhetsskatten avskaffad, vilket lockat hem åtskilliga investeringsvänliga miljarder, men kvarstår gör fortfarande en invecklad och snedfördelande 3:12 beskattning och en i internationella mått mätt skyhög kapitalskatt. 3:12 reglerna, vars syfte är att göra det lagom förmånligt att driva företag, hindrar effektivt riskkapital från att lämna bolagssektorn för mer lämpade ändamål. Kapitalskatten och 3:12 skickar antingen pengarna utomlands (till Peru bl.a.) eller rakt ned i statens överfulla fickor.

Olofsson ville säkert väl med sin riskkapitalsatsning och säkert fick hon några norrländska extraröster. Men en populism av liknande slag, i kombination med oviljan att ta sig an de verkliga problemen, innebär samtidigt en gigantisk kapitalförstöring.